[Paxat till Fallulah! 8D]

Lövskogen. Denna skog var full av liv då snön har börjat att smälta, små vattenpölar med lera i fanns här och där. En rosa liten pälsboll låg i sin flocks revir, detta var Falloura, och just nu låg hon i lyan och väntade på sin mamma, Fallulah. Hon var ivrig och blicken såg snäll och glad ut, även om Falloura är 15 år så kan hon ju bo där hon föddes. Öronen var med åt alla håll, och tillslut var hon tvungen att titta ut ur lyans ingång bara för att se om hennes mamma kom. Men nej, ingen där. Vart kunde hennes mamma vara? Falloura visste en del ställen som hennes mamma kunde vara på, den stora Klippan inför möten, vara och jaga eller kanske stött på någon? Det finns ju fler orsaker, men dessa var de Falloura trodde att hennes mamma kunde göra just nu.

Det började att bli lite kallt och Falloura började att gå omkring i lyan för att få lite värme, men det var förgäves. Så Falloura la sig ner igen i väntan om att hennes mamma skulle komma. Den rosa väntade och väntade, och tillslut kunde hon höra någon närma sig, vem var det? Var det hennes mamma? Falloura började att vifta på svansen och titta ut ur lyans öppning, men det var bara en hare och Falloura gick åter och la sig på den kalla marken.
- Madre, jag älskar dig ..
Viskade Falloura för sig själv, hon lade huvudet på tassarna och slöt sina ögon.

Snabbt tog hon sig fram bland de snötyngda stammarna.
Det droppade från tusentals istappar, genomskinliga i solskenet.
Himlen var blå och luften klar.
Inte ett moln i skyn.
Vackert väder, vackert landskap... och en vacker hona.
Hon tyckte inte precis det själv, men så var det.


Snart kom hon till de mer hemtama trakterna runt lyan.
Hon kände dofterna, alla passade in.
Perfekt.
Hon tassade fram till lyans öppning.
Kikade in med ett leende på läpparna.
"Hejsan."

Falloura lyfte på huvudet då en bekant röst nådde hennes öron, då hon såg vem det var, började hon att vifta på svansen. Hon log emot sin mamma, svansen viftade jättemycket, snabbare och snabbare.
- Hej!
Sa hon glatt och log lite bredare, dom röda ögonen såg emot sin mamma, hennes mamma och likaså hon var vackra, men varför hade inte hennes mor Serpie kvar? Det vet ju inte Falloura. Den rosa pälsbollen hade tappat valphullet och vinterpälsen nu, hon såg sig själv som en vuxen donna nu. Falloura ställde sig upp och flyttade sig åt höger för att ge plats åt sin mamma, ifall hon ville komma in.

Efter att hon hade gett plats satte hon sig ner och iakttog sin mamma.
- Vart har du varit? Jag har väntat på dig jätte länge ..
Sa Falloura lite oroligt, blicken förändrades till orolighet och omsorg, svansen hade slutat att vifta nu, Falloura var seriös och ville inte spela glad nu.

[Jag ändrade så att hon har gråa "strumpor" och röda ögon för Maggas skull, hon verkade lite ledsen då jag inte hade något ifrån Serpie. :c Så jag ville vara snäll. c:]

Hon log svagt och kröp ihop bredvid sin dotter inne i lyan.
Hon lade svansen som en stor och fluffig boa kring dem båda.
"Ledsen att du fått vänta, mi querida hija."
Hon gav henne en ursäktande, varm slick.
"Jag har fått reda på att ett krig stormar över slätten i väster."
Leendet hade bleknat.
Hon darrade.

Olyckligt såg hon på sin dotter.
"Jag har kallats in av Tocho. Om några dagar måste jag fara, och..."
Hon tyctnade och gömde ansiktet bakom den böljande manen.
Tryckte sig närmare dottern medan skuldrorna skakade i tillbakahållen gråt.
Hon var så rädd, rädd att Falloura aldrig skulle se sin mor i livet igen.
Hon ville inte dö, men det var inte så säkert ute på slagfältet.

Hennes mammas stora svans lade hon kring dom båda då hon kommit in, hennes mamma log, och då log hon tillbaka.
- Es la madre está bien.
Svarade hon emot sin mamma, efter det lyssnade hon. Efter det fick hon en varm slick, hennes mamma var verkligen snäll. Hennes mamma berättade sedan om ett krig i väster, hennes mors leende dog och hon började darra.

Falloura tittade besviket in i sin mammas ögon, varför hade hon inte berättat det tidigare?
- Madre, du kanske dör där ute! Du får inte lämna mig!
Skrek Falloura både argt och ledsamt, hon började att gråta, hon puttade bort sin mammas svans och kropp och for ut ur lyan, hon ställde sig där utanför. Hon bara stod där, hon glodde och grät emot sin mamma, det började att regna. Tillslut spöregnade det, men Falloura brydde sig inte, även om hon inte ville mista sin mamma så var hon ändå besviken, så Falloura vände ryggen till och satte sig i en buske och grät. Regndroppar nådde hennes kropp och gjorde henne blöt.

Dotterns reaktion skar i hennes hjärta.
Regnet smattrade utanför och dottern försvann.
Fallulah böjde på huvudet och slöt ögonen.
Tårarna gjorde hennes kinder randiga och ögonfransarna klibbiga.
Det brände bakom ögonlocken och värkte i halsen.

Tårarna droppade nerför hakan, hon kände dem, men torkade inte bort dem.
Benen kändes alltför tunga.
Tänk om jag dör, tänk om jag dör...
Vem ska då ta hand om Falloura?
Vem ska älska henne så som jag gör?
Om jag dör?
Regn sipprade in genom öppningen och gjorde hennes päls våt och kall.

Falloura vände på sitt gråtande huvud, hon såg på sin mamma. Hennes mamma grät, Falloura kände sig elak, så hon gick tillbaka till sin mamma med ett språng ut ur busken. Hon satte sig tätt intill och sa:
- Förlåt mig ..
Sedan grät hon, regnet sipprade in i lyan, och Falloura var blöt.

*Vem ska älska mig?
Tocho? Nej, han är ju våran ledare.
Någon annan som jag kommer att hitta?
NEJ!
Om min mamma dör finns det endast Jag.
Ensam ..*
Tänkte Falloura och tårarna rann snabare.