[Roll mellan Blair, Ivy och Diversea. Alla är mina karaktärer. Svara ej.]

Läs här först.

Egentligen kunde inte Blair förstå att han övervägde det här.
   Det var sannerligen sjukt. Blair hade varit omgiven av död hela sitt liv, men han hade sällan varit inblandad i den. Oftast hade kontakten varit på grund av uselt psykiskt mående, vilket i och för sig stämde in på honom just nu, men också för dålig inflytande.
   I Ophelias frånvaro hade han tagit sitt första liv, en färgstark valp som bara råkat vara på fel plats vid fel tillfälle. Han ångrade det inte - det var få saker Blair faktiskt ångrade. I efterhand så skulle han antagligen låtit henne gå, men gjort var gjort. Han kunde inte få det ogjort, så det var lika bra att acceptera vad som hänt.
   Men nu… Han behövde blod åt Tavar. Blair undrade vad som var fel på honom. Att självmant komma på en sådan idé både äcklade och fascinerade honom. Hade Shady varit där hade hon uppmanat honom att tänka på sin teknik, medan Ophelia säkert hade förbannat honom. Blair log för sig själv. Det var underligt hur olika vargarna i hans liv var.
   Inte för att det påståendet stämde, inte längre åtminstone. Efter Occultos fall så hade Blair verkligen inga centrala vargar i sitt liv. Det närmaste man kunde komma var Ronia, och han var rätt säker på att hon egentligen inte var särskilt förtjust i honom.
   Tankarna gled alltför rätt. Han behövde koncentrera sig på sin uppgift. Lövskogen låg stilla och tyst. Det fanns inget som indikerade var han kunde hitta en annan varg, om han inte drog sig till Isil Anars revir. Trots att han inte satte värde på sitt eget liv så tvekade han inför den tanken. Det fanns alltför många i närheten. Idealiskt hade varit om han kunde hitta en vandrare, eller någon som var ensam. Inte för långt bort-
   Blair insåg plötsligt hur dum han varit. Det hade funnits en given kandidat i flera dagar. Att använda henne till Tavar skulle vara att slå flera flugor i en smäll. Fakargen log brett, och såg ner på vampyren vid sina tassar. Håll ut.

Tyst rörde sig Blair fram genom den mörka natten. Han utnyttjade sin träning i fulla drag. Vinden cirklade runt honom, viskade om sin förföljares position. Förhoppningsvis sov hon, men han kunde inte vara säker.
   Fakargen saktade in stegen när han närmade sig. Förvarningen hjälpte honom föga, men han kikade på den ändå. Blodsmak fyllde munnen tillsammans med bilden av blixtrande klor och döda ögon. Det positiva var åtminstone att han skulle hitta henne. När han vädrade i luften så låg hennes doft överallt i området. Någonstans här befann hon sig.
   År av träning räddade honom. Det kittlade till i nacken, och han kastade sig undan. Till höger kunde han höra något slå i marken. Blair såg upp, och mötte samma par ögon han sett i bäcken för några dagar sedan. Det var hon, hans förföljare. Ingen av dem sa ett ord när de sakta började cirkla. Blair noterade att den äckliga lukten var starkare här. Den verkade komma från hennes mun. Hennes mungipor var röda och såriga, men under det röda kunde man även ana ärr. Det verkade som om det var en återkommande plåga.
   Tiken gick till attack, och Blair flöt undan. Det upprepades en gång till, och sedan fick han nog. Han kastade sig mot henne, och slog över henne på rygg. Hon slog vildsint efter honom, och hennes klor rev honom flertalet över buken. Det fräste där hon träffade honom. Gift, bannade han sig själv. Det var försent att backa. Fakargen högg henne i strupen. Hon bet honom på sidan av ansiktet, men kunde inte komma loss. Han höll kvar sitt grepp tills hon slutade röra sig.
   Trött backade han och spottade ut en munfull blod. Han var visserligen ingen blod-expert, men till och med han kunde känna hur mycket gift det där blodet innehöll. Tavar kunde knappast dricka det där. Han skulle behöva hitta någon annan. Det irriterade honom, men han gillade att ha ett uppdrag. Det distraherade honom. Dessutom var det nyttigt att få använda sin träning.
   För andra gången den kvällen undrade han vad som var fel på honom när han kunde resonera så, precis efter ett mord.
   Sedan gav han sig ut för att leta efter en lämpligare kandidat.

En knappt timme senare slog två kroppar i marken i en betydligt ljudligare kamp. Den bleka honan morrade våldsamt, en tydlig kontrast mot deras tidigare samtal.
   Hon hade presenterat sig som Diversea, sökandes efter sin partner. Snällt nog av henne hade hon undrat vad som hänt med hans ansikte och buk. Blair hade börjat svara, och sedan attackerat henne. Nu rullade de runt, våldsamt huggandes efter varandra. Fakargen blödde redan från tidigare sår på magen, och tiken verkade sikta in sig på dem. Morrandes sänkte Blair käkarna i hennes hals, och deras kamp var över. Nästan omedelbart började han släpa henne framåt, utan att släppa sitt grepp i hennes hals. Skulle han göra det, så skulle blodet spruta ut över skogen. Det skulle inte bli något kvar till Tavar. Istället såg fakargen till att täppa till såret, medan han släpade den snabbt döende tiken genom Lövskogen, tillbaka till sin vampyr.
   Knappt berörd av sina handlingar under natten höll Blair sin gröna blick stadigt riktad framåt.

[Har plötsligt tVÅ färre karaktärer. Vad ska jag göra med all denna plats????]