Kenai sneglade lite försiktigt p Izu när hon åt. Han kände sig lite tvungen att beskydda henne. Blodet färgade den täta pälsen röd och gjorde den klibbig. Men han förmådde sig inte att bry sig om det just då, trots allt så var hungern ett större begär.

När Kenai ätit sig matt, suckade han belåtet och satte sig upp. Himmelen hade börjat mörka en aning, och stjärnorna började kika fram. Blicken föll ner på Izu igen, han kände sig skyldig att ta hand om henne, men samtidigt hade han någon att träffa. Blicken såg lite besviken ut, vad skulle han göra?

[ Börjar få lite ont om idéer. Vad ska hända? xD Tycker du vi ska avsluta eller har du någon idé? c: ]

Himmelen hade börjat skifta i färger, från ljust blå till mörkare. Stjärnorna hade börjat tina fram, och glittrade övervakande. Kenai lät blicken fästa sig därpå, medan den lilla börjat slappna av. Det skar lite i hjärtat i tanken på att lämna henne. Ögonen flyttade position, och lades på den vita honan. Hennes ljusa päls hade partier som nu var röda, det typiska kännetecknet för en god, lyckad middag. Solen kändes inte längre lika het emot den stora kroppen. En djup, lång suck lämnade honom.

" Du vet, jag kan inte stanna här med dig. " Började han. Blicken sökte efter kontakt med hennes gröna. Han såg ledsen ut, ursäktande.
" Jag måste iväg, jag har någon att träffa. " Förklarade han. Ögonen släppte hennes för att sedan segla iväg över savannen. Rösten kändes skör, och sprucken i hans hals.
" Men det betyder inte att vi inte ses igen. " Fortsatte han med en lite stadigare, glädjefylld röst. Givetvis skulle Kenai aldrig lämna den lilla ensam för all tid. Han skulle söka upp henne, det var något som var självklart. Bara om den lilla kunde tillåta honom att fortsätta sin resa. Loiana skulle vänta på honom vid Itrozo i slutet av månaden, efter det hade han möjlighet att träffa Izusa igen, kanske tillsammans med Loiana. Ett mjukt, men ändå sorgset leende trädde fram på hans läppar.

Det skar i hjärtat att bevittna hur den lilla plötsligt sjunk ihop. Kenai kände sig som en förrädare, som om han bara var en av dem som lämnade henne. Lite förtvivlat sökte han efter ord som kunde trösta henne. Bara han kunde få träffa Loiana, så de kunde pratas vid först. Det skulle kännas så framfusigt att anlända med en valp i släptåget. 

" Jag måste träffa min käraste. " Sade han, ursäktande. Den blågula ögonen satt fästa på hennes taniga ryggtavla. 
" Jag lovar att vi kommer tillbaka till dig, både jag och Loiana, så du aldrig behöver vara ensam igen. " Sade han - för den som var vaksam skulle man känna av den genuina medlidsamhet. 
" Det är inte något jag bara säger. Jag lovar. " Kenai reste sig upp och tog några korta steg fram emot henne. Hans ögon letade efter hennes, medan han försiktigt tryckte nosen emot henne. En gest som signalerade vänskap, tillit. Kenai skulle inte lämna henne om han inte visste att han skulle kunna komma tillbaka.