Delshay hade stuckit ut utanför Civitas murar för att söka efter någonting för valparna att tugga på. Det hade inte tagit lång tid vid helarnas sida för att återuppleva valpars begär att tugga på precis allt, och att tugga på bandage och läkeväxter var inte särskilt uppskattat. Dessutom var det tydligt att många av dem inte mådde bra. Delshay trodde att de kanske skulle kunna läka bättre, både invärtes och utvärtes, om de hade någonting att koncentrera sig på annat än vad de sett och att de hade ont. Därför hade han plockat med sig en flätad korg han rotat fram någonstans ifrån, och när han kommit tillbaka hade det varit med massvis av kottar.
   Helarnas utrymme var rymligt och låg under tak, vilket skyddade från vädret utanför. Även om det lugnat ner sig lite från det tidiga kaoset så var det fortfarande en del aktivitet på platsen, och det låg föremål utspridda lite överallt. Det var just ett sådant föremål Delshay snubblade över i sin framfart. Kottarna flög ur korgen och Delshay landade i en hög på backen, mitt i ett hav av kottar. När han höjde blicken var det en ensam månvarg som satt närmst. Han hade inte riktigt lagt märke till den ensamma figuren fram tills då, men han trodde att hon varit där redan när han lämnat tidigare. Hon såg rätt frånvarande ut med sina stora sår i ansiktet, behandlade men definitivt inte läkta, och hon ryckte kraftigt till när kottarna studsade mot hennes tassar från ingenstans. Det var nästan så att Delshay gjorde detsamma när fokuset flyttades från omgivningen till henne och ett markant mörker mötte honom. Han försökte dölja rysningen som löpte längst ryggraden när han kravlade sig upp.
   "Åh, förlåt." Han skrattade till, ett klent, trött skratt, och knuffade demonstrativt ännu en kotte åt hennes håll. En liten glimt av oro skymtade i blicken, men han log likväl prövande. "Kotte? Det ska tydligen lugna nerverna. Kanske mest effektivt på valpar, tyvärr."

Ett högt skrammel ryckte Airi ur sin stillhet, och hon hoppade skrämt bakåt när det i samma stund slog emot hennes tassar. Hon träffade väggen bakom sig, inte hårt men tillräckligt för att stanna hennes rörelser igen. Pressa sig bakåt mot kall och hård sten, så långt från de levande rötter hon var van vid. Hennes blick var fortfarande frånvarande, ögonen stora och runda, när hon såg mot kottarna som spillt över marken. Den bruna vargen som mötte hennes blick var bekant, men hon lyckades inte finna ett namn bland röran av tankar.
     Det tog ett ögonblick för henne att reagera när han knuffade en av de utspridda kottarna åt hennes håll med vänlig röst. Hon såg på kotten en stund, innan hon långsamt drog den till sig. Och sen var det som att någonting brast. Förtvivlan stramade i hennes ansikte när hon sjönk ihop, med kotten mellan framtassarna. Tunga tårar rann över kinderna och ner längs nosen, och Airi grät. Hennes röst kved mellan tjocka, hulkande snyftningar som skakade hela hennes kropp. Hon pressade huvudet mot golvet. Hårt. Ont. Såren i hennes panna och ansikte gjorde så fasligt ont. Men de var nära. De var riktiga, när allt runt henne kändes fel. Fel. Fel. Fel. Ingenting var riktigt. Det fick inte vara det. Kunde inte. Fick inte.
     Någon rörde vid henne, och innan Airi hann tänka så högg hon med en morrning efter dem. Tryckte sig hårdare bakåt mot väggen. Tänder blottade och öronen hårt pressade bakåt. Svansen raggig och gömd mellan benen. Bara ögonblicket efter reagerade hon på vad hon just gjort. Skam och skuld klädde hela hennes varelse när hon mötte den brune vargens blick.
     "Förlåt!" pep hon, gällt och skrämt. "Förlåt! Förlåt, det var inte- Jag menade inte-" Orden dog, svamlande på hennes läppar.

Det här var definitivt inte effekten Delshay hade hoppats att kotten skulle ha på henne. Leendet dog snabbt ut när tiken bröt ihop framför honom, och för en stund var han inte säker på vad han skulle göra. Det var inte första gången han hanterat upprörda vargar som flockens omega, men det var en helt annan sak när det gällde främlingar. Flockmedlemmar var en annan sak. Han kände dem, visste hur de sörjde och hur de ville att andra skulle agera runt dem när de var ledsna eller stressade. Många ville försvinna in i en hög av varma vänner, andra ville bara vara i fred ett tag. Han var även fullt medveten om att han skulle kunna göra något åt det där mörkret, men det var sällan uppskattat att rota i andras känslor utan deras tillåtelse. Det var svårt att avgöra vad som var bäst att göra. 
   Delshay var rådvill. Han övervägde att bara plocka upp sina kottar och gå därifrån, men när han såg på den sorgliga figuren var det omöjligt att bara vända henne ryggen. Istället makade han sig lite närmare och sträckte sig fram för att vidröra hennes skuldra. Var hon helt ensam kvar efter allt som hänt så ville han åtminstone att hon skulle veta att det fanns vargar som kunde hjälpa henne.
   Fel beslut. I samma sekund han rörde månvargen, högg hon. Hennes käftar missade med en hårsmån när Delshay ryckte undan. Kottarna flög om tassarna på honom när han backade ifrån, och där blev han sedan sittandes med ett förfärat uttryck. Det dröjde inte många sekunder innan ursäkterna vällde ur henne. Delshay bara tittade på henne.
   "Det..." Han slickade sig om nosen, sökte efter någonting att säga. "Det gör inget." Han försökte sig på ett litet leende för att understryka orden, men det blev mest en halvhjärtad grimas. Han skämdes över att ha skrämt henne så, och den kraftiga reaktionen hade knappast gjorde honom mindre berörd av det skick månvargarna tycktes vara i. Han drog långsamt åt sig korgen bara för att ha någonting att göra. Den hade hamnat upp och ner i tumultet och nu låg varenda kotte utspridd på stengolvet. Han såg upp mot honan igen, fortfarande något ställd.
   "Behöver du en helare? Jag kan gå och hämta en om du vill. Eller bara gå. Det funkar också. Jag, eh... Skulle ändå ha kottar att lämna." 

Det gör inget.
Men det gjorde det. Eller hur? Hon kunde ha skadat honom, och för vad? Att han varit nära? Hon kunde satt tänderna i honom. Som i den vita. Det vita. Det röda. Det-
     "Nej- Jag- Förlåt… Förlåt, jag-" Airi skakade på huvudet och försökte samla sig. Tårarna rann fortfarande över hennes kinder och rösten blev svag och framtvingad. "Där- Andra behövde dem mer. Jag- Jag klarar mig. Mina syskon- De- Jag…" Airis blick föll på marken, där hon tidigare pressat ansiktet och där hennes sår lämnat små röda spår efter sig. Hon grimaserade, kände hur det stramade. Såren hade öppnat sig igen. Hon trodde inte att det var mer än ytligt dock. Hon skulle klara sig. Istället såg hon på kottarna som låg utspridda runtom dem.
     "Förlåt. Jag kan- Låt mig hjälpa dig." Airi stapplade upp från väggen, fortfarande med låg hållning och svansen gömd under buken. Hon började att putta ihop några av de närmsta kottarna.

Delshay nickade kort, och tillsammans började de samla ihop kottarna. Under tiden släppte reaktionen och kroppsspråket slappnade av. När han släppte sin sista kotte i korgen så log han åter, men månvargstiken rörde sig fortfarande med stela små rörelser. Han hejdade henne när hon tänkte lämna ifrån sig den allra sista kotten. Han hade ju faktiskt gett bort en några minuter tidigare, och erbjudandet kvarstod, såvida hon fortfarande ville ha en. Ville hon inte var korgen inte långt borta, ändå.
   "Behåll den du." Han log ett mjukt leende, och kastade en blick omkring sig för att se om det återstod någon kotte i ett hörn. Det gjorde det inte. Blicken föll på tiken igen. "Det var alla. Vill du..." Han såg bort mot en öppning i väggen längre bort, där många skadade vilade. Han visste att det fanns åtminstone två valpkullar där som var gamla nog att ha nöje av kottar. "Vill du följa med?" Han placerade en tass på korgen. "Jag tänkte dela ut de här till månvalparna. Det kanske inte gör så mycket, men... De kanske låter bli att tugga på bandagen i alla fall." Han ryckte på axlarna. Kottar stod inte för några under, men kunde han distrahera dem från vad som hänt bara en liten stund, eller hindra dem från att skada sig ännu värre, så var det värt det. Han ville i alla fall göra det han kunde.

Airi blev stående med den sista kotten i munnen medan hanen dubbelkollade så att det inte fanns några spillda kottar kvar. Han vände sig till henne igen och frågade om hon ville följa med. Hjälpa till att dela ut kottarna till valparna. Airis hållning förblev låg, men efter bara en kort tvekan nickade hon. Kanske, tänkte hon, borde hon vänta på sina syskon. Men hon ville inte vara ensam. Och att hjälpa till var det minsta hon kunde göra, för sin tidigare reaktion.
     Det var inte mycket hon kunde göra, egentligen, för att hjälpa till. Airi satt mest i bakgrunden, fortfarande låg och osäker, medan de sökte upp kullarna av valpar som energiskt välkomnade kottarna med sina tänder. Trötta föräldrar gav dem tacksamma blickar. Vargar Airi kände, och som kände henne. Medlidande och sorg sken i deras ögon när de mötte hennes blick. Deras tröstande ord och sympatier blandades i en röra i hennes huvud, även när hon lågmält tackade dem. Försökte le. Hålla någon form av mod uppe, så som hennes föräldrar hade gjort om de varit där. Om de varit vid liv. Hon var, trots allt, Mivria och Ghadams dotter. Där fanns en förväntan i det. Åtminstone en hon kände själv. Hennes föräldrar hade vetat vad de skulle göra nu. Hade vetat vad de skulle säga. Varit de som tröstade de andra månvargarna. Inte tvärt om. Som Airi.
     Hon fick veta att den vänliga vargen hon följde hette Delshay. Det var ett namn hon kände igen, men inte lyckades placera i virrvarret av tankar. Hon var säker på att hon sett honom förut, eller att han påminde henne om någon hon kände. Kanske borde hon veta vem han var. Kanske hade hon vetat, om inte för vad som just hänt, och vad som i stunden dominerade allas tankar.
     Det var först när kottarna i korgen började närma sig sitt slut, när de var på väg bort från en av valpkullarna de stannat vid, som Airi försökte ta till orda igen. Med sin egen kotte fortfarande i munnen blev det inte mer än ett tjockt, misslyckat ljud. Delshay stannade tacksamt upp. Hon tvekade ett ögonblick innan hon lade ifrån sig kotten i hans korg. Hon lyckades inte riktigt hålla hans blick när hon försökte igen.
     "Delsh-" Hans namn fastnade i hennes mun. Airi svalde, och försökte lugna skakningarna i kroppen. "Har du… Har du någonsin...?" Blicken sjönk till marken igen. "Förlåt, jag…"
     Airi tystnade igen. Hon visste inte vad hon skulle säga. Hur hon ville fråga. Om hon kunde fråga, från ingen stans. Men hon visste inte vem annars hon skulle vända sig till. Hennes syskon… Murg och Sari. Yina, som hon inte funnit igen förrän efter. Alin, hennes faster, som var upptagen med sina valpar och som fortfarande… Pappa…
     Hon bet ihop, och tvingade sig själv att se upp igen. Hon mötte Delshays oändligt tålmodiga blick med egna, tårfyllda ögon.
     "Har… har du någonsin… skadat någon?" Dödat. Hon hade dödat en annan varg. Om hon inte hade gjort det så hade kanske Murg… Men hon hade dödat honom. Och innerst inne visste hon att hon skulle ha gjort det igen.

"Skadade du någon, borta i Måntemplet?" Hennes ögon blev om möjligt ännu blankare, men hon nickade lite i bekräftelse. Det sved i hjärtat att titta på henne, noterade han. Hon var så ung. Troligtvis nästan vuxen, men fortfarande med valpiga drag i det näpna ansiktet. 
   "Det gjorde jag också", erkände han lugnt. Striden hade dock inte påverkat honom på samma sätt det påverkar Airi. Han var van vid strid och död. Han hade uppfostrats till en vampyrjägare, blivit härdad på ett sätt som få andra vargar blivit. Han kunde skaka av sig de tillfällen han stridit och försvarat sig, men han förstod mycket väl varför andra inte kunde. Särskilt inte när vänner och familj gått förlorade i processen. Mycket av det här ville han dela med henne, men först ville han försäkra sig om något.
   "Du är dotter till Ärkeprästinnan, va?" Ett mjukt, försiktigt leende klädde läpparna. Han hade ärligt talat inte känt igen henne först, men namnet hade fått det att ringa en klocka. De hade nog aldrig talats vid personligen, men han trodde att andra flockmedlemmar kanske gjort det. Han var åtminstone övertygad om att de rört sig i samma kretsar de gånger han besökt Måntemplet tidigare. "En av Mivria och Ghadams valpar?"

Airi nickade, och hennes blick föll till marken igen. Det var svårt att hålla den uppe. Svårt att möta andras blickar. Delshay svarade lika lugnt som tidigare. Han hade också skadat någon. Kanske mer, fyllde Airis tankar i. Kanske hade han också… också…
     "Du är dotter till Ärkeprästinnan, va? En av Mivria och Ghadams valpar?"
Airi såg upp igen, nu med nya tårar rinnande i ansiktet. Men gråten var inte lika ohämmad som tidigare.
     "Airi", fyllde hon själv i som svar på en fråga som inte ställts.  Hon gav ett kortlivat, blött leende, som omedelbart brast i en grimas istället. Det gjorde ont att le. Tårarna, och de uttryck hon gjorde, sved i såren i ansiktet. Tydliga märken från där dimmvargen bitit över hennes huvud och nos i en desperat motattack, när hon och syskonen… när hon och Sari räddat Murg. Airi knep ihop ögonen och drog ett djupt andetag. Två. Tre.
     "Förlåt." Hon såg på Delshay igen. Rösten var tjock och grumlig. "Det är… svårt…" Vad exakt hon menade visste hon inte själv. Det var bara för mycket. Allt. Allt var för mycket. Förlusten av alla i templet. Pappa. Mamma… En plötslig insikt fick ett stygn av medlidande att ta plats tillsammans med sorgen i hennes anlete.
     "Kenai, eller hur?" lyckades hon få fram med låg röst. "Du är en av… hans äldre?" Det var Kenai hon såg, när hon såg på Delshay. Han var så lik den varg Alin älskat. Fadern till Airis kusiner, som varit försvunnen sedan invigningen i Skuggfall.
     "Jag är ledsen… jag…" Hon visste inte vad hon ville ha sagt, och orden dog på hennes läppar. Hon kunde inte föreställa sig hur hemskt det var för Alin, eller för Delshay. Att inte veta. Hon visste åtminstone att hennes föräldrar hade tagit plats vid Duraneirs sida.