Förmiddagssolens glada strålar sträckte sig ner mot Numoori och omfamnade landet i sitt ljus. Med envishet trängde det igenom skogens kronor och fortsatte nedåt. Skogens mörker slöt sig om ljuset och kvävde det långt innan det hade chansen att nå marken. Zaron kunde dock se Aurinkos öga brinna på himmelen ovanför honom mellan bladen. Han sänkte blicken och en kall kåre sköt över hans rygg likt en elektrisk ström.
    "Brrr.."
Ljudet lämnade honom ofrivilligt och han skakade på sig. Döda skogen var inte främmande för honom, snarare tvärt om. Det var en kär vän i många avseenden. En kär vän som kunde skicka rysningar av obehag genom kroppen med jämna mellanrum.
Noga med var han satte tassarna fortsatte han röra sig framåt. Det mjuka skogsgolvet med oförutsägbara rötter var förrädiskt. Han kunde svära på att de hade sitt eget liv ibland.

Doften av ett närliggande revir hade varit konstant sedan han kom in i skogen. De skrämde honom inte, men av respekt var det lika bra att hålla sig undan. Han visste hur känsliga vissa flockar kunde vara med sina gränser. Sakta smög sig lukten av en ensam individ in i nosen. Lukten av en ung tik. Den påminde om det revir han passerat. Svartvargen lade inte mycket vikt vid det. Han befann sig utanför reviret och skötte sitt eget. Dessutom var inte en ensam yngling någonting att oroa sig över.

Det var ett tag sedan den svarta tiken bestämde sig för att inte sätta sina tassar på revirets mark mer. Hon visste ändå att hennes tid här i Döda skogen började dala mot sitt slut. Men väntan var det jobbigaste. Då hon ändå bestämt sig för att följa med de två främmande hanarna när de återvänder, tillsammans med Tezuka, så ville hon inte störa flocken mer när hon ändå inte längre gjorde någon nytta där.
Hennes päls bar fortfarande flockdoften och ibland på gammal vana brukar hon vandra runt revirets gräns när hon inte har något annat för sig. Men träna gör hon mer och hårdare nu. För nu kan hennes styrka komma att ha ett syfte och hon vill vara få förberedd som möjligt.
Tiken hade vandrat runt i Döda skogen en stund när hon efter ett tag stannat upp. Eller om det bar Det Mörka som startat den reaktionen för att få hennes uppmärksamhet. Ljudet av någon som verkar närma sig bakifrån når deras öron och tiken vänder sig snabbt om. Den vanligtvis glödande blodröda blicken blir nattsvart och hela hennes gestalt blir likt en skugga. Hon hettar upp luften omkring sig med eld för att förvilla bort sitt spår, och även kanske fånga främlingens fokus på den punkten, och sedan kastar tiken sig ut i skogen med växtligheten som kamouflage. Snabbt och så ljudlöst som möjligt på mjuka kattlika tassar så tar hon sig runt området och hittar snart främlingens spår och behöver inte följa detta särskilt länge förrän hon kan se den mörka gestalten en bit längre fram. Tiken stannar upp. Den svarta blicken studerar främlingens bakparti innan de sätter tassarna i rörelse igen och tar sig närmare.
"Var hälsad, främling". Stämman är sträv och lite raspig.

En plötslig doft av värmde slog mot hans nos och han stannade förvirrat upp. Luften dansade vilt en bit framför honom, och dimman yrde omkring i den plötsliga temperaturskillnaden. Blicken blev vaksam. Gissningsvis var det den unga tik han känt doften av tidigare som låg bakom fenomenet. Men hennes doft var fortfarande nära. Och den förflyttade sig. Med en svag axelryckning fortsatte han framåt. Hon utgjorde inget hot mot honom. Hans öron vred sig och ryckte till var gång han hörde någon störa den täta växtligheten. Om det var hennes försök att smyga på honom behövde hon öva. Mycket. Men hon var ännu ung. Kanske skulle hon lära sig.
    Han kunde inte säga var den unga tiken befann sig exakt, men han hade en relativt god gissning om riktningen. Utan ett uns av tvekan passerade han rätt igenom området där luften tidigare dansat vilt. Det fanns ingen värme kvar där längre. Skogen hade kvävt även den.

Stegen var lätta, men sinnet vaksamt. Zaron var fortfarande övertygad om att hon inte utgjorde något hot för honom, men att släppa garden helt var bara korkat. Och om det var någonting han inte var, så var det korkad. De prasslande ljuden av störd vegetation hade upphört, men doften låg fortfarande kvar. Bakifrån kom den närmare. Kort därpå nådde en sträv röst honom. Med ett nonchalant uttryck såg han sig över skuldran.
    "God middag, fröken lilla." svarade han på hennnes hälsning.
Hon var svart som natten, och han hade svårt att urskilja hennes ögon från pälsen. Lugnt vände han sig om.
    "Har du för vana att smyga på alla vargar som passerar?"
Det var knappt han hade kunnat kalla det för att smyga till att börja med. Men det var inte hans uppgift att lära upp henne.