Den öppna himlen och starka solen imponerade efter vandring genom den Döda skogen. den bruna tiken med de uddafärgade ögonen skuttade glatt genom gräset och njöt av värmen och ljuset hon hade saknat så. Här verkade sommaren vara året runt, vinden var varm och luften doftade av blommor, vildväxande örter, bananer och lejon. Det sista var kanske mest farligt för den unga vargvalpen hade inget att stå emot en fullvuxen lejon men skulle de anfalla så hade hon några flyktvägar utplanerade.

Melamory travade lätt längst en bred stig vars spår verkade bestå av hundratals hovmärken. Längre fram kunde hon skymta svartvitrandiga djuri en stor flock. De verkade inte bry sig mycket om hennes närvaro, säkert inte se henne som något allvarligt hot.

"Zebror.."
mumlade hon för sig själv. Melamory har aldrig sett dessa djur förut eller hört deras namn men det genetiska minnet aktiverade så fort Melamory stötte på något förut okänt för henne. Glatt började hon försiktigt gå närmare djuren. Hon ville se de på närmare håll utan att skrämma iväg eller reta upp de.

Hanen hade lämnat resterna av zebran han fått av Azazel efter sig. Efter att ha gnagt benen rena så hade han endast lämnat ett skelett efter sig. Till gamarnas starka ogillande. Sedan hade han tagit ett bad i ett vattenhål han hade hittat på vägen. Han hade även druckit sig otörstig. Efteråt hade han känt sig mycket piggare än vad han gjort på länge. Han ser fortfarande lite mager ut men han ser ändå mycket bättre ut.

Så han hade bestämt sig för att sträcka på vingarna med. Efter att ha varit markbunden en längre tid kändes det skönt att låta vingarna arbeta och känna vinden dra i pälsen och solen värma ryggen. Det var verkligen livet att dansa med vindarna.

Tigerfalken hade bestämt sig för att utan omvägar ta sig direkt tillbaka till öknen. Där skulle han försöka finna Tramptass och tala med denne. Sakta börjar han sänka sig mot marken igen. Eftersom han inte flugit på länge vill han inte trötta ut sig det första han gör. Därför är det bäst att låta benen arbeta den mesta av tiden. Och på marken kan han även träna lite mer och försöka bygga upp musklerna som varit lite slappa senaste tiden.

Med en dov duns och damm som yr vilt omkring tar den randige mark och vingarna sträcks ut för att sedan mjukt vikas in vid hans sidor. Han ruskar på huvudet och börjar sedan vandra i riktning mot öknen.

Melamorys blick vändes åt det hållet hon hörde en dov duns från. Försiktigt spetsade hon öronen och uppmärksamheten som förut vart riktad åt zebrorna skiftade mot den främmande, tydligen tunga varelsen. Melamory hade kunnat skifta till en fjäril eller trollslända för att ta sig fram tystare och obemärkt men med tanken på fåglarna som befann sig här var det ingen bra idé. Även om de kanske inte äter just trollsländor kan de skada henne och vem vill det?

Honan smög sig fram tills hon fick syn på en något klumpigt bygd figur. Minnet var tyst och därför stod även varginnan kvar med en fundersamt filosofisk blick. Hon har aldrig träffat en sådan varelse förut och därför var även osäker på hur man ska bete sig i sådan situation. Varelsen kom närmare. Melamory stod kvar

[Klumptigt byggd är han inte. Saturn är faktiskt väldigt smidigt byggd. ^^ Som en tiger].

Långt innan hans gyllene blick fått syn på främlingen kunde han märka att denne var där. Det är ingen som kan smyga sig på en varg med jordens kraft. Heller inte en varg med energikrafter. Även om jordkrafterna har blivit något bedövade så var det inget fel på energikrafterna. Och den violettturkosa energin som utstrålar från främlingen var inte svårt att missa i denna annars bleka omgivning. Den gyllene blicken fästs på tiken. Saturn stannar inte. Han har sitt mål i huvudet. Han vrider bara lätt på huvudet och studerar främlingen när han går förbi. Finner inget intressant där, förutom kanske en något skiftande energi som hon verkar bära på. Men han vänder nosen framåt och fortsätter sin vandring.

[Sorry, ville inte såra någon :D]


Melamory står kvar med något öppen mun och häpna ögon, hon blev alltid häpen när hon stötte på något okänt och intressant. Hannen hade vingar men gick på marken, stor var han också och randig som tiger. Tigrar kände Melamory till.

Deras blickar möts och hannen går vidare. Melamory följer honom med blicken och står kvar likt Bambi på ängen innan hon vaknar till och försiktigt börjar följa efter honom. Hon ville inte släppa honom med blicken än, han var för intressan för att låta bli.

Främlingen börjar följa efter honom. Varför då? Har hon inget bättre för sig? Varför ska hon följa efter honom? Vad irriterande. Kan hon inte låta honom vara. Gjorde han det inte tydligt att han inte är intresserad för någon form av möte? Han vandrade ju för sjutton bara förbi henne. Det borde väl fått henne att fatta att han inte vill ha med henne att göra? Eller är hon trög? Hon kanske inte fattar? Kanske hon trodde att hans blick menade att han ville att hon skulle följa efter honom? Hur dum får man vara?

Han stannar upp. Vänder bak huvudet och den gyllene blicken fästs på tiken igen. Det darrar till i överläppen och huggtänderna glimmar till och en dov morrning rullar uppför strupen på honom. Han piskar till med svansen så fjädervippan på tippen rasslar till i vinden. Öronen har strukits bakåt. Han försöker göra det klart för tiken att han inte vill ha med henne att göra.

Hannen stannar upp och vänder huvudet mot Melamory, han la märke till henne. Men hon försökte ju vara tyst och försiktig. Hon försöker le åt honom men leendet dör ut när hans tänder blottas och ett dovt morrande hörs. Nästan direkt så skiftar Melamory's kropp. Hennes päls byts ut mot fjäll och kroppen blir smalare. Skeletten ser ut att brytas till småbitar för att sedan återställa sig till en helt annan form. Det dröjer kanske en sekund eller två innan en kungskobra reser sig upp från marken och väser mot den otrevliga randiga hannen. I denna form var Melamory mycket mer dödlig än i någon annan. Skulle han få för sig att bita henne kunde hon bita tillbaka.

När främlingen byter hamn så vänder han sig tvärt mot henne och visar tänder och morrar ilsket. Är det bråk hon är ute efter? Öronen stryker sig mer mot nacken och han vet inte riktigt vad han ska göra. Han vill ju bara ta sig hem. Vad är främlingens problem egentligen. Är hon en sådan som gillar att mucka gräl med allt och alla? Den randige orkar inte med sådant här nu. Han vill bara hem.

"Vad fan vill du?" (Ursäkta svordomen) Ryter han. Han vet inte vad han ska göra. En sådan där ormsak är både snabb och farlig. Marken börjar tyst att vibrera kring hans tassar. Även om jorden är lätt bedövad för honom så reagerar den ändå fortfarande på starka känslor hos honom.

"Vad fan vill du?"

Hannen verkar vara irriterad och marken börjar vibrera smått, Melamory lägger genast märke till det, hennes ormkropp är mycket känslig till vibrationer och störningar.

"Jagh vihl sssee på dhiigh.."

Att tala i en ny kropp var alltid svårt, den hade nya stämband, nya lungor, och att tala i längre meningar blev svårt. Ormkroppar var faktiskt än av de lättare kroppar att hantera. Som fjäril eller trollslända blev rösten så svag att den kunde bara höras om hon satte sig på hannens öra till exempel.

Vill se på honom? Saturn vet inte vad han ska göra. Känslan är inte bekväm alls. Han vill bara bort. Öronen stryker sig mot nacken och han kan inte släppa den slingrande saken med blicken. Det är klippt om han släpper den med blicken. Han väser åt den. Vill att den ska försvinna. Han står som fastfrusen. Han vill baka bort härifrån.
Kanske... Om han koncentrerar sig så kanske. Vibreringarna i marken ökar en aning. Men han står fortfarande stilla där han står. Stelt. Han hoppas. Måtte det fungera.

Det tar bara sekunder och jorden vrålar till när en enorm stenvägg reser sig mellan den randige och ormen. Saturn vänder helt om och galopperar iväg. Vingarna fälls snabbt ut och börjar flaxa upp och ner. Han skjuter ifrån med bakbenen och kastar sig upp i luften. Snabbt vinner han höjd. När han är uppe i luften. På säker höjd så sjunker stenväggen ner i marken igen.

--------------------------------------------------------------------------------



Den vingade randiga vargen såg arg och skrämd ut. Melamory's trubbiga ormnos kände av hans doft i minsta detalj och även hans osäkerhet och agression mot henne. Den svarta delade tungan räcktes ut några sekunder innan hon åter drog in den. Vibreringarna i marken ökades och Melamory kände av den med sin fjällklädda mage. Hon sänkte sig något mot marken och plötsligt slet sig jorden loss och en stenvägg reste sig ur marken framför henne.

De kvicka ormreflexerna slängde henne bort för att inte skadas av någon sten och kroppen skiftade snabbt till en hares kvicka och snabbfotade. Likt en brungrå pil sköt hon bort från den resta väggen och stannade bara när hon inte längre kände av hotet att bli nerslukad av marken eller tillplattad av en sten. Den bevingade vargen har hunnit flyga upp i luften och Melamory förstod att hon inte skulle komma så högt efter honom.

Hennes flygande insektformer var för svaga för de farliga kastvindarna högt uppe i himlen men kanske mer manövrbara nära marken. Hon stannade och skiftade tillbaka till sin vanliga form, brunfärgad vargvalp med uddafärgade ögon. Hennes blick riktades mot den ensamma pricken uppe i skyn. Hannen verkade inte bry sig om henne.

[AVSLUTAD]