[Ensamroll, svara ej tack :3 ]

"Kom igen Leviathan! Res er upp! Vad tror ni er mor skulle säga om hon såg er nu?"
Leviathan morrade mellan sammanbitna tänder och reste sig upp på darrande ben. I samma stund som han åter stod upp igenom kom en stor stenbumling farandes mot honom. Han kastade sig undan, rullade runt på marken och ställde sig flåsande upp igen.
"Ta det lugnt!" fräste han. "Du vet att jag inte har en kraft som går att använda mot andra!"
Blicken somstuderade Leviathan var hård och det såg nästan ut som om Baraz inte hörde ett ord av vad han sade. Levi ångrade nu att han hade börjat träna med Baraz. Hanen var hård, blev lätt irriterad när Levi gjorde fel, och tog ingen notis till pauser.
"Då får ni lära er", svarade Baraz. "Lär er att använda er kraft! Ni kommer inte långt här i världen utan att kunna försvara sig. Oavsett om man har en användbar kraft eller ej"
Leviathan snörpte på munnen, men sa ingenting. Han visste inte hur hans kraft fungerade, och visste inte hur han skulle kunna använda den i varken ett offensivt eller defensivt syfte. Baraz begärde mycket av honom, men än vad han kände att han klarade av. Leviathans tankar avbröts av en ytterligare en stenbumling som kom farandes mot honom. Han kastade sig åt sidan och började sedan rusa mot Baraz. Han blev träffad i bogen av en sten, inte speciellt stor, men tillräckligt stor för att han skulle stappla till. Han lyckades dock att hålla sig på tassarna. Han fortsatte fram mot Baraz, lyckades parera de två nästa stenarna som kom farandes. Han dundrade rakt in i Baraz och föll bakåt med en våldsamt kraft. Han gjorde en kullerbytta baklänges och tappade andan. En bit bort stod Frihet och såg allt som hände, utan att kunna ingripa. Då och då försökte hon säga uppmuntrande saker till honom, men Levi märkte väl att hon var orolig.
"Res er!" befallde Baraz. Leviathan knep ihop ögonen och skakade på huvudet. Han kände sig gråtfärdig. Han dög inte. Han var ingen krigare, han skulle aldrig kunna försvara sin flock och sin familj när det väl gällde.
"Jag tror att unge herr Leviathan har fått nog av er träning, sir"
Rösten var för Leviathan välbekant och en våg av tacksamhet sköljde över honom när han såg Uriko uppenbara sig i gläntan.
"Han behöver träna", svarade Baraz barskt. "Och det är precis det vi gör"
Uriko skrattade lättsamt. "Ni kör på för hårt, sir. Titta på honom. Visst behöver han lära sig att slåss mot en varg som er, Baraz, det säger jag ingenting om... Men han behöver kanske först lära sig hur hans kraft fungerar."
"Har ni invändningar mot mitt sätt att lära ut?"
"Jag har väldigt mycket invändningar, sir, men det kan vi ta någon annan gång"
Baraz fnös ljudligt.
"Jag tror att ni får en helt annan utmaning om ni tränar med hans syster. Gör ni så, så tar jag över här", sade Uriko och gav Baraz ett leende. Baraz fnös åter igen, men sade inte emot.
"Ställ er upp, M'lord", sade Uriko vänligt och hjälpte Leviathan upp på tassarna.
"Tack", andades Levi när han väl stod på alla fyra igen. "Tack så hemskt mycket"
"Ingen orsak. Baraz kan vara väldigt tuff, och jag tror inte att era krafter fungerar så bra ihop med hans träningstaktik", sade Uriko. "Men jag har en annan idé. Följ med!" den gråe hanen började vandra iväg, och Leviathan sprang snabbt ifatt honom. Frihet kravlade sig upp längs hans ben och placerade sig bak på hans rygg.
"Berätta om er kraft", sade flockbrodern när Levi hade hunnit ikapp.
"Vad vill ni veta?" frågade Levi.
"Jag vill veta vad ni upptäckt om er kraft. Vad ni vet att ni kan göra med den", svarade Uriko.
Levi funderade en kort stund. Ja, vad visste han egentligen? De flesta gånger han använt sin kraft hade varit av misstag. Oftast skedde synerna bara, och han visste inte riktigt hur allting hände ihop, även om han gärna ville lära sig mer.
"Jag ser saker... Typ syner av andra vargar, jag har bara sett syner av vargar jag känner. Förutom när jag såg Frihet, förstås", förklarade han. Frihet pep glatt till när hon hörde sitt namn. "Vid ett tillfälle kunde Phaba också se det jag såg..", fortsatte han fundersamt.
Uriko var tyst en stund. Leviathan sneglade på honom och tyckte det såg ut som om den gråe hanen funderade på vad Levi precis hade sagt.
"Så, vilken var den första synen ni såg?" frågade Uriko efter en stund.
Det knöt sig lite i magen på Levi när han hörde hanens fråga. Svaret på den frågan var något som han inte hade sagt till någon, och han visste inte om han ville berätta. Dock litade han på Uriko, och han litade på att hanen endast frågade allt detta för att han ville hjälpa.
"Ira", svarade Leviathan därför. "Min syster som försvann"
"Var hon försvunnen när du fick synen?"
Leviathan nickade stumt. "Det var snö där hon var..."
Uriko nickade, samtidigt som en lågt hummande hördes från honom.
"Berätta om alla andra gånger då synerna har kommit", sade Uriko sedan.
Leviathan berättade sedan om alla de gånger hans krafter tagit tag i honom. Han berättade ingående om synen av Ira, och sedan om Frihet, kriget, den hastiga glimpsen av fadern efter han lämnat dem. Han sneglade då och då på Uriko, som tycktes noga med att höra och förstå vartenda ord han sade. Den gråe sade dock ingenting under hela tiden som Levi talade, utan nickade bara då och då.
"Jag har en aning om hur vi kan gå vidare med din träning av kraften", sade Uriko när Levi väl slutat tala. "Men jag vill tänka igenom det lite innan vi gör det. Fram tills dess råder jag er att fokusera på att träna, utan att ni använder krafter. Miss Tezuka är väldigt duktig, jag föreslår att ni tränar med henne. Hon är stark och tuff, men snällare än Baraz", sade Uriko.
Leviathan nickade. "Okej", svarade han. Han vek av från Urikos sida. "Jag ska nog göra en lite patrullering innan jag tar itu med träningen", sade han och log lite osäkert. Han hoppades att det skulle ordna sig, att han skulle förstå sin kraft på samma sätt som Uriko förstod sin eld.
"M'lord"
Leviathan vred på huvudet. "Hm?"
"Oroa er inte, ni kommer att förstå er på er kraft tids nog. Allt har sin tid."