Black gick tillsammans med Tear och Xihali från lyorna och flockens mötesplats ut i revirets vildare marker. Han hade redan informerat dem om vad som väntade. De hade fått ett uppdrag. Själva uppgiften var simpel - Hitta Qu. Isil Anar sträckte sig utåt, trevande, letade efter nya kontakter att knyta band till. De visste att flocken Qu hade flyttat sig från Numoorislätten och att de var på vandring, så honornas uppgift gick ut på att lokalisera den vandrande flocken, ta kontakt med dem och se om det fanns en möjlig allians där. Om inte annat så för att skapa någon som helst relation till den andra flocken - man måste ju starta någonstans. 
Han stannade och vände sig mot de två honorna, som även de stannade och såg förväntansfullt på honom. 

"Så här långt följer jag er innan jag vänder hem igen." började han. "Jag valde just er eftersom jag litar på er kapacitet. Ni vet vad ni ska göra. Kom sedan hem igen och rapportera vad ni upplevt." 
Han såg på Xihali, som mötte hans blick. 
"Skydda varandra, lämna inte varandra. Håll er på åtminstone doftens avstånd så att ni inte tappar bort varandra."
Han såg på Tear. Hans Tear. Ett leende skymtade på hans läppar samtidigt som han kände ett sting i hjärtat vid tanken på att vara åtskild från henne. Han skulle sakna henne så mycket att det skulle göra ont, det visste han. Men han fann tröst i vetskapen om att hon skulle komma tillbaka till honom.
"Tear, Xihali är den yngsta av er så det blir din uppgift som mer erfaren att leta upp deras ledare och tala med denne." Han drog ett djupt andetag. Vad mer? Vad mer fanns det att säga? 

Han slöt avståndet mellan sig själv och sin älskade, pressade lätt sin panna mot hennes. "Kom tillbaka till mig." blev orden. Det var allt. Han gav henne slick på nosen innan han backade, gav dem varsin nick med ögonkontakt, vände om och lät benen bära honom hemåt.


(Ni kan svara med varsitt inlägg och sen ser vi det som avslutat.)

Xihali hade inte varit med i flocken länge, men den unga tiken hade direkt känt att hon trodde hon skulle trivas där, och nu skulle hon få ta tag i sitt första uppdrag. Och det passade henne väldigt bra, för även om hon hon gillade att ha en plats att kunna kalla hem igen, så var hon så van nu vid att vandra att även det kändes som en del av hennes hem. Hon ville se och upptäcka saker, och vandra till platser hon aldrig hade varit på förut. Och nu skulle hon få leta efter en flock hon bara hade svagt hört talats om tidigare. Hon sneglade mot Tear. De kände egentligen inte varandra alls än så länge, men Xihali fick en bra känsla av henne.

Hon log medan hon såg Tear och Black ta farväl av varandra. De verkade ha ett starkt band till varandra. 
"Oroa dig inte Black, du kan lita på oss. Jag ska se till så att hon kommer hem" Sa hon självsäkert och blinkade åt ledaren. "Jag är van vid att vandra långt ensam, det här kommer bli lätt nu när vi är två. Vi kommer inte ta några risker" Det var klart dock att det var svårt att veta hur länge de skulle behöva vara bort när de inte verkade ha någon tydlig riktlinje om exakt var Qu befann sig. En vandrande flock kunde ju minst sagt vara svår att hitta. Och det kunde betyda att det skulle dröja länge innan de såg lövskogen igen.

När Black hade gått vände sig Xihali mot Tear med ett flörtigt flin. "Är du redo för lite äventyr?"

Hon ville ju stanna, det ville hon verkligen. Men samtidigt var det så länge sedan hon gett sig ut på en vandring med litet sällskap. Det skulle bli skönt att sträcka på benen samtidigt som hennes hjärta ville stanna. Det kändes som att det var viktigt att stanna, men det var en ny känsla och hon kunde inte sätta tassen på det, för det var inte för hennes skull som det var viktigt att stanna.

Hon såg stadigt på den stora vargen som hon kommit att skatta så högt. Ett leende låg på hennes läppar.
"Alltid." svarade hon när han bad henne att komma tillbaka till honom.
Hon log mot Xihali när denne svarade Black, hennes ord var nog. Det fanns ingen anledning för dem att ta onödiga risker. Hon såg hans svans försvinna mellan träden och kände hur hjärtat slet för att få följa med. Så vände hon sig mot den vita tiken med ett brett leende.
"Jag trodde aldrig du skulle fråga!" sa hon och knyckte på huvudet "Kom så går vi."


[Avslutat]