När solen steg över isslottet denna morgon, som den gjort så många gånger förut, så fanns där ingen kung att hälsa den välkommen. För när solstrålarna i bländande reflektioner bröts i tornens vinklar så befann sig Nordrikets kung långt borta, i ett av de ärenden som regelbundet kallade iväg honom från riket i norr.

Eriinari. Det var platsen som förärats med den enorma vintervrenens närvaro denna bitande kalla oktobermorgon. Här var vädret dystrare, med ett stålgrått molntäcke som skymde alla antydningar till solsken. Obarmhärtiga vinddrag slet med jämna mellanrum det lager av pudersnö som låg över den skare som så sällan tinade. Enstaka tuvor av gulnat gräs stack upp här och var, i en ständig kamp med tjälen i jorden. Här låg bergen nära - en hotfull ryggrad som tornade upp sig åt norr så långt ögat kunde se.
Detta var en plats smidd och formad efter en varelse som Hielo, så mycket stod klart att se. Så rått, kallt och obarmhärtigt; så vidsträckt och överdimensionerat. Här vandrade rov av outmanad storlek, som i månader och år vandrade utan mer konkurrens än vinterns och tjälens andedräkt. Outmanade av alla utom honom, kungen från Norr. Det var med samma lugn och värdighet som så alltid annars som Hielo mycket långsamt rörde sig motvinds i en halvcirkel mot den lilla mammuthjord han iakttagit och förföljt under den senaste halvtimmen.
Födan i form av annan varg kändes numera avlägsen; inte mycket mer än en ungdomens nycker som försvann med åldern och visdomen. Och vem kunde väl förneka de tydliga förändringar som den enorma vargen genomgått sedan hans förflyttning norrut. Att leva i ett klimat mer tempererat efter hans förutsättningar, att livnära sig på djur av passande storlek, att bedriva jakt värdig hans förmågor; Det hade lämnat sina spår. Under den skira vita pälsen var han inte längre reslig och mager, utan senigt muskulös över sin smäckert byggda kropp.

Och så kom det, ögonblicket då det var dags. Jakten började.
Synen måtte ha varit mäktig för en varg av normal storlek, då denna kamp och språngmarsch av överdimensionerade proportioner tog sin början. När Hielo satte av i språng rakt mot hjorden av ett tiotal mammutar, som i sin tur började fly åt andra hållet, så var det besynnerligt likt jakten av en vanlig varg på en flock hjortar. Skillnaden var i storlek - i hur marken skälvde under tassar och hovar, hur dånet ljöd likt åska då det jagade och jagades. Ursprunget till Hielos nyfunna och nyslipade fysik var mer än tydlig då han med språng som mättes i många meter vann mark mot de desorienterade mammutarna, som i sin överraskning inte tänkte ett ögonblick på att slå tillbaka.
Med vargen sprang isen, en flodvåg av pudersnö som likt kvicksand rann upp kring den närmsta mammutens fötter och blev till isskärvor som grävde sig ned i den tjocka pälsen och huden. Det väldigt djuret trumpetade upprört. Inte mer än en distraktion, men mer än nog för att göra skillnaden som skilde den några meter från hjorden.

Det var allt han krävde. Med två väldiga steg tog han sig upp bredvid mammuten, och i det sista språnget lät han käftarna gräva sig in i dess hals precis bakom öronen. Med munnen fylld av päls, hud och blod som vällde vred han sig sedan åt sidan, med sina hundratals kilos tyngd bakom rörelsen. Mammuten kämpade för att hålla sig på fötter, slog fruktlöst med snabeln över den vita vargens skuldror, innan den efter ytterligare ett ryck vräktes omkull då vargen slet i dess hals. Så fort den låg på marken var det över. Decimeterlånga tänder och klor skar i snabb succession upp djupa sår i vitala områden, nu då han inte behövde hålla fast sitt grepp. Djuprött blod blommade ut över päls och snö, och färgade upp makabra mönster i banemannens vitblå pälsdräkt.
Hjorden rusade vidare, påjagade av piskade snö och isskärvor frammanade av den vita vargen. Den besegrade mammuten lät sin lidande sorgesång eka ut över Eriinaris vidder, men utan gensvar eller sympati.