Hon var tillbaka. Det kändes lite konstigt att vara tillbaka efter att ha lämnat flocken bakom sig. Men det fanns en sak hon ville göra innan hon helt lade detta kapitel av sitt liv bakom sig. Det var när hon sett efter Iwaku som hon fattat beslutet. Han skulle inte gå raka vägen tillbaka till sin flock utan hälsa på någon släkting i Ötamon. Det var konstigt, i alla fall i hennes värld. Personligen ansåg hon att flocken hade rätt att få reda på det här så fort som möjligt, sedan kunde man göra annat.
Det var därför hon gått tillbaka till Döda skogen så snabbt som hon kunnat. Dimman var inte så tjock som hon kom ihåg den och solen som ibland tittade fram mellan molnen lyste då och då upp marken i små fläckar. Hon gick inte in på reviret utan stannade bortom dess gränser för att inte väcka eventuell förargelse. En liten stund hade hon gått längs med revirgränsen men nu hade hon stannat. Den lilla gläntan som hon stannat i var lika ogästvänlig som alla andra gläntor i den här skogen. Lite dimma som drev omkring mellan de höga träden och skuggornas kyla bet sig fast i pälsen. Hon höjde nosen och ylade. Det var en kallelse till bara Erakan, och han skulle förstå det.

En slöja av förvirring hade sänkt sig över tidevarvets gång. Erakan var flockens rådgivare, eller det närmaste som fanns i titel, men på den senaste tiden hade han inte haft några råd att komma med. Han förstod inte själv hur flockens framtid såg ut, eller vart de var påväg. 
Han visste ingenting. 
En gång för länge sedan hade en hjälplöshet slängt honom vind för våg; ensam för första gången i sitt liv och inte en aning om varför eller vart hans familj tagit vägen, och han hade förlamat vandrat runt och runt samma plats där han vaknat i någon form av hopp att kanske, kanske någon skulle komma och hjälpa honom.
Ingen hade kommit. Ingen hade hjälpt honom. Erakan hade tvingats kasta av sig manteln av handfallenhet och ta ett beslut. 
Åter kände han sig som invirad i samma mantel han en gång undkommit. Inkapslad, fångad, greppad av samma hopp att allt skulle ordna sig. Någonstans visste han dock att det kanske var förgäves.
Erakan var vid revirets utkant, ensam i sitt patrullerande. Han kände markerna väl, och ofta kunde han höra främlingar genom dimmorna långt innan de hörde eller kände honom. Oftast.
Ett yl klöv luften, välbekant klingande mellan stammar klädda i mossa och svamp. Det var kallande och han visste precis vem som ville att han skulle komma.
Tezuka.
Benen satte av innan han ens hunnit registrera att ylet ljudit klart. Ekot försvann man han hade redan en ungefär gissning på vart källan måste befinna sig. 
Gläntan var lika enformig som många av de andra öppningarna i skogen, och han kunde enkelt urskilja tiken som kallat honom.
Svansen slog bakom honom, ett virrvarr av rörelse. Benen saktade in och blev till ett lugnt nästan guppande trav. Hans leende var öppet och brett.
"Tezuka!" sade han varmt, gav henne en av sina klassiska huvudbockningar som hälsning. 
Han stannade bara något steg ifrån tiken, och fick böja nacken långt bakåt för att kunna se upp mot hennes ansikte.

Tassarna behövde inte ens bli trötta av väntan innan hon såg den lilla figuren närma sig. Han var verkligen otroligt liten. När hon möttes av ett brett leende och en viftande svans fann hon att även hennes svans viftade och läpparna log, dock inte lika brett som Erakan. Det fanns en glimt av sorg i hennes ögon, trots leendet.
"Erakan." hälsade hon och det fanns en tydlig tillgivenhet i hennes röst. Erakan var en av de få som hon skulle kalla för vän. Det var han som var anledningen till att hon återvände, åtminstone den största. Hon hade inte förväntat sig att denna miniatyr till varg skulle komma henne något vidare nära, men det hade han gjort, hur konstigt det än var. Hon antog att alla behövde åtminstone en vän i sitt liv.
"Det är gott att se dig." fortsatte hon, fortfarande med ett leende på läpparna "Det är synd att jag inte kunde komma med gladare budskap." Hon såg på Erakan. Ingenting hon varit med om i livet hade gjort henne till den som kunde linda in hemskheter i socker och få de att inte låta lika hemska som de var. Det ända hon kunde var rakt på sak. Dock tvekade hon inför att berätta sina nyheter för Erakan, hon hade trots allt varit en nära vän till honom.
"Erakan, jag önskar att... att det fanns något fint sätt som jag kunde säga det här på... eller att jag i alla fall visste hur man levererar sådana här budskap." hon kunde inte hålla kvar hans blick utan såg ner på marken mellan dem innan hon drog ett djupt andetag "Vi hittade Aisu, Iwaku och jag... men hon.. hon är död." Det krävdes en massa styrka att se tillbaka upp i hans ögon. Sorgen syntes tydligt i hennes röda ögon. Även om Aisu och hon inte haft någon djupare relation hade hon respekterat och gillat den svarta tiken, hon hade till och med hoppats på en vänskap dem emellan. Hon var obeskrivligt tacksam över Aisus tillit till henne och hon kände att hon hade svikit detta förtroende genom att ge tillbaka flocken till Iwaku utan att ens strida om den.
"Jag är ledsen." hon sa det nästan i en viskning och det fanns en darrning i rösten som inte brukade vara där.

Den glädje som först format hanens anlete rann långsamt undan. Han såg tikens sorg; såg den i hennes blick och i hennes kroppsspråk, såg den i sättet hon tvekade på. Det var en sorg som var fel, som inte hörde hemma och Erakan ville inerst inne inte befläcka den muntra återföreningen med det. 
Öronen vek sig åt sidorna, leendet falnat. De blå ögonen såg först oförstående på Tezuka. 
"Det är synd att jag inte kunde komma med gladare budskap." han hade kunnat gissa att hon kommit tillbaka av en anledning, kallat på just honom av en anledning. 
Men han kunde inte för alla Gudars kraft komma på varför.
Medan tiken förstsatte prata kände Erakan hur kroppen blev tung, hur benen inte helt orkade bära upp hans pluttiga kroppshydda. 
Tiken sade att de hittat Aisu, men det fanns ingen glädje i orden. 
Bakbenen vek sig under honom, nyheten om Aisus död som ett hårt slag i buken och som en vass sten i halsen. 
"Jag är ledsen."
Först registrerade hanen inte vad hon sagt, blicken oseende. Han tänkte på Aisu, på vad hon betytt för flocken och för honom personligen. Hon var en moder, en vän, en ledare. Hon hade varit allt det.
Han kunde inte låta bli att tänka på Elphaba, på Levi, som nu så gott som var föräldralösa.  Kanske levde Fiero, kanske inte, men det gjorde ingen skillnad. 
Han drog ett djupt skälvande andetag. Sällan numera var det tillfällen då han verkligen kunde känna fysiskt att han var de facto väldigt mycket mindre än de andra, men just i detta ögonblick kände han sig liten. 
Känslan som tidigare varit på honom, den nätta vilsenheten, blommade ut i fullo. Aisu hade varit en stöttepelare efter Zey-So, hade varit en av de han samtalat med och känt sig behövd av. 
Med Elphaba borta, och Aisu död, var de sista banden till Draugai brustna.  
"Vilka andra.. vet?" frågade han, rösten nästan ynklig. Han mötte hennes röda ögon, och önskade att det inte var sant.

[Postade med fel karaktär först x'D]

Hon såg hur hennes ord krossade honom, och hon önskade inget annat än att få säga till honom att hon skämtade, att det inte var sant. Men att säga någonting skulle vara osmakligt och väldigt fel sätt att hedra Aisu.
När han satte sig ner gjorde hon likadant samtidigt som hon höll blicken fäst på honom. Hon hade trots allt haft tid på sig att bearbeta sorgen, den som var helt ny för Erakan. Förvånande nog fann hon sig önska att hon kunde vara ett stöd för honom när hans värld kollapsade. Det var nästan så att hon kunde se hur skärvor av hans liv störtade till marken runt hans tassar.
När han sökte hennes blick igen och frågade henne vilka andra som visste mötte hon hans blå ögon utan medlidande, även om de fortfarande beklagade sorgen. Hon visste att det gjorde ont, och det skulle fortsätta göra ont, men personligen hatade hon när folk såg på henne med medlidande i blicken och hon var säker på att Erakan hellre mötte hennes blick utan att hon såg ner på honom.
"Bara Iwaku." svarade hon och var tyst i några sekunder "Jag antar att vargen Aisu lämnade med också vet..." Det var en ny tanke som slagit henne. Hade Aisu kanske blivit... mördad? De hade hittat Aisu och en annan varg, Tezuka hade inte brytt sig om vem den huvudlösa var, tillsammans och det verkade inte troligt att de skulle ha stupat så nära varandra. För stunden behöll hon dessa tankar för sig själv, det var inte rätt stund at tynga Erakan med hennes misstankar.
"Iwaku skulle gå till Ötamon, så han borde vända tillbaka snart... antar jag." hennes tonfall sa att hon, trots att hon lämnat flocken, var missnöjd med hur Iwaku skötte ledarrollen. Det hade varit hennes prio ett att låta åtminstone Erakan veta vad hon fått reda på. Uppenbarligen hade Iwaku andra prioriteringar.

Världen var blek och alla skogens ljud omkring blott ett grundlöst sorl utan mening och innebörd. Erakan kunde nästan känna hur maken gungade under honom likt ett stormande hav, och den sista biten av flytved som hållit honom flytande guppade nästan utom synhåll. 
Avlägset hörde han Tezukas röst; ord som han borde förstått men lät som talade på ett annat språk. 
Han kunde inte helt förstå. Det gick inte in. 
Aisu var borta. Hon var död. 
Flocken hade ingen utom Iwaku nu som kunde leda dem, men så länge som han varit borta, grundlöst och spårlöst, visste han inte hur deras decimerade flock skulle ta ett plötsligt ledarbyte. De hade varit Aisu's så länge, följt hennes ord och hennes ideal, att byta kändes nästan ofredande mot tikens minne.
En gnista av något vasst och farligt tändes i hanens bröst. Inte ett hat, inte nödvöndigvist något mörkt heller, men likväl något han inte helt kunde placera. 
Det var en vägran, en ovilja att skymfa eller skända minnet av Aisu genom att låta någon som inte ens varit tillgänglig ta över efter henne. Någonstanns visste Erakan att det mest logiska vore att han själv skulle ta över ledarollen, eftersom han vairt rådgivare så pass länge som han varit, och agerat likt en beta efter Levi och Elphaba - framför allt medan de fortfarande var unga. Det appellerade dock inte honom till det minsta att vara flockens ledare, men det var det mest logiska utöver möjligen Levi själv. 
Flocken borde få veta. Det var hans nästa tanke, lika självklar som månens sken en mörk natt. Tanken att stå framför alla andra, ryggen rak och benen stadiga, och meddela dem vad som hänt, fanns inte. 
Han skulle inte klara det. 
Erakan den fege. Hans bröders ord ekade i huvudet, oinbjudna och verkliga. Erakan den lille, Erakan den djärvslösa. 
Inte ens för Aisus minne kunde han göra det. 
Han såg på Tezukas tassar med en tom blick; tårar nära att spilla över kanterna men inte riktigt där än. 
"Flocken måste få veta." sade han tyst. "Men jag.." orden tog slut. Ögonen kneps igen och vätska rymde objudet nerför pälsen.
"Jag kan inte." sade han.

Hon såg Erakans blick, hur tom den blivit efter hennes ord. Samtidigt kunde hon inte göra någonting och hon skulle heller aldrig ha gjort det annorlunda om hon kunnat. Men hon kände ändå dåligt samvete över att ha åsamkat honom den smärtan som han uppenbarligen kände. Hon studerade honom med ett neutralt ansiktsuttryck, även om ögonen visade desto mer känsla, när han försökte tala. Tyst såg hon tårarna han inte kunde hålla tillbaka. Med två steg korsade hon utrymmet mellan dem och tryckte nosen mot hans panna, hon var tvungen att böja sig ner för att göra det.
"Jag kan göra det, så länge du står med mig." sa hon med en oväntat mjuk röst "Flocken har all rätt att veta och de ska inte behöva vänta tills Iwaku behagar komma." Hon backade ett stag och såg på Erakan med stadig blick.
"Flocken borde även få veta att jag inte planerar stanna kvar här, jag tänker inte låta Iwaku vara en alfa jag tvingas följa." hon tystnade och insåg att hon ännu en gång sagt saker som troligen skulle tynga Erakan. En förvirrad min bröt hennes neutrala ansiktsuttryck i några sekunder.
"Jag.. ehh... Om du inte heller ser någon mening med att stanna skulle jag gärna... ha ditt sällskap en bit på vandringen" hon sa det med en tvekande, osäker röst och kunde inte hålla kvar Erakans blick utan såg in i skogen runt omkring dem.

Tezukas stöd, både det rent fysiska och löftet om det mentala, fick det stormande havet att lugna sig. Fortfarande trampade han vatten, fortfarande hotade vågorna att dra honom ner under ytans krus, men nu fanns det en strimma av sol som pressat sig genom de mörka molnen. 
Han var inte ensam. 
Tikens nos mot hans panna var balsam över något som sved, och han tryckte sig mot hennes närhet som om det var det enda som kunde rädda honom; en erbjuden livlina i havet som höll på att svälja honom.
Han drog ett skälvande andetag, och sedan ett till för att säkerställa att rösten skulle bära sig. Huvdet höjdes så att han kunde se Tezukas ansikte och hennes blick.
"Det skulle.. vara en lättnad om du kunde förmedla sorgen till flocken." sade han, rakt och ärligt, samtidigt som ytterligare tårar svämmade över nerför pälsen. Bara valpar grät, hade hans fader en gång sagt. Sorg var för alla men tårar var för de yngsta. 
Erakan ville tänka på sig själv som vuxen, som mogen, som värdig, men han kunde inte hindra tårarna från att falla. 
Sedan blossade värme i bröstet på honom när tiken kom med sitt erbjudande. Att lämna flocken var nog vad han skulle ha gjort oavsett; de sista banden var brutna i och med Aisus död. Att lämna den själv var dock något som kändes tungt och bistert. Förslaget om sällskap var välkomnat. 
Öronen gled framåt, alerta istället för sorgsna, och de tårfyllda ögonen var varma. Ett snett, bräckligt leende skymtades.
"Det skulle vara mitt nöje, min vän." svarade han.

Tezuka log mot Erakan när han tackade ja till hennes erbjudande att tala om för flocken hur läget var. Hon såg hans blanka ögon och tårarna som inte ville sluta rinna och nickade som för att bekräfta att hon verkligen tänkte göra det.
Leendet som hon gav Erakan när han sa att han gärna följde med henne när hon gav sig om var varmt och man såg att det verkligen var riktig värme hon kände gentemot den lilla vargen.
"Det värmer." sa hon och såg åter igen ut i skogen. Hon suckade tyst och såg på den bruna med ett snett leende.
"Det är väll lika bra att rycka ut taggen på en gång. Ska vi gå och berätta för flocken på en gång? Ingen mening att vänta." värmen var fortfarande tydlig i hennes röst och det var nästan så att man kunde se svansen röra sig bakom henne, även om det inte var några goda nyheter de skulle framföra så såg hon fram emot att lämna denna skog med Erakan vid sin sida.

Erakan drog ett djupt andetag och nickade långsamt, nästan motvilligt. Ögonen kneps ihop för att stoppa tillströmmen av vätska, och när de salta dropparna runnit över kanten kom inga nya. Ögonen var fortfarande glansiga, våta, men den fuktiga pälsen var det enda skvallrande tecknet att han gråtit.
"Lika bra." sade han, andades skakigt ut. Värmen i tikens röst gav honom något att förankra sig vid, något att greppa när havets vågor svallade högt. 
Han reste sig. Benen höll utan att skaka. Kanske var det ett bra omen, ett tecken på att allt skulle lösa sig. Benen höll, planen höll, livet höll.
Ingen mening att vänta.

Tezika nickade och tryckte helt kort sin panna mot Erakans. Det här med kroppskontakt var inte hennes starka sida så hon hoppades att hon gjort rätt.
Tillsammans började de gå mot revirets mitt för att samla flocken.

[AVSLUTAT]