Hans små bruna tassar trummade mot den kristallklara marken när han sprang, det var inte så svårt, han hade vuxit upp här med sin vän, Stirall. Snabbt fann han en sten som inte var lika klar som de andra och gömde sig bakom den, här skulle hon väl inte kunna hitta honom? Han vek in vingarna så gott som det gick och kurade ihop sig ännu mer. Han andades ytligt för att inte höras lika bra och satt sedan där och räknade ner. Spänningen var olidlig. Han vek bak de långa öronen också så att de inte stack upp bakom stenen.

Hjärtat slog fortare, att en liten lek kunde vara så spännande! Han ville nästan kika upp och kolla om hon letade efter honom än. Men hans blick fastnade på vattnet som låg en bit och han glömde bort leken ett tag. han undrade vad som fanns där borta, vilket mystiskt land det var han såg. Omedvetet hade hans öron spetsat framåt istället så att de stod upp bakom stenen.

Stirall var tryckt mot marken och hade tassarna mot ögonen och räknade, hon lekte med sin 'storebror' Netar...
När hon räknat färdigt ropade hon ut det högt, och började röra sig smidigt fram över kristalliserade stenar och träd, det dröjde inte länge innan hon såg ett par bruna öron, och också kunde urskilja hans kropp om hon kollade noga på stenen han försökte gömma sig bakom.
Hon krälade snabbt fram och hoppade mot honom.
"Hittad! Du är bra dum som tror att du kan gömma dina färger på ett ställe med genomskinliga stenar!" Hon fnissade och kollade på honom med huvudet på sned och ett fånleende

Han klippte till med öronen innan de åter spetsades. Var det dit mamma och pappa försvunnit? Till världen bortom deras egen? Plötsligt flög han upp och tittade på Stirall, hon hade skrämt honom, men det var självklart inget han tänkte erkänna "du fuskade, jag var inte beredd" försvarade han sig och kastade åter en blick på landet därborta. "Men leker vi kull kommer jag vinna" skrattade han, kastade sig på Stirall "Du har den" ropade han samtidigt innan han studsade upp i luften, utom hennes räckvidd och började flaxa med vingarna så han höll sig där uppe. "Du kan inte ta mig!" retades han och skrattade innan han flög bort från stenen och Stirall. Ja nu kunde hon inte ta honom, han närmade sig marken igen, på en nivå där Stirall nådde honom och lipade mot henne innan han flög bortåt full av skratt.

Stirall nyste åt hans undanflykter och när han istället ville köra kull ignorerade hon honom, hon kollade istället ut över havet, som fascinerade henne något oändligt mycket, havet var is som var flytande, det var otroligt...
Hon sneglade på den andre och sedan ut över havet igen
"Vill du ut där?" frågade hon litet mystiskt, och tog ett steg närmre vattnet, koncentrerandes på sina kylar-krafter och snart började vattnet stelna
"Eller är du för feg?" Hon fnissade och lät lite mer vatten stelna

Han frustade irriterat då Stirall inte följde med i leken. Han flög mot henne igen och kollade åter ut mot landet i fjärran. Ut dit? Men hur långt var inte det? Han såg hur vatten ytan sakta stelnade och log. "ha! Jag är inte rädd för något!" skröt han och flinade sedan överlägset "och så kan jag flyga, och det kan inte du!" Med dem orden kastade han sig återigen upp i luften och flaxade snabbt några gånger med vingarna innan de höll honom uppe utan lika stor ansträngning. "Kommer du då?" frågade han skrattades. Nu skulle de på upptäcktsfärd.

Stirall log och sökte inom sig efter sin kraft, En svag dimma bildades ovanför vattnet och till en början var den enda synliga skillnaden att krusningar och småvågor stannade upp i sin rörelse och sedan hur de sakta skiftade färg och dlutade vara genomskinliga och tog en mer vit-grå ton
"Jag kan gå över!"
Hon tog ett självsäkert steg ut på isen och snart var alla fyra tassar på hennes lilla flak, hon log självsäkert mot Netar...
Hon visste inte att valpars magi var okontrollerbar och instabil, Precis när hon skulle skryta så kraschade hon igenom isen med ett plask.

Då Stirall självsäkert talade om att hon minsann kunde gå ut så spetsade han de långa bruna öron mot henne och lade huvudet på sned. Han såg på då hon klev ut på isen och han log, ja de kunde ta sig dit tillsammans. Men leendet dog ut i en sekund så Stirall föll genom sin egen is. Han skrattade hysteriskt och föll nästan ner i vattnet han också. "Starkt jobbat" kved han fram mellan skratt salvorna.

Stirall kollade upp mot den flygande lilla pälsbollen
"Äh, håll snattran, jag menade att göra så!"
Hon insåg hur dumt det lät, och behövde komma på en anledning till varför hon skulle gjort så, med ens fick hon fram den mest geniala anledningen i vargaminne
"Jag insåg bara att det skulle vara utmattande att använda sina krafter så mycket, plus att det är riskabelt att gå på is, så jag tänkte simma över!"
Hon log för sig själv, det lät smart, bra, hon gav sig själv en mental klapp på axeln och kollade sedan upp på Netar

Han trodde inte en sekund på hennes ord, inte heller hennes andra mening. Nej inte en chans att hon kommit på det.Men hon kunde väl få simma dit. Till det okända. Tillsammans. Alltid tillsammans. Han började försiktigt flyga iför väg och kollade bakom sig så att hon följde efter. Det hade alltid varit så,så länge som han kunde minnas. Att de gjort allting tillsammans. Alltid. Och det fanns ingen tanke i hans skalle att det skulle kunna komma att ändras. Det fanns helt enkelt inte i hans värld.