Efter mötet med Achilles och Nephania hade det känts naturligt att söka sig bort från massorna av vargar som vistades utanför arenans område. Men riktigt hur han hamnat här, ståendes i närheten av en varg vars kropp skakade i sin ensamhet, kunde han inte förklara. Zephyr kände igen henne från arenan, inte minst tack vare det pulserande skenet som delar av hennes kropp frammanade. Han var säker på att där fanns en till, men var den andra systern höll till visste han inte.
    "Airi?", viskade tiken vid ljudet av hans steg. Rösten var skör, kvävd av för många spillda tårar. Hon såg sig inte om.
    "Eh, nej. Jag–", han tog ett djupt andetag. "Mitt namn är Zephyr".
    Hon snörvlade och orkade precis med att se åt hans håll. Hennes ögon var blanka och igengrumlade – gula, som Mivrias.
    "Snälla", kved hon i en utandning. "Bara lämna mig i fred. Snälla."
     "Jag kände Mivria. I Qu". Det var inte samma tomma blick som mötte honom denna gång. "Hon tog hand om mig och mina syskon när Hinata – erh, min mor – dog. Vi saknar henne, allihop. När hon lämnade... det tog länge för oss att komma tillbaka efter det."
    En lång stund förflöt innan tiken fann styrkan att svara, en ny strid ström av tårar i sitt ansikte. Det var svårt att höra hennes brutna meningar över snyftningarna.
   "Mamma talade alltid gott om Qu. Hade hoppats på att få träffa er." Hon drog glädjelöst på munnen och Zephyr harklade sig.
    "Jag beklagar."
    "Har ni hjärtat på rätt ställe, så som mamma sa? Är ni goda vargar?"
    Han stod mållös, inte säker på vad han skulle säga. Vad svarade man på en sådan sak? Qu var inte det det en gång varit, så mycket visste han.
    "Det spelar ingen roll", suckade hon trött utan att vänta på svar. Kanske var hans tystnad svar nog. "Allt jag vet är att de kunde ha skonat henne. Hon försökte hjälpa. Om de bara, hållit henne undan och inte... Hon hade kunnat–" Orden stockade sig i halsen och hon fick kämpa med andningen en stund tills rösten bar igen. "Den där flocken. Devils. Vad de gjorde..."
    "Jag vet. Jag känner likadant. Hela det här stället..."
    Han hatade det och allt det stod för. Nephania uppe på läktaren, Mivria nere i arenan. En överöst med smycken, den andra av blod. Båda förlorade till vad än det här var för plats. Där och då insåg Zephyr att hans motiv till att komma hit var helt och hållet själviska. Här var hans ilska förnuftig och hans agerande från tidigare rättfärdigat. Kanske var detta hans eget sätt att söka tröst. Ett lågmält harklande fick honom att lämna sina tankar. Systern var tillbaka.
    "Jag ber om ursäkt", sade han och såg mellan syskonen. Det var dags att ge sig av. "Mivria kommer alltid vara en del av Qu. Vi kommer sörja hennes bortgång. Å Qus vägnar, beklagar jag än en gång. Ta hand om er."
   

[Ensaminlägg mellan mina karaktärer Zephyr och Sari. Utspelar sig efter Mivrias död.]