[Utspelar sig när Nagini fortfarande är 13 år]

Den lilla svarta ungtiken ligger uppe i ett träd. Hon trivs i träd. Hon gillar att bo i en skog med träd. Även om det är en mörk och dimmig skog och träden ser mörka och döda ut. Men de verkar inte vara döda. Grenen hon ligger på bär i alla fall upp hennes tyngd. Inte för att hon väger vidare mycket heller för den delen. Den lilla vargen har alltid varit just liten. Det är eftermiddag. Solen har för ett bra tag sedan tagit sig från sin högsta punkt på himlen och dalar närmare och närmare horisonten. Ungtiken ligger på grenen med slutna ögon. Vilandes. Men öronen vippar fram och tillbaka och lyssnar på alla ljud som kommer till henne. Hon har börjat trivas riktigt bra i flocken. Det känns i alla fall skönt att inte vara ensam. Även om hon aldrig riktigt är ensam. Men hon är inte riktigt insatt i hur flocklivet fungerar. Hon förstår i alla fall att alla har sitt att bidra. Men hon är inte säker på vad hon själv kan bidra med just nu. Men när hon blir större och starkare så vill hon gärna visa att hon är en kraft som flocken kan räkna med. Det är hennes nya mål. Delmål. Det känns i alla fall mer hoppfullt nu när hon inte är ensam.

[PAX TILL ERAKAN]

Erakan lyssnade till skogens alla ljud. Många var de, men det var få bland flocken som kunde höra dem. Med sin förstärkta hörsel kunde han enkelt spåra i dimman, trots att fukten fick allt att lukta mossa och mögel. 
Han var på jakt efter något litet han kunde fälla; en hare eller kanske till och med en kalv som förvirrat sig bort från sin mor i dimman. 
Han sökte genom luftens ljudvågor, lyssnade till hjärtslag och andetag. 
Han fann något, men det var för stort för att vara en fågel, och för högt upp för att det skulle vara något annat. 
Hans tankar for till flockmedlemarna, de som hade förmågan att förflytta sig på sätt som vanliga inte kunde göra. 
Han tänkte på den unga honan som gått med i deras flock inte alls för länge sedan. 
"Nagini, är du där?" ropade han ut i dimman, undrade om hon kunde höra honom.

Öronen spetsar sig på huvudet när hon hör någon som ropar hennes namn. Ungtiken höjer huvudet och den blodröda glödande blicken söker genom dimman. Ser inte så mycket. Men efter en stund kan hon skymta en rörelse nere på marken. Något brunt i dimman.
"Här uppe". Svarar hon innan det mörka hinner stoppa henne. Förstör leken som det mörka lyckades klura på när deras namn ropades. Ingen jakt idag. Man jagar inga flockvänner. Istället viftar svansen bakom henne och den blodröda gröna blicken är fäst på den bruna gestalten nere i dimman. Nagini befinner sig inte på någon särskilt hö gren men man måste ändå titta upp för att se henne. Och flockbrodern nere på marken når inte så högt i manken. Nagini har aldrig tidigare i sitt liv mött någon sådan liten varg. Själv är hon inte vidare stor heller.

Erakan identifierade källan till rösten rätt snabbt. Han sneglade upp mot den gren rösten kommit från, och mycket riktigt fann han en mörk ungvarg där.
"Hälsad syster." sade han, och gav henne en artig nickning. Ett slående leende gavs sedan, där kindbenen höjdes och ögon nästan glittrade.
"Du är duktigt på att klättra ser jag." sade han.
Det började göra lite ont i nacken att står som han gjorde, huvudet vridet uppåt för att kunna se på den unga honan. Han var inte speciellt hög i manken, och även om grenen var relativt lågt placerad så var den ändå hög för honom.

När hanen hälsar henne så reser sig Nagini upp på grenen och därefter börjar hon klättra ner för stammen. Med bakdelen först. Sista biten ner till marken hoppar hon och hon lyckas vända sig kattlikt i luften och landa på tassarna. Moderns blod flyter starkt i hennes ådror.
"Hej!" Hälsar hon glatt på Erakan. Svansen viftar bakom henne och ett leende leker på läpparna. Inom henne muttrar det mörka för att det inte blir något roligt.
"Det är jättekul att klättra i träd". Svarar hon på Erakan's konstaterande. Att hon är duktig på att klättra i träd. Inte lika bra som mor var men vad Nagini vet så ärvde hon bara kargblodet från mor. Far var något helt annat men ungtiken har ingen aning om vem hennes far är. Mor berättade aldrig det.