[Det är natt och inte dag ????]

Klorna grävde sig ner i marken när hon försökte få bättre grepp. Käkarna har ett bra grepp om den tjocka roten som de använder i dragkamp. I andra änden står både Nepotonje och Delshay och verkar ta i så det ser ut som att de ska spricka. Orkidé är stolt över sin styrka och gillar utmaningen för att se hur mycket hon klarar. Grabbarna i andra änden ger ett värdigt motstånd. Än har hon lite mer att ge. En okynnig min pryder hennes anlete. Den gröna blicken fixerar hanarna och hon undrar om deras krafter börjar tryta.

Månen kastar sitt bleka sken. Området är ändå tillräckligt upplyst för att man ska kunna se utan att behöva anstränga ögonen för mycket. Natten ät lugn och förmodligen är alla andra upptagna med träning på sina egna håll med. Orkidé föredrar att ha någon att träna med framför att träna ensam. Man pushar och peppar varandra och ser varandras utveckling. Trots deras seriösa och livsfarliga liv så är det dagar som denna som gör Orkidé extra lycklig.

[PAX TILL NEPOTONJE OCH DELSHAY]

Delshay tog i allt han hade, spretade med benen och körde ner tassarna i backen utan att få något egentligt grepp. Nepotonje stod bakom honom och verkade ha det ungefär lika jobbigt - ändå var det som att försöka rubba ett berg när man tränade dragkamp mot Orkidé. Hon var så fruktansvärt stark, och Delshay var genuint förvånad att hon inte hade råkat mosa någon av misstag ännu, särskilt inte familjens mindre vargar.
  "KHOM I'EN", försökte Delshay få fram tills lagkamraten med den sega roten mellan käftarna. Skratten bubblade i maggropen inför den löjliga uppgiften, men han tvingade sig tappert att hålla träningen seriös. Han kunde se att det glittrade roat i Orkidés blick. Inte länge till!
  En idé formades plötsligt i Delshays huvud. Nepotonje hade kanske inte för vana att använda sin kraft oftare än absolut nödvändigt - men han hoppades brodern gjorde det just då. 
  När Orkidé drog hårdare släppte Delshay efter om roten, och följde med i rörelsen när den försvann framåt. Precis innan strecket Nepotonje dragit i marken mellan dem tvärnitade han, tog ett stadigare tag om roten och slet tillbaka allt han kunde i hopp om att vännen skulle tappa balansen, snubbla tillbaka över linjen och förlora övningen.

[Alla sätt är bra förutom dem dåliga xD]

Ett klart blåaktigt sken var det som lös upp marken på träningsplatsen, målade de långa skuggorna blåa. det var ändå tillräckligt ljust för jägarna som vant sig vid det här livet, antingen genom att ändra om sina vanor när dom anslöt sig till familjen eller som för de två bröderna, genom att alltid ha tränats så.
 Han kände tändernas grepp hårt i roten som låg mellan käkarna, de hade sjunkit in i träet något och han kunde känna dess textur emot gommen och tandköttet. Tassarna var utspända till max, för att ha so stort grepp som möjligt, och benen spjärnade emot den väldiga kraften ifrån flocksystern bäst han kunde. Han kunde känna det i musklerna, trots att de var vana med daglig träning så brände det här. Marken under dem var bar lagd av all aktivitet och den hårt trampade jorden revs upp i deras rörelser.
 Det var med ansträngda ljud som han drog extra hårt bakåt innan han kunde förnimma ännu ett kraft drag av Orkidé. Han hade på senare tid, speciellt efter nyheterna, försökt släppa mer på sinnet. Bli mer användbar. Det var därför han nu kunde höra sin brors idé, och i samma stund som han, släppa efter roten litet lätt och fritt följa med den framåt, tätt bakom brodern, innan de på nytt, unisont, med en tvär knyck började dra bakåt igen.
 Till en början gled bara tassarna i försök att hitta grepp, men fastnade sen stadigt på marken innan linjen. Roten gnällde lätt i ett knakande ljud när han bet ned hårdare och gav all sin kraft på att skuta hela kroppen bakåt. Misslyckades deras plan skulle  det vara över kort, så han behövde inte spara på några krafter och gav allt.

[Udda svar men ett svar åtminstone!! :fingerguns: ]

Orkidé var noga att stoppa framfarten av familjens tankar som hon annars kan ha tillgång till om hon skulle vilja. Med respekt för allas privatliv så hade hon bara det tillräckligt öppet för att det skulle ligga som surranden i bakhuvudet. Det gav huvudvärk men hon var van så det var uthärdligt.
Med tanke på fokusen som hon på på den här utmaningen så missade hon helt tankeväxlingen mellan bröderna och blev mer än överraskad över deras nästa drag. När motståndet försvann för en stund blev kraften för stor och hon snubblade bakåt. Hasorna skrapar i backen och hon sätter sig nästan mer när bröderna börjar dra igen. Kraften blev för stor bakåt att hennes framben åker iväg åt varsitt håll så hon faller i backen och bröderna släpar henne närmare linjen som dividerar deras sidor. Precis innan linjen får hon fatt i sina tassar igen och placerar en på linjen och kör upp huvudet och drar. Men hon sitter på hasorna igen och lyckas inte få upp sig själv i tid innan bröderna har fått henne över linjen.
Orkidé släpper roten och ett skratt undslipper henne när hon reser sig upp.
"Jag bugar för mästarna. Snyggt drag". Säger hon och bugar mot dem båda.

Planen verkade fungera bättre än vad Delshay faktiskt väntade sig, och hjärtat hoppade på ett barnsligt vis till i bröstet när han såg henne tappa greppen om underlaget. Nepo verkade tack och lov vara med på noterna, och bröderna drog henne utan alltför mycket möda över linjen.
  Så snart det var gjort släppte Delshay taget om roten med ett skratt, trots att han hade stickor i tungan och var snustorr i munnen.
  "WOOOH! BRA NEPO!", firade han med ett utrop och vilt vevande svans, och log brett åt Orkidé som teatraliskt bugade sig åt vinnarna. Han travade fram till vännen och stötte glatt till henne i skuldran. "Men du var en värdig motståndare! .. Och detta väger tyvärr inte upp för de trettiosex gånger vi förlorat." 
  Delshay gav Nepotonje en menande blick, innan han skrattade åter åt hur otroligt grisiga de allihop såg ut; täckta av lera och smuts ända upp till magen.
  "Vi ser ut som Loke gjorde när han halkade ner i vattenbrynet efter regnstormen i våras."

Det var en hissnande känsla som föll i magen när hon först föll bakåt, men han ville inte ta ut triumfen i förväg, det kunde kosta allting. Så istället fortsatte han backa, och med hjälp av sin broder lyckades de dra över linjen som halvt suddats ut av kampen i sig.
 När han släppte sitt krampaktiga tag om roten kunde han känna den metalliska smaken av blod i munnen, ifrån stickorna han lyckats få i tandköttet, men ändå log han brett och stämde in med broderns firande.
 "Men nog är det alltid en bedrift att klara sig emot Orkidé allt!" svarade han på den roande kommentaren om alla förluster innan. När brodern sen fortsatte skrattade han öppet, ja, minus den fluffiga pälsen som hängt i leriga stripor so såg de allt inte så mycket bättre ut, och värst syntes det på hans annars vita och gnistrande päls.
 "Han såg så besegrad ut!" skrattade han vidare innan han fortsatte med en snabb blinkning med ena ögat.
 "Vi fick iallafall En vinst!" han såg emot Orkidé med ett brett leende på läpparna och glädje i blicken. Det var i träningen och sällskapet man kunde glömma allt det dåliga, och det var på uppdragen man kunde använda det som bränsle. Livet var inte allt för dåligt, och de visste ändå inte bättre än det här livet.

Hon skrattar roat över Shays kommentar om alla deras förluster innan den här vinsten.
"En vinst är ändå en vinst". Även om de lever ett liv där misstagen och förlusterna har dödlig utgång så behövs det positivitet och glädje i tillvaron. För de skulle var sett miserabelt gäng om de lät förlusterna tynga ner dem.

Glöm aldrig, men blicka framåt.

Hon kan inte låta bli att skratta högt när Lokes ofrivilliga dopp tas upp. Efter skrattattacken ruskar hon på sig. Lera ruskas loss från hennes päls. Sedan ser hon på hanarna igen.
"Att träna mot min styrka gör även er starkare. Så det är en vinst för alla". Svarar hon och blinkar menande med ena ögat.

Delshay log brett när Orkidé blinkade.
  "Sant!", instämde han. "Fast jag tror inte ens en så storslagen vinst tillåter oss att se ut såhär." Han gnuggade frambenet mot bröstkorgen. Leran smetades ut och gjorde inte saken bättre precis. "Någon som vill bada?" Det svala vattnet i floden lockade plötsligt. Dels för att få bort det värsta av leran, dels för att kyla ner sig efter träningspasset i solen.

[Låååångt inlägg. Antog att detta utspelar sig ett tag innan Dimitrij & company anländer med massa tråkiga nyheter, vilket är runt sommartid. Vill ni fortsätta eller ska vi ta ett kortroll? :D]