Det var deras sista dag i mörkret. Kvällen innan rening och Zephyr hade tagit Airi åt sidan, bortom det varma skenet från eldarna. Det var uppenbart att det var något han ville säga, men väl ensamma satt de båda en lång stund under tystnad. Han visste inte hur han skulle börja och skruvade på sig under hennes blick. "Hur känner du inför imorgon?", frågade han utan att se upp från marken mellan sina tassar. Nervös, gissade han men kanske inte lika bottenlöst vilsen som han själv kände sig.
    "Du då?"
    Han ville nästan skratta men suckade istället bara utdraget. "Det här kan mycket väl vara min sista kväll." Jag är orolig, var vad han försökte säga. Samtalen han haft med Midir hade hjälpt i sina stunder och Zephyr kunde – konstigt nog kanske – påstå att han funnit en vän i den stora hanen, men i skenet av Airi och valpar till påstådda änglar, var det svårt att tro på en väns välmenande ord. "Tror inte jag kommer vakna när det är över. Jag vill, tro mig, men jag... det är—"  Han skrattade ljudlöst till, överväldigad och stirrig när han mötte Airis blick för första gången sedan de lämnats ensamma. Tungan kändes tjock i hans mun men Zephyr tvingade sig själv att fortsätta, och det var svårt att sluta när han väl börjat.
    "Jag är inte tillräcklig. Jag vet vad jag såg vid templet—" Duraneir. Ljuset. "— det har jag aldrig tvivlat på, men... jag är bara jag. Varför skulle gudarna – Meimei av alla – se mig bland Er?" Han kunde inte påstå att han levt ett särskilt religiöst liv. Visst, han trodde på Gudarna men det var inte som att han spenderat sitt liv sökandes deras röst och vägledning genom bön. För vem var han för en gud? Vem var han att tala till dem och förvänta sig svar tillbaka? Han var ingen.

Tiden i Ljusets Krigare kändes som den flugit förbi. Från de första dagarnas osäkerhet, till att falla in i en nästan bekant rytm, till nu. Kvällen innan rening. Hon var nervös, såklart, men inte rädd. Inte än åtminstone. Det hela kändes på sätt och vis avlägset. Hon visste att hon hade Duraneir med sig. Och hon hade Zephyr. När han bett henne följa med undan en stund hade hon inte frågat varför. Det hade varit tydligt att vännen grubblat över något och behövde prata.
     De hade slagit sig ner mellan de höga, platta rötterna av ett av djungelns träd, där marken var lite mer fri från snår. Den tunga doften av regn hängde i luften, men för stunden var det tacksamt uppehåll mellan de rikliga skurarna. Ett fuktigt dis hängde i luften, inte helt synligt i kvällsmörkret men som bildade pärlor av vatten i deras pälsar. De satt i tystnad en längre stund, Airi tålmodigt väntande på att Zephyr skulle finna de ord hon såg att han ville säga. Hon log uppmuntrande mot hans bortvända blick när han väl tog till orda.
     "Jag vet inte." Det var ett ärligt svar. Hon andades ut ett kort skratt. Rening. Att bli renad innebar att det funnits något att renas från. Airi var inte helt säker på vad hon tyckte om den innebörden, särskilt när flera av de som skulle renas inte var mycket mer än valpar, men hon tänkte inte ifrågasätta ritualen. Hon var uppvuxen med religion i blodet. Född och fostrad av präster och vittne till Duraneirs uppenbarelse när allt såg som mörkast ut.
     Hon hade inte hört talas om Meimei förrän hon anslutit sig till Ljusets Krigare. Hon var inte en av de fem Gudarna, utan en högre Gudom av Ordning och Ljus. Hon hade hört Tenrai, av Kaos och Mörker, nämnas under tiden i Civitas. En del av henne var skeptisk – vem som helst kunde trots allt ge namn till ett fenomen och kalla det en Högsta Gudom – men hon hade vidrörts av Duraneir, och hade blivit ledd hit. I det fann hon trygghet.
     "Jag vet inte," upprepade hon, och skakade kort på huvudet. "Det känns mest… avlägset fortfarande. Jag tror inte innebörden riktigt landat hos mig än." Hon såg på vännen igen. "Du då?"
     Airi var inte helt säker på vilken reaktion hon väntat sig från Zephyr, men det var åtminstone inte den hon fick. Hans suck och orden som följde sjönk som en kall sten i hennes mage. Hans sista kväll. Han kanske inte vaknar igen. Den rädsla inför morgondagen Airi ännu inte känt för sig själv blev istället en bitande oro för hennes vän. Vad hände om han inte vaknade? Vad hände om hon blev ensam kvar, utan honom? Hans desperata blick skar i hennes själ.
     Innan hon själv hunnit tänka efter slog Airi tassarna om vännen och höll honom hårt mot sig. En del av henne ångrade sig omedelbart när hon kände Zephyr stelna till vid beröringen, men en större del behövde hålla honom nära. Tänk inte så. Säg inte så. Hon knep ihop ögonen och tryckte sin kind mot hans nacke. Hon höll honom i tystnad tills hennes tunga äntligen släppte från gommen och lät henne prata igen. Hon lättade på omfamningen och lutade sig tillräckligt tillbaka för att försöka möta Zephyrs blick.
     "Utan dig hade jag inte varit här. Du vet det va?" Hennes röst var skör, men hon försökte lägga så mycket vikt bakom orden som hon kunde. Hon ville att han skulle förstå. "Inte bara här här. Utan dig hade mitt namn varit ett av de som sörjts efter attacken." Hennes, och kanske Murgs. "Du räddade mitt liv. Och det var du som sedan öppnade vägen för mig hit. Om det är Duraneirs vilja som lett mig hit, så är det genom dig Han gjort det. Om jag är här av en anledning…" Airi pausade kort, inte helt säker på hur hon ville avsluta meningen. Istället lät hon framtassarna vila mot Zephyrs skuldror, utan att hålla honom fast som tidigare, och log ett litet, varmt leende.
     "Du har kanske inget måntecken, men Hans ljus skiner även inom dig. Jag tror Meimei kommer se det." Hon ville tro på det. Allt annat var otänkbart.

Omfamningen borde inte ha överraskat honom – det var Airi trots allt – men Zephyr kände sig ändå stelna till fram tills den initiala chocken lagt sig. Han ryggade inte bakåt utan fann sig istället bara stanna i känslan, lite tafatt sittandes med nosen i hennes fuktiga päls. Hon luktade som djungeln nu. Av bördig jord och regn. Stunden kändes ovanligt intim, från omfamningen till orden som lämnade henne, och det skrämde honom mer än han ville erkänna.
    När vännen såg på honom sögs han in i hennes blick, tagen av hennes ord men redo att avfärda dem. "Det vet du inte", försökte han och skakade på huvudet. "Du kunde mycket väl ha klarat dig utan mig. Det kanske till och med hade slutat bättre." Pessimisten i honom hade svårt att tro att han hade haft sådant stort inflytande men han skulle ljuga om han sade att han inte kände han sig lite lättare. Hennes ord träffade exakt där de skulle och Zephyr andades ut ett halvhjärtat skratt, oförmögen att helt hålla rösten fri från känslor när han fortsatte.
    "Du vet uppenbarligen vad sådana som jag behöver höra. Det är nästan mer skrämmande än hela den här reningsriten." Det platta försöket till att lätta upp stämningen och samtidigt dölja sina känslor fick honom att bli allvarlig igen. "Men tack. Jag vet att jag är dålig på att säga och visa det, men... det känns skönt att veta att jag har någon som tror på mig. Det kommer göra natten och förhoppningsvis morgondagen lite lättare." Kanske var gudarna på gott humör och kände sig barmhärtiga.