Achilles hade nu lämnat Draugai bakom sig. Han hade klarat sitt test, och han var nu klar med sin träning. Han hade varit borta en lång tid, men när han nu igen klev över Numoorislätten, på väg hem, så kändes det som att han varit borta ännu längre. Väl i Draugai så hade hans dagar varit fyllda med träning och tiden hade gått ganska fort därför. Men när hemlängtan väl kommit smygandes så kunde han ligga vaken hela nätter och bara tänka på de stunder där Qu var samlade, och han föreställde sig att han satt med dem i natten. Bara satt med dem. Hans familj.

Han hade visserligen fått ännu en familj med Draugai, och han skulle alltid ha en lojalitet till den flocken, och alltid känna sig hemma där. Han hade fått en stor respekt för Iwaku, och var glad över att ha fått träffa Aisu igen, och de andra vargarna han fått lära känna. De hade gjort hans frånvaro från Qu lättare.

Men nu var han snart hemma.

Achilles kunde knappt hålla sig, och hans nu mera utmärkta kondition gjorde att han nästan kunde sprinta hela vägen hem, outtröttligt, ivrig över att få se alla igen. Han stannade till snabbt på en höjd för att se vyn framför sig, och visst, nu på håll så kunde han se Tvillingklippan på håll. Hem. Snart var han där. I ivern så lät han fylla lungorna med syre och lät snart ett högt yl ljuda över slätten, för att meddela att han var hemma. Han ville att de skulle möta honom. Han ylade ett par gånger, och satte sedan fart igen för att skynda sig hem.

[Alla i Qu får gärna svara!!]

Över den vidsträckta slätten vandrade en grå hona i skymningsljuset. Himlen var färgad i en rosa och orange ton och hon kunde åter igen känna månens energi fylla hennes kropp i takt med att den blev allt tydligare på himlen. Det var alltid uppskattat, inte endast för hennes krafter, utan för att det även höll henne borta. Hon ökade steglängden och lät dem övergå i språng, sträckte ut benen och lät musklerna arbeta. Hon hade tränat en hel del på sistone, precis som hon hade lovat Achilles att hon skulle göra, och hon märkte en stor skillnad främst i konditionen. Det var befriande att kunna springa rätt länge utan att bli särskilt andfådd och trött. Hon hade sällan lagt ner tid på enveten träning tidigare i sitt liv, hade aldrig haft någon egentlig orsak till det, men nu fanns det en, flera faktiskt. Ett ylande skar igenom luften och fick henne att abrupt stanna till, det var knappt att hon trodde sina öron, men nog kände hon igen ylandet, nog var det han som kommit hem, till slut. Ett leende smög sig in på hennes läppar utan att hon ägnade det en tanke. Hon kunde inte förneka att hon sett fram emot att få träffa honom igen, att han skulle komma hem till Qu. Qu hade mer och mer börjat kännas som en familj för henne över de månader som förflutit, en som hon trivdes väldigt bra i och hade kommit att älska. Ylandet hade låtit som att det var ganska så nära henne, så utan att slösa någon mer tid så lät hon stegen styras åt det hållet. Mycket riktigt så kunde hon skymta honom längre bort när hon tagit sig upp för en mindre kulle, som en liten gråröd gestalt i gräset som rörde sig i riktning mot Tvillingpasset och henne. Hon höjde huvudet för att ge ifrån sig ett ylande innan hon åter igen satte kroppen i språng. Det kändes som en evighet, men det var knappast mer än någon enstaka minut, innan hon nådde fram till honom och stannade upp. ''Välkommen hem Achi'' sade hon vänligt och lät ett leende dra sig på läpparna. Nu var han hemma, och kanske var det tillfälle för att lära känna varandra bättre och genomföra de mål de hade, det som de lovat varandra att jobba tillsammans mot.

Achilles sken upp när han såg hennes ansikte, det värmde honom verkligen. "Filia!" Utropade han glatt och klev fram och bluffade henne på nosen, utan tanke på att det kanske skulle anses som en intim gest, men han tänkte inte så långt.

"Det var längesen nu, hur har allt gått här?" han såg ut över området som på riktigt varit hans hem hela hans liv. "Allt är sig likt." Sa han med en trygghet i rösten. En del av honom var rädd för att hela platsen skulle ha försvunnit tills han kom tillbaka, så att faktiskt se att det var som vanligt gladde honom mer än han kunnat tro. Han såg mot Filia igen med ett leende. Han hade sett fram emot att få träffa henne igen och alla de andra, speciellt efter att hon hade hälsat på honom så hade han insett hur mycket även hon hade börjat betyda för honom, hon var verkligen en del av Qu nu och han önskade att så skulle förbli.

Hon skulle ljuga om hon sade att hon inte blev lite förvånad och ställd när han buffade till henne på nosen, men det vagt förvånade uttrycket ersattes snabbt av ett leende. ''Trevligt att se dig igen, allt väl med dig?'' frågade hon och mötte hans blå blick med sin rödgula. Hon hade saknat honom, så mycket var säkert. Hon visste inte egentligen varför, de kände inte varandra särskilt väl, men på något sätt kändes det som att de fick en väldigt bra kontakt på en gång, något sorts band. När hon hörde vad hans nästkommande ord var så gav hon ifrån sig en låg suck och vred huvudet mot slättens östra del. ''Tja, vi hade en skogsbrand som härjade slätten, den drog in från Lövskogen. Sirocco var nära att stryka med, men vi lyckades rädda honom och slätten klarade sig rätt så bra. Utöver det så har det varit bra, inga flockdispyter eller liknande''. Stämman hon talade med var inte riktigt lika glad som innan, lite nedstämd. ''Allt kanske är sig likt i den här delen av slätten, men fortsätter du i riktning mot Lövskogen så ser du med lätthet förödelsen''. Det var inte precis ett ämne som hon ville lägga ner tid på att prata om, men det var ändå viktigt att informera honom om det samtidigt. Hon var inte helt säker på vad hon faktiskt hoppats på, men något gladare ämne säkerligen. Knepig situation helt enkelt.

| Fick bli en kortis |

Achilles nickade när han fick hennes information.
"Ja, vi hörde om elden. Och röken spred sig ända till våra marker. Jag är glad att ingen av er kom till skada."

Han vred huvudet bort mot Kaiwood i fjärran. "Däremot nu så är jag orolig för mina fränder i Draugai. De skulle vidare mot Kaiwood för att attackera TBB när jag skiljdes från dem. Jag hoppas att alla klarar sig levande ur striden." Achilles blev tyst och det var lätt att se vad han funderade på i sin oro. 

"Jag kunde fått följa med dem dit, men det är inte riktigt min ensak deras ärende där." Achilles vände sig mot Filia igen. "Dessutom ville jag hem, till er. Det känns som att det är här jag behövs." Han var sammanbiten, för han hade en känsla inom sig att det var något större som var på väg att hända. Han visste inte vad, men när det är flera flockar som rör på sig, så blir framtiden väldigt osäker. Han var dessutom otålig med att faktiskt få visa sig duglig för Qu. Han ville också ut i världen och förändra saker, hjälpa dem som behöver det. Achilles ville mer än att bara vara en vanlig flockvarg. kanske ville han hedra sin far? Historierna om krig och händelser som ändrar allt, han vill vara en del av de historierna han hade om under hela sin uppväxt. Och han var trött på att stå vid sidan av. Han kände sig redo.

Hon kunde inte annat än att hålla med honom om att vara glad över att ingen kommit till någon stor skada. Det hade varit väldigt kaosartat, men till sist hade hon kunnat använda sig av sina färdigheter på ett bra sätt. Att ta sig igenom lågorna utan att brännas av dem, utan att förgås av värmen. Det enda problemet hade bara varit röken, den kunde hon inte göra något åt, den påverkade henne trots allt. ''För en gångs skull så fick jag användning av min eldkraft. Det var väldigt behändigt att inte behöva brännas av lågorna som alla andra, kunna ta sig lite varstans det behövdes''. Hon hade nog aldrig varit tacksam för sin eldkraft förut, men då hade hon varit det. Utan den visste hon inte vad hon skulle tagit sig till i den situationen, det var ju inte som att hon hade några andra lämpliga förmågor eller färdigheter. Då Achilles nämnde något om att Draugai befann sig i Kaiwood så försvann alla övriga tankar och ansiktsuttrycket förvreds i en något förbryllad min. ''Varför attackerar de TBB?''. Hon kunde inte direkt påstå att hon kände någon av vargarna i Draugai, men hon var väl medveten om att både hennes farbror och faster fanns där, Iwaku och Aisu. Hon kunde inte låta bli att känna en tillhörighet till dem trots att hon aldrig riktigt träffat dem, och ett stråk av oro smög sig in i hennes kropp. Hon hindrade en vild tanke som fladdrade igenom hennes sinne, TBB hade tagit ifrån henne så mycket, men nej, hon tänkte inte vara så dumdristig att ta sig dit nu, inte med en flock hon inte kände. Qu skulle få chansen förr eller senare, det anade hon. Hon var inte en sådan som gillade våld, men en dag skulle TBB få betala för de liv de tagit, för den flock de krossat, om så hon skulle dö på kuppen. Hon föste undan tankarna då hon kände Kia börja utnyttja den tillfälliga svackan i hennes sinne. Det sista hon ville just nu var att tappa kontrollen över kroppen. Istället riktade hon tillbaka uppmärksamheten mot Achilles.''Vi behöver varenda Qu:are, av så många olika anledningar. Vi är en familj, och en familj är alltid starkast tillsammans''. Ett vagt leende lade sig på hennes läppar. Qu skulle resa sig starka, tillsammans kunde de uppnå sina mål.

Achilles svarade på hennes fråga genom att skaka på huvudet något. "Jag vet inte säkert. Man jag tror det har med hämnd att göra." Achilles funderade en stund i tystnad. "Morg dog i den skogen, dödades av TBB. Iwaku vill kanske hämnas sin döde bror." Achilles kunde allt för tydligt minnas tillbaka på den dagen då han såg dem komma bärande på hans kropp. Det var svårt att glömma. Det var ungefär då han verkligen lärde sig, att man inte kan någon situation nog allvarligt. Alla val en flock gjorde, kunde kosta någon livet. Men ibland kunde en flock också vinna på det. Men oftast var det mer förödande om något för de som blev kvar. 

Achilles hade sett frånvarande ut, men såg snart mot Filia igen, och han nickade och höll med henne. Även om han tränat varje dag i ett helt år, och var fysiskt starkare än någonsin tidigare, så kunde han inte låta bli att känna sig som starkast nu när han stod bredvid Filia. Och ja varje Quare skulle bli viktig nu. Det var här han hörde hemma, med sin familj. Hans ögon fylldes med en glöd ivrig på framtiden och man kunde se ett varmt leende flin igen i hans ansikte. "Låt oss göra det här Filia. Vi kan vara starka tillsammans. För jag lovar dig, att jag aldrig mer kommer lämna din sida. Vi är Qu, och det är här, tillsammans, som vi hör hemma."