Natten i Ötamon var så nostaglisk, det kändes som evigheter sedan men samtidigt som om det vore igår som Lucius hade tassat omkring i denna skog. Hanen låg på rygg och blickade upp mot himmelen där eldflugorna hade tagit stjärnornas plats i en dans.
Minnen över det som var spelades upp framför ögonen och det kändes befriande att den han var hade lämnat hans själ tillsammans med Flero Durano. Han hyste inget agg mot den färgglada hanen Yargol, snarare tvärtom, en stor tacksamhet. För nu kändes friheten som en andra chans i livet.
Ögonlocken blev allt tyngre och mycket snart hade den stora hanen somnat. 

Morgonen smög sig på och solens strålar trängde sig igenom träden och lös Lucius rakt i ansiktet. Hanen vaknade upp och rullade över för att slippa ljuset bara för en stund till. En gäsp lämnade det enda huvudet och strax därpå följde de andra efter likt dominobrickor i morgongäspningarna. 
"I know i'ts nice to be here again and all that, but i really crave some Boar.." Var det första som lämnade LU's käft såhär på morgonen.
US suckade tröttsamt "Suprise, suprise.. The fatso has awoken.."
LU fnös "Ci why can't we just chop off his head..?" 
CI drog lite på mungiporna och himlade med ögonen. Efter lite jämmer var han på benen och mötte solens strålar välkomnande.

Tyst, stilla, det var dags att ta språng från den grova trädstammen ned på den feta grisen nedan. Lucius öppnade käftarna och kände hur elden sakta smög sig på, inte för att han behövde den utan för att det kändes lite mer eggande. Svinet var inte själv, men den räckte för att stilla hungern på morgonen. Nu, rakt under stod bytet helt ovetandes om faran ovan den. Lucius hukade sig, sköt ifrån med bakbenen och landade beräknad på svinet. De tre käftarna högg sitt byte i hals och nacke och kort därpå hördes det ljud från benknotor som krossats och separerats. Grisen låg död på den snöbeklädda marken som nu färgats i en mörk röd färg av sitt eget blod. LU "Oh dear little piggy, how i've missed you" Ett leende klädde hans svarta läppar, huvudena sänktes sedan ned för att njuta av den varma, färska frukosten.

Fåglar kvittrade denna soliga morgon och man kunde höra djupa andetag komma från en dunge. Längst inne i den mörka dungen kunde man se en lång och slank kropp beklädd med snövit päls. Små kvistar lätt när den stora kroppen sträckte på sig med en stor gäsp och klev sakta ur dungen och skaka om sin kroppen. 
Minerva andades in den friska luften och tittade sig omkring, det var dags för frukost. Hon hade nyligen kommit Ötamon då hon har vandrat en del och hittills trivdes hon med det återstod att se. 

Hon vandrade ut i skogen på jakt efter frukost, hon var egentligen inte så väldigt hungrig då hon hade ätit ett rådjur kvällen innan men det skulle inte sitta fel med en liten aptitretare. Det tog inte lång tid innan hon fick tag på en fet hare, nöjd med sin lätta frukost så kände Minerva för att hitta vatten och kanske sola under den sköna solen. Hon fortsatte genom den snöbeklädda skogen med lätta steg och kände sig allmänt nöjd med sig själv, när hon till slut fick syn på en liten sjö.

''Ah, fresh cold water and a sunny place to relax. Perfect'' sa hon glatt för sig själv och trippade fram till sjön och tog sin första klunk vatten. Vattnet var kallt och släckte hennes törst så skönt, när kände sig nöjd så satte hon sig upp och blundade och tog in värmen av solen. ''It couldn't get any better than this''.

Mätt och belåten vandrade nu Lucius vidare i jakt på vatten för att släcka törsten. Det var verkligen en vacker dag i Ötamon, solens strålar gjorde att snön glittrade som små kristaller och fåglarnas sång ökade stämningen betydligt. Det kändes verkligen att våren var påväg. Hanen hade aldrig varit mycket för snön, men dagar som dessa klagade han inte det minsta. 
Lucius stannade upp hastigt, en doft smekte hans nos ömt och det kändes som evigheter sedan sist. Hanen hade bosatt sig på en plats där han inte känt någon doft från en annan individ så starkt som denna på några år då han isolerat sig för healing. 
US "It's a.. Female.." Huvudena gav varandra blickar, CI var påväg att vända om, bort från doften när LU stretade emot "There's no reason anymore CI, we have control. We are free.." LU kollade på CI med en sällsynt öm blick och försökte få kroppen att fortsätta i den riktning de var påväg, men de två bröderna kände hur CI stretade emot tveksamt. "Yeah, but what if..." brodern CI blev avbruten hastigt av US som fnyste "What if what? Brother, we can't live like this forever. It has to end... Today.. Durano is not coming back." CI suckade och gav efter utan att säga emot. Men bröderna kunde ändå känns en viss tveksamhet när de vandrade framåt. 
Över några stora robusta grenar och bakom ett litet buskage kändes doften tillräckligt starkt för att stanna upp och kolla sig omkring, honan borde vara inom synhåll nu. 
Hanen passerade ännu en stor gren innan han tillslut fick syn på främlingen. Vit som snö med ögon likt hans stod nu en varginna vid det lilla vattenhålet, han studerade henne någon innan han gav sig själv tillåtelse att vandra fram med varsamma steg och huvudena högt. Det var så länge sedan som hanen varit i kontakt med någon alls. Men hanen gick fram till andra sidan vattenhålet, några av ögonen hade koll på honan lite varsamt innan han reste upp huvudena och yttrade sig. US "Good morning m'lady" och LU sa sedan direkt efter "It seems to be a.. Nice day" Det kanske märktes på hanen att han inte hade varit social på ett tag. Samtidigt som rösten var lugn och självsäker så fanns det ton av nervositet. Lucius utseende var mest känt för att få andra vargar att backa i skräck, vilket han var van vid så hanen hade inte stora förväntningar. Dock hade han en förhoppning att honan skulle stanna, hennes yttre var behagligt att vila ögonen på. Känslan som spred sig i kroppen var inte så värst bekant, men det kändes bra. Lucius satte sig ned för att på något sätt visa att han inte var där med onda avsikter. Det kunde vara svårt för en hane som han själv med ett yttre som detta när det kom till relationer.

Att värma sig under solens sken var väldigt skönt även om ljuset var en aning för stark för Minervas ögon men så länge hon inte tittade åt solens håll så störde det inte henne så mycket. Ljudet av vattnet och vinden lugnade henne och hon började tvätta sig lite.
Efter ett tag började hon känna en svag doft, en hane. Han var förmodligen på väg hit för att dricka och varför inte, det skulle vara trevligt med lite sällskap men hon tänkte inte sänka garden utifall denna hane ville ont. 
Hon började dricka när en stor varg med 3 huvuden kom fram och hennes stora öron åkte fram när hon hörde hanens röst. Hon sträckte på sig elegant och tittade på honom. Hon hade aldrig sett en varg med 3 huvuden tidigare, men det skrämde henne inte av någon anledning. Hanen verkade... nervös? 

''Good morning'' sa hon mjukt; ''it is isn't?''. Minerva studerade hanen, hon kunde inte låta bli att titta på honom. Det var som något drog henne mot den här främmande hanen. Hon drog sin svans över sina framtassar och blev smått generad över hennes stirrande och harklade sig; ''I'm Minerva, and you?'' frågade hon nyfiket.

Lucius kände en oerhörd lättnad över att honan verkade så fördomslös mot hans utseende. Det gav honom en aning mer trygghet i att fortsätta denna konversation. CI "Minerva.." Sade han för sig själv och lät namnet rulla på hans tunga för ett ögonblick. Hans mörka och lite hesa röst var nu stadigare också, han fick bra vibbar av henne. "Our name is Lucius, pleasure to meet you Minerva" Sade US med ett vänligt leende. Det var något med henne som gjorde honom nyfiken, med tanke på hennes kroppsform och utseende så kunde han säga att hon var en Vren, renrasig om han fick gissa. Det var nog första gången han stött på en. Vad han hört skulle ju Vrenar ha en tendens att vara lite.. stöddig, kanske otrevliga? men Minerva verkade inte alls så. "So, what brings you here? Do you perhaps belong to a pack?" Frågade CI lugnt men nyfiket.

Minerva kände sig bekväm med den här hanen och det det kändes bra att få prata med någon, det var ett tag sen hon hade en civiliserad konversation. ''The pleasures mine, Lucius'' hon ställde sig upp och gick lite närmre, hon visste inte riktigt varför men hon kände bara att hon ville komma närmre. Hon satte sig bredvid honom dock fortfarande med ett bra mellanrum, hon ville inte verka framfusig. 
Hon tittade på honom med ett leende, ''oh no, I haven't been in one since I was a pup'' skrattade hon mjukt med en liten sorgsen glimt i ögat; ''I guess I'm just exploring''. Hon tittade ner i vattnet på Lucius reflektion och sedan upp igen. ''What about you? Do you belong to one?'', Minerva vill veta mer om denna hane men hon hejdade sig. 
Hennes öron ryckte efter fågelljuden från träden men höll sin blick på Lucius, hon hade svårt att slita blicken. Han är ju så stilig.

Lucius log, han tänkte precis tala igen när honan reste sig upp och.. gick emot honom!? Han blev faktiskt lite chockad. Hans yttre verkade inte besvära henne det minsta. Hanen skakade av sig känslan så gott det gick. Om han inte visste bättre skulle han tro att hon på något sätt kände sig så pass trygg att hon kunde göra ett sådant närmande. 
"Oh no, i haven't been in one since I was a pup" Hennes ord nådde honom och han kunde se en sorg i hennes ord. Han vela fråga, men höll tillbaks. Det angick honom inte. 
"I guess i'm just exploring"  Det kunde han relatera till, på sätt och vis. "What about you, do you belong to one?" Fick han sedan frågan tillbaks. "Not at the moment, no. But we are searching. We could be wrong, but it sounds nice to belong, if you know what i mean. It has been kind of lonely lately. I want to feel.. useful, needed i guess" Svarade US. Han kände hur hennes ögon landade på honom och han kunde inte hjälpa att titta tillbaks. Med tanke på allt han gjort, allt lidande han bringat andra och sin egen familj, det helvete han levt i under så lång tid så kände han sig rätt patetisk som kände sig nervös över en honas sällskap. Men hon väckte en sorts känsla han inte var van vid, den berörde honom på en plats där det kändes bra men samtidigt oro över varför det kändes såhär.
"So, you're here on your own?" Frågade han sedan.

Minerva lyssnade noga på Lucius när han pratade, hon fick känslan av att han har haft ett svårt liv. Hon kunde relatera till det en viss del men inte hur mycket. Att vara en Vren med en mutation är inget hennes slag uppskattar, de är ett väldigt stolt släkte där dom värderar renlighet och om det dyker upp en avvikelse så ser de det som ett misslyckande. Vilket hon fick höra varje dag tills hon bestämde sig för att ge sig av.
''It sounds nice to belong, if you know what I mean, It has been kind of lonely lately. I want to feel... useful, needed I guess'' dom orden resonerade i henne, han kände som henne. Minerva kände sig varm i kroppen, att träffa någon som kände som henne trodde inte hon att hon skulle få uppleva. Hennes svans började smått vicka fram och tillbaka långsamt. 


''Yeah, I've been alone for quite a while now, I haven't found a place to call home yet'' hon tittade på honom med ett leende. ''It's hard to find wolves that aren't prejudiced against you, me being an albino Vren and all'' sa hon med ett lite obekvämt skratt och tittade ut längst vattnet.  

Stämningen blev allt lättare och lättare ju mer dem kommunicerade, hanen började känna sig smått löjlig som tänkte vända om där i början då han känt av hennes doft och det fick honom även att känna tacksamhet gentemot sina bröder. 
''Yeah, I've been alone for quite a while now, I haven't found a place to call home yet'' Lucius fortsatte att lyssna på Minerva med spetsade öron ''It's hard to find wolves that aren't prejudiced against you, me being an albino Vren and all'' Hanen skrattade till "Yeah i know that feeling.. Most of the times when i meet someone new they turn around with their tail between their legs like i was some kind of monster" Sade CI och kollade smått upp bland trädens vars toppar sträckte sig graciöst upp mot himmelen. "Excuse me for asking, I don't have a lot of knowledge of your kind.. Is being an Albino a bad thing? I mean, from my wiev you look stunning" Sade US och granskade honan. Han, eller ja alla bröder förstod inte riktigt vad det var som inte var okej med hennes albinism, men och andra sidan så fanns det tydligen mycket han ännu inte hade kunskap om gällande andra raser. Lucius började känna ett sorts band till honan, nog för att det ännu var väldigt tidigt i deras möte men det var nog som hans mor brukade säga om hans far, att det finns speciella individer som själen drars till på ett sätt som inte riktigt går att förklara. Han antog att detta var något sådant, eller var det endast önsketänk att någon som han också kunde hitta en själsvän?

Att prata med Lucius var som att möta en gammal vän, det kändes inte konstigt alls att umgås med den här trehövdade hanen. Det kändes naturligt på nå vis, hon skulle glatt spendera timtal med att bara prata med honom. 
Hon kunde inte förstå hur någon kunde se honom som ett monster, hon kände bara värme från honom.  
Minerva tittade sedan på hanen med stora ögon; ''from my view you look stunning'' hon kände sig genast generad. ''Sa han precis det där?!'' tänkte hon för sig själv.
''Me? Stunning? That's a first!'' skrattade hon generat. ''Vrens don't see it that way, I'm... impure by their standards''. Minerva tittade skamset bort. ''Having a deviation like me is frowned upon, atleast that's what I've heard all my life''. Hon hade svårt att hålla den sorgsna tonen borta men hon ruskade om sig lite lätt och drack lite vatten. 
Hon var chockad över att han tyckte så om hennes utseende men det gjorde henne även glad inombords. Det enda hon fick höra under hennes uppväxt var att hon va en styggelse, vilket gjorde att hon började förakta Vreners tänk. Så att få höra att hon va vacker, det var speciellt.

''Me? Stunning? That's a first!'' I följd av hennes ord hördes det ett skratt. Men Lucius bara kollade på henne och försökte förstå hur det kunde komma sig, hur kunde ingen ha kallat henne det förut? ''Vrens don't see it that way, I'm... impure by their standards'' Bröderna rynkade pannorna lite men fortsatte att lyssna ''Having a deviation like me is frowned upon, atleast that's what I've heard all my life'' Lucius harklade sig lite lätt och satt tyst för en stund. Han tänkte på vad hon sagt och kunde se hennes sorg över detta. Vilket gjorde honom lite brydd. LU började sedan tala "You know.. Well.. Personally, if I'm allowed to share, I think that the way you were born.. Is, uh.." Hanen sneglade lite på henne och kunde känna en viss hetta sprida sig i bröstet och upp mot ansiktena, han ruskade av sig känslan och harklade sig ännu en gång "Well, i was going to say that the way you were born is special. You are special, in a good way. And I think that the way you look is stunning, i'm a lot of things but no liar... It's hard for me to understand how anyone could think anything else" Fortsatte CI. Det började med att han talade direkt till henne, sedan började han tänka högt för sig själv. Hanen kom på sig själv och kollade generat ut över vattnet. "I just... wouldn't change a thing" Avslutade US. Sade han utan att slita blicken från vattnet. Att känna sig så som Minerva gjorde hade även han känt sig. Han visste hur det kändes att inte passa in. Han försökte få henne att må bättre, för hennes skratt värmde på rätt ställen.

Minerva kände hur hennes puls ökade över att höra vad Lucius sa; ''the way you were born is special. You are special, in a good way. And I think that the way you look is stunning''. Hon kunde känna en klump i halsen, ingen hade varit så snäll och rar mot henne förut. Hon var tvungen att titta bort en sekund för att samla sig.
När hon samlat sig så tittade hon på honom generat och putta till hans axel lite lätt med sin tass. 
''Well aren't you a charmer'' fnissa hon lätt och log mot honom. ''Lucius, you are very kind and sweet'' hon tittade ner vattnet och sneglade mot hans spegelbild. ''And you're handsome too'' Minerva blev generad över att säga det men det var sant. Lucius var väldigt snäll och förstående och att han är stilig det var bara förnamnet. 
Minerva kolla upp på himlen men inte åt solens håll, hon kollade på fåglarna och molnen, i ett försök att lugna bultandet i hennes bröst. Hur kunde en varg som hon nyss träffat få hennes kropp att gå på helvarv?
Hon titta sedan ner på sina tassar för att vila ögonen från den ljusa himlen, men även kunna snegla lite på Lucius.

''Well aren't you a charmer'' Han slet sin blick över vattnet och log då honan puttade till honom lite lätt ''Lucius, you are very kind and sweet'' Leendet fanns fortfarande där, det kändes bra i hennes närvaro ''And you're handsome too'' Dem orden fick honom att skratta lite nervöst, för första gången på evigheter kände han en lycka sprida sig i kroppen. Ögonen kikade ned på reflektionerna av dem, han vela egentligen fråga om hon hade lust att vandra med honom. Men det var så tidigt, så fort. Var det för på? Hanen funderade en stund innan han yttrade sig "So, what's your plan? Are you gona keep exploring places until you find somewhere you'd like to stay at?" Frågade LU nyfiket.

Minerva la huvudet lite på sne och sa; ''I dunno yet, probably gonna check this place out a bit and maybe move on'' hon log lite och sneglade mot Lucius. ''Hopefully I find a place that feels like home or... someone'' hon kände hur det värmde i ansiktet och skratta lite genant. 
Hon kände sig som en liten valp, det var en konstig känsla men på något sett välkommet. Hon vred sig mer åt Lucius håll så hon kollade rakt på honom, och tittade på honom nyfiket. 
''What about you, have you been here long? Are you planning to stay or are you gonna keep moving?'' Hon funderade en kort stund innan hon brast ut och fråga; ''wanna explore together?'' Hon tittade ner på sina tassar genant och nervöst, varför sa hon så? Det kommer garanterat få honom att tycka hon är för på och konstig.
''I'm sorry that was to forward'' skrattade hon nervöst och och pulsen ökade.

''I dunno yet, probably gonna check this place out a bit and maybe move on'' Hanen tänkte precis tala men honan fortsatte sin mening ''Hopefully I find a place that feels like home or... someone'' Det sista fick honom att le, nu var han inte den som var fullkomligt full av sig själv men någonstans hoppades han ju ändå att hon hintade det till honom. Det kunde ju också vara så att han bara hade ett önsketänk mitt i allt. Men hennes kroppsspråk och tonläge tydde på annat, men såklart vela han inte direkt anta saker. Han nickade bara. Tankarna började springa men stoppades hastigt då honan närmade sig ytterligare. ''What about you, have you been here long? Are you planning to stay or are you gonna keep moving?'' "I, uh.." Längre kom han inte förrän honan yttrat sig åter igen. ''wanna explore together?'' hanen skrattade till, det var inga tvivel om vad han vela. "We would love to, Minerva" Sade han sedan mjukt med sin mörka och hesa stämma. Hanen var lite lättad över att han inte var den frågat först, nu hade han ju fått det bekräftat att hon verkligen hade intresse för att lära honom bättre. Att honan kändes trygg i hans sällskap gjorde honom glad. Det var evigheter sedan som denna snälla sida av honom hade fått komma upp till ytan.
"Where would you want to go after this? In my days i've just been wandering thru every place i went. I've never really stayed much for exploring. But i'm sure it's gonna be alot more exiting with you around" Sade CI sedan och lät svansen svaja lite lätt fram och tillbaks.

Minerva tittade på Lucius med stora ögon när hon hörde orden; ''We would love to, Minerva'' det var en stor lättnad för henne att höra, hon trodde att hon hade klantat till sig rejält. Betydde det att han kanske tyckte om henne i alla fall lite grann? Bara tanken fick henne bli smått generad. ''I've never really stayed much for exploring. But I'm sure it's gonna be alot more exciting with you around'', Minerva skrattade lite nervöst och hennes svans ville inte riktigt ligga still.
''I dunno, maybe check out some prey? I only had a rabbit earlier'' sa hon med en mjuk röst och ställde sig upp och sträckte ut sin sin långa kropp, att sitta i snön så länge gjorde henne lite stel så att få röra på sig lockade henne. Hon tittade glatt på den trehövdade hanen med ett leende och en glad svans förväntansfull.

Minerva fnissade lite tyst för sig själv över brödernas konversation, hon tittade sedan på hanen; ''A boar? Nice, I haven't seen one yet myself'' sa hon lite imponerat. ''Well depends on what we find, but I was hoping for some deer'' sa hon lätt och började gå med Lucius bredvid sig. 
Nu när dom gick bredvid varandra så märktes det tydligare att han var lite större än henne, vilket fick henne att känna sig varm av någon anledning. Hon kunde inte låta bli att snegla åt hans håll i mellan åt, vad var det som drog henne till honom? Hon förstod det inte riktigt men det störde henne inte så mycket heller, hon gick glatt bredvid honom.
Efter ha gått en stund så fick hon upp doften av rådjur, hon började lukta i luften och sedan på marken. ''There is deer not far from here'' sa hon och sprang iväg med tysta steg, nu hade hungern kommit igång och tänkte inte låta hennes måltid försvinna. Hon stanna plötsligt till och hukade ner på backe och nedanför stod ett rådjur och betade utan en aning om vad som väntade. Hon väntade in Lucius och tittade på honom; ''I'm gonna take this, if that's okey?'' sa hon med ett leende och började smyga fram tills hon var tillräckligt nära, och innan rådjuret han reagera så hoppade hon rakt på den och slet av halsen med sina starka käkar. Blodet syntes tydligt på hennes vita päls, hon tittade upp mot Lucius håll. ''Bon appétit''.

Minerva blev ställd över Lucius agerande, hon tittade djupt in i hans ögon när han slickade vid hennes mungipa. Dom var så nära varandra, hon kunde inte släppa blicken och det kändes som hennes hjärta skulle hoppa ur bröstkorgen och hennes huvud gick på varv. Tillslut backa hon undan lite grann och tittade ner på sina tassar generat och skrattade lite nervöst. Hon harklade sig; "time to dig in" Hon började äta men sneglade åt Lucius, tänkte han som henne eller var hon helt ute och cykla? Men varför skulle han annars göra så där? Tankarna for omkring så att hon glömde nästan och äta.
Hon satte sig upp och började sakta tvätta sig, sen samlade hon mod till sig och slickade det vänstra huvudet LUs blodiga mungipa och tittade honom djupt i ögonen. "Just returning the favor..." så hon lite generat.

Med alla de sex ögonen på Minerva var det ändå som att alla hade direkt kontakt med hennes blick. Lucius log lite genant men för en gångs skull var till och med LU's ögon rätt så ömma och vänliga. Då honan backade trodde han för en sekund att han gjort bort sig, men hennes reaktion lugnade ned honom och de båda sänkte sina huvuden för att äta. Hanen var inte speciellt hungrig, förutom LU som alltid proppade i sig. 
Det var en hel del rådjur kvar men hanen bestämde sig för att ge resten till Minerva, huvudena skulle precis höjas då LU kunde se i ögonvrån hur Minerva närmade sig och slickade hans blodiga mungipa, ögonen spärrades upp en aning. "Just returning the favor..." LU sken upp i ett ömt uttryck i ansiktet och svansen vajade bakom honom. 
Dagen hade gått förvånadsvärt fort, hanen började tänka på natten och om trädet vars rötter nästan bildade en liten grotta fanns i närheten. Det var så han mindes det iallafall. "Well, what do you say about going to my special place? We found it when we were youngsters. Kinda wondering if it's the same as we remember.. Just for some relaxation" Sade US och log. 

sipintensifies

Hanen blev såklart att hon accepterade hans inbjudan men en del av honom hade också varit smått oroad över att han gick för fort fram. Men det kändes så enkelt, hon tvekade inte ens så han antog att detta var det honan också vela. Lucius började sedan att tänka på sitt förflutna och vad han gjort. Var det något som han borde hålla för sig själv? Skulle han berätta? Nej, det var så tidigt ännu. Även fast honan inte ryggade tillbaks då hon först såg honom hade han ingen aning hur hon skulle se på honom om han berättade om kannibalismen, mordet på sin egna familj och de andra blodet han hade på sina tassar. Han skakade lite diskret på huvudet, självklart skulle han inte säga något ännu. Det skulle vara idiotiskt. De kände knappt varandra, det var inte bra alls. Hon fick ju honom att må bra, så varför ta risken? Men var det rätt mot henne att dölja det? Konflikten snurrade i hans huvud och han kunde inte förmå sig att få fram ett ord när alla tankar bara snurrade så intensivt. Hanen stannade upp för några korta sekunder, kollade sig omkring för att se att de var på rätt väg. Det var inte långt kvar nu. Var han för tyst? Verkade detta misstänksamt? Lucius försökte att tränga bort allt negativt och fokusera på det enda positiva i hans liv just nu, Minerva. Men mörkret i honom gnagde fortfarande även fast Durano lämnat hans kropp. Inte lika starkt, inte lika intensivt, men lusten och längtan att döda, gå beserk och släppa allt fanns där. På ett sätt var det som att leva i evig tortyr när han levde i Duranos klor, men samtidigt kände han sig fri. Var detta något som alltid skulle finnas där eller skulle det försvinna med tiden? Hanen sneglade sedan på Minerva, hon hade klätt så vackert i blodet från bytet tidigare. Det var precis som att han vela se det igen och beundra hennes skönhet. Men Rädslan för att denna lust och längtan skulle skada henne fick honom att tveka till om han verkligen skulle fortsätta denna resa med henne... Men det var ju det han verkligen önskade, att ha henne där bredvid honom genom allt. Det denna hona gjort med honom påminde honom om ett omättbart begär. Känslan av att hon skulle vandra en annan väg rev i honom, och han kunde inte förmå sig att säga någonting tillslut. När det väl kom på tal fick han ta konsekvenserna då. Just nu var han tvungen att hitta... Nej, vart var dem? Hade han lett henne på villovägar? Satan! Det kanske syntes på hanen att han var besvärad, men han försökte att dölja det. Hanen stannade upp för att sedan resa sig på bakbenen och kolla om det fanns något som verkade bekant. Ja, nu, där! "i thought i was about to go crazy there for a while..." Tänkte han för sig själv och dunsade ned med framtassarna på marken igen. "We're close" sa han sedan med ett något nöjt leende. Några väldiga trädrötter senare var de framme. Det var som en grotta inuti ett träd, det var stort och lika bekvämt som han mindes det. Sist han var här växte de vita blommorna alldeles utanför och eldflugorna dansade över dem. Han slängde en blick på Minerva och kände hur hennes närhet gjorde platsen ännu vackrare. "Let's make it a day, shall we?" sade han sedan med en mjuk, men fortfarande mörk och hes röst.

Minerva följde glatt efter Lucius men efter tag av tystnad kollade hon på Lucius, han verkade borta i sina tankar. Ska hon säga något eller är det bättre att vara tyst? Han verkade lite besvärad, var det på grund av henne eller något annat? Hon ville så gärna veta vad som pågick i alla de där huvudena, men hon vill inte tränga sig på och få honom att känna sig obekväm. Så hon gick bredvid honom tyst och sneglade smått då och då mot hans håll. 
Naturen kring dom var vacker och Minerva kunde inte låta bli att titta sig omkring, vad var det för plats han skulle visa? Hon kände sig exalterad som en liten valp.
Efter ett tag så stannade han Lucius upp och Minerva undrade först om han hade fått syn på något men sen ställde han sig upp på bakbenen och Minerva kollade på honom med förundran, han blev som en jätte på bakbenen och att se den stora kroppen fick hennes hjärta att banka hårdare. Lucius berätta sedan att dom var nära och Minerva harkla sig och följde efter honom. 
Hennes ögon blev stora när hon såg platsen, det var så vackert. Det stora trädet och rötterna, vita blommor och eldflugor. Hon gick och satte sig bredvid Lucius. ''Let's make it a day, shall we?'' sa han till henne och tittade på honom. ''It's beautiful here, how did you find this place?'' frågade hon nyfiket med en mjuk röst. Hon harklade sig sedan, ''you don't have to tell if you don't want to'' hon ville inte tränga sig på för fort fram. Men det var verkligen vackert här.

Hanen kollade sig omkring, det var inte alls mycket som förändrats här. Lite mer rötter som slingrat sig, det var allt. Men allt annat var sig likt. Han log, sedan lade han blicken på Minerva.
''It's beautiful here, how did you find this place? you don't have to tell if you don't want to'' Hanen hade lagt märke till att hon förmodligen hade märkt av hans beteende tidigare, men det var lugnt, han skrattade till för sig själv när han tänkte tillbaks "Well, actually I was born here. In there to be specific. I have been here once again a long time ago, to rest and find peace. Thinking about my family, trying to seek forgiveness for what i've done when i was in a really dark place. I've never taken anyone here, for a while i couldn't even go here myself. But i've healed, I've changed. And I really wanted you to see this. I don't know.. but those flowers reminds me of you somehow.." Sade LU. de två bröderna sneglade på LU för de visste ju precis vad han tänkte på, I hans huvud var bilden annorlunda, blommorna var fortfarande vita men fylld av blodsplatter, Precis som Minerva varit tidigare när hon slaktat bytet. Men i hans ögon var det vackert. Lucius närmade sig Minerva och kollade in i hennes ögon "We do really like having you around, I'ts like we don't want you to leave, ever... We've never really felt that way about anyone..." Sade CI. US harklade sig "Maybe that was too early to say..." Sade US och sneglade på CI.