Solen sken genom det röda lövverket. Ljumma vårvindar susade mellan träden och lekte i gräsen. Elphaba såg på omgivningen med stora ögon. Det var första gången hon lämnade Byoomis trygga vattenfall. Visserligen inte ensam, men det gjorde inte intrycket hos henne desto mindre. Hon befann sig allt som oftast ett antal språng före Erakan, men aldrig så långt bort från honom att hon inte kunde se honom. Hon hade frågat om han velat följa med av en anledning.

Lite längre fram kunde valpen se en damm. Stora, vita fåglar simmade runt i den. Hon såg sig över skuldran med ett brett leende.
"Försten dit?" frågade hon den äldre hannen.
Svansen viftade våldsamt bakom henne.
Utan att vänta på svar satte hon av mot dammen och de stora fåglarna. Ju närmre hon kom, desto större blev dem och fick henne att sakta in för att till slut stanna helt.
"Vad är det där för fåglar?" frågade hon sedan utan att ta blicken från varelserna.
Hon hade aldrig sett nåt liknande förut.

Erakan hade följt vart steg Elphaba tagit sedan hon bett honom följa med. Med glädje skulle han följa henne ända till Chaibos om hon så bett honom.
In i höstskogen hade de vandrat, en plats Erakan bara sett skymtar av när han vaktat långt förbi gränserna. Röda löv, förevigade i höst trots det våriga klimatet.  
Det var vackert.
Men inte lika vackert som att se Elphaba skratta och leka, inte lika vackert som hennes leende.
Erakan slog sig själv mentalt. Hårt. 
"Klart!" skalade han när hon yttrade en verbal utmaning. Han skulle göra allt för henne.
Så han satte av, men hans starka hydda och korta ben gjorde honom till en värdig tvåa i loppet.
Vid dammen stannade han in vid hennes sida. 
"Svanar. Det är svanar." sade han med ett brett leende.

((Derp-kort x'D ))

Svanar? Det var nog första gången hon hörde talas om dem.
"De är ju jättestora!" utbrast hon.
Fina, men jättestora.
Valpen hukade sig något då en av dem tittade på henne med sina svarta ögon. Nyfikenheten tog dock snart över, och med öronen riktade framåt smög hon sig närmare. När den fräste åt henne och flaxade med vingarna tog hon ett jätteskutt bakåt. Elphaba såg på den med svart blick och räckte ut tungan.
"Så känslig." sade hon kort och räckte ut tungan.
Den gula blicken såg upp mot Erakan.
"Kan vi jaga den?" frågade hon sedan med ett brett leende.

Erakan hade ett leende på läpparna när han observerade Elphaba interagera med svanarna. Eller framför allt hur hon först smugit fram, för att sedan reflexmässigt dra sig bakåt från den hotande skuggan. 
Det var nästan att han hade försökt hindra henne, men de skyddande orden hade fastnat på tungan innan han hunnit yttrat dem, och öronen hade återgått från den oroade positionen långt innan han uppfattat att de ens rört sig. 
Det var inte logiskt av honom att bli överbeskyddande. Svanen var visserligen stor och kunde göra skada om den ville, men han visste att det egentligen inte var någon fara. 
Istället, vid hennes nästan förnärmade min, brast han ut i ett varmt, hjärtligt skratt som fick magen att krampa och benen nästan att vika sig. 
Han samlade sig kort efteråt, men det ryckte fortfarande i munnen och runt ögonen. 
"Det är nog ingen bra idé. Svanar kan slita en i småstycken om man retar dem." och han hade lovat att få med henne hem hel, så det var uteslutet.
"Däremot, jag kan berätta en historia om dem om du vill?" han såg på Elphaba, ögonen lysande isblå i relation till den höstfärgade skogen. "En historia om en varg som ylade så vackert att även Gudarna grät när hon sjön. Det var bara Windfari, vars egna skönhet ifrågasattes i relation till denna varg. I sin ilska, förvandlade hon vargen till en stum svan." han såg ut över sjön; det gnistrande spegelvattnet med de vita gestalterna som gled tyst över ytan. Så oändligt vackra varelser. Det fanns fler historier hans tidigare flock hade berättat om de heliga fåglarna; om deras relation till både Auriko och Windfari, och bara som sig själva. När han betraktade dem, tysta och magnifika, förstod han varför. Det fanns svanar i Nordan också, men inte så många och de flesta var en mindre variant som villat bort sig från tundrorna längre norrut. 
Erakan lade sig ned, noga med att ha ett bra avstånd från svanarna om att ifall de skulle bedöma dem som ett hot. 
"Länge levde den vackert ylande vargen fångad i sin svankropp, så länge att vargen hann bli gammal och kom till insikten att den skulle dö i svanens kropp." han undrade varför han alltid kom på de mest sorgliga berättelserna. Kunde han inga med ett gott slut?
"Windfari hörde vargens böner, och förvånades över deras innehåll; för medan Windfari hade förväntat sig tillrop på att få bli återställd eller till och med rättfärdigad på annat vis, hade Hon inte förstått vidden av vargens band till sin sång. Vargen bad som inget annat än att få sjunga en sista gång, och göra alla som lyssnade lite gladare och lite varmare. För det var allt vargen någonsinn hade velat göra med sin röst: Att göra andra glada, och göra Numoori bara lite ljusare." 
Han såg på Elphaba, tänkte på hur hon fick hans värld att skina med sin blotta närvaro. Kanske hade vargens sång inspirerat andra att känna likadant. 
"Rörd av vargens bön, tillät hon varg-svanen att brista ut i sång när dödens ögonblick kom. Det var dock inte ett yl, utan den vackraste fågelsång som fick skyarna att spricka och skogarna att blomma." det fanns en hake i berättelsen, en vars existens han påvisade genom ett skevt leende och en ton i rösten som inte lät klar.
"Vargen i sin svanform, innan Chaibos välkomnande, hade dock tagit sig en partner. När deras ungar växt upp och själva skulle dö, så brast även de ut i den klaraste sång som vi än idag kan höra från ättlingarna av Windfaris svan"
Överallt berörde Gudarna numoori. De vidrörde liven som bodde i landet, och naturen som omgav dem. I sin ilska kunde de rasera berg, och i det skiftande känslosvallet från Windfari kunde allt hända.

Valpen såg förnärmat på den äldre hannen då denne brast ut i ett rungande skratt.
   "Prutthög." sade hon tjurigt och vände bort blicken.
Det tog inte många sekunder innan henne egen ansikte spruckit upp i ett ofrivilligt leende. Först när Erakan återhämtat sig såg hon på honom igen.
   "Svanar kan slita en i småstycken om man retar dem."
Hon såg med stora ögon på honom, sedan på svanen innan hon återigen lade blicken på sin vän. Slita henne i småstycken? Var de så farliga? Hon skulle till att motsätta sig honom, för hon var inte säker på om hon trodde honom eller inte, när han kom med förslaget om en historia.
   "Åh, ja!" utbrast hon och viftade våldsamt på svansen.
Hon lade sig ner intill honom då han började. Elphabas blick vandrade långsamt mot svanarna allt eftersom den äldre berättade. Den var sorglig. De flesta av Erakans historier var det, men hon tyckte om dem otroligt mycket. Då han tystnade såg hon på honom. Det fanns mer. Det hörde hon på honom. Ett bredd leende spelade på valpens läppar när han hade avslutat sin historia.
   "Erakan, tror du att de är några av Windfaris svanar?" frågade hon och såg återigen på de stora, vita fåglarna.
Hon skulle vilja höra dem sjunga.

Erakan kände hjärtat slå snabbt i bröstet, och u ett svagt ögonblick var han nästan rädd flr att hon skulle höra det, så nära som hon låg. 
Hennes värme kändes trygg, stabil,  trots att hon inte ens var större än honom. Än.
Han kände ett sting i bröstkorgen. Fiero var en väldigt stor varg, och Aisu var inte heller så liten. Med största sannolikhet skulle Elphaba växa sig så mycket större än honom att det inte ens vore roligt.  Och med det, för det kunde inte vara långt kvar tills det att hon skulle sätta fart på höjden, så skulle hon även säkert växa ifrån honom och hans sagor. 
Han skakade på huvudet,  ögonen blickades it mot svanarna men fokuserade på något långt bortom ett seende spektrum. 
"Jag tror inte det." Svarade han valptiken. "Sagan säger inget om hur man särskiljer en av Hennes svanar mot de vanliga".

Då han förblev tyst vred hon på huvudet. Hon såg att hans blick var långt borta, djupt nere i tankarna. Det var inte första gången han sjönk ner i dem i samband med en saga, men hon önskade lite han ville sluta med det. Det var alltid irriterande när hon väntade på svar. En kort suck lämnade henne och hon såg upp bland trädkronorna i väntan på det. Det sprakade av rött och gult ovanför dem, trots att det var vår. När Erakans röst ljöd såg hon återigen på honom.
   "Åh..." sade hon stilla.
Hon var besviken med svaret. Det måste ju finnas något sätt! Även om ingen visste hur.
   "Jag ska hitta skillnaden på dem, så jag kan höra dem sjunga."
Hon nickade självsäkert. Ja, hon skulle säkert klara av att hitta dem på någon sätt. Det var ju bara att börja leta.

Erakan skrattade vid Elphabas ord; ett rumlande, varmt läte, som avlägsen åska.
Hon gjorde honom väldigt glad emellanåt med sina önskningar och rena, valpiga naivitet. En oskyldighet som spred värme omkring sig. 
Hon värmde honom.
Hon var värme. Glädje.
Å Windfari, vad hade han gett sig in på? Hur kunde Gudarna ha besvarat hans böner av kamratskap med en så förbjuden längtan?
Han såg ut mot sjön, såg de vita uppenbarelserna speglas mot ytan i en dans av höst och renhet.
"Om du gör det så får du gärna dela med dig. Det skulle vara en ära att få höra ett av Windfaris mästerverk."
Hon hade många, Känslornas Gudinna, men få som han någonsin under sin livstid skulle få uppleva. 
Han började sedan nynna på en gammal visa, en som han mindes sin mor sjungit när lyan var mörk och världen ny. Den var om hur Windfari putsade nattens stjärnor inför gryningen, så att de skulle glänsa som nya när de nästa natt lös upp himlen.  Hur hon likt en moder tvättade varje ljusprick med ändelselös ömhet. Hur hon omhändertog nattens skatter med en värme och kärlek som bara vindens Gudinna kunde finna i sitt hjärta. 
"Elphaba..?" sade han sedan osäkert, avbröt den lullande melodin med tystnad.

Hon nickade med ett leende åt hans ord.
   "Klart!"
Då han började nynna lade placerade hon huvudet mellan tassarna och lutade sig mot den äldre hannen. Ögonen stängdes långsamt. Hon kände igen melodin sen tidigare. En nöjd suck lämnade henne. Liksom så gott som alla hans historier handlade även sångerna om gudarna. Elphaba tyckte om när han sjöng för henne. Då han sa hennes namn såg hon upp på honom med frågande blick, lätt besviken över att han avbröt melodin.

Svanarna gled över ytan; vita, tidlösa, perfekta. 
Gnistan som tänds för att antända modet falnade. Dog. Han var tyst.
Han kunde inte säga det.
Hur mycket hon hade börjat betyda för honom, hur viktig hon var för att hans verklighet inte skulle kollapsa i miljontal sylvassa skärvor. 
Utan henne var han inget.
Gudarna svek honom i just det ögonblicket; Aurikos beryktade mod utom räckhåll.
Var det han lott? Att aldrig helt våga?
"Skogen är väldigt fin." drog han till, med en ton som inte passade hans tidigare stämma. Det var som två pusselbitar från olika pussel.
Hennes värme mot hans sida fick pulsen att slå lite hårdare. Det gjorde honom lycklig, men det var fel. Så fel.
Hon var bara valpen, och ändå så kunde han inte låta bli att.. att...
Att älska henne.
Han höll blicken stadigt ut mot sjön, och utan att vänta på svar började han åter nynna på samma melodi. Om han kanske kunde hålla blicken tillräckligt stilla så kanske den svidande känslan bakom ögonen försvinna. Han hoppades på det.

Hon lade huvudet lätt på sned när han inte svarade på hennes blick.
   "Vad?" frågade hon och tippade över huvudet på andra hållet.
Då han äntligen, efter vad som kändes som en evighet i hennes värld, svarade såg hon konstigt på honom. Den gula blicken såg sig om. Ja, det var väl en fin skog. Antog hon. Hon såg återigen på honom med samma blick med sade ingenting. Istället lade hon huvudet mellan tassarna. När tonerna från samma melodi som innan lämnade honom stängde hon ögonen igen. Hon tyckte om Erakan, men han kunde vara bra knasig ibland.

[Avslutat]