Tezuka hade dragit sig undan efter flockmötet. Hon visste att den där lilla vargen Erakan skulle visa henne revirgränserna, men när alla hade börjat röra på sig hade hon tappat bort honom. Inte så konstigt med tanke på hur liten han var... Det var i alla fall anledningen till att hon nu strök omkring i skuggorna och sökte med den röda blicken.
Hon hade nästan gått ett varv runt mötesgläntan när hon äntligen fick syn på honom. Han stod med ryggen mot henne och hon stövlade fram till honom.
"Ska vi gå?" frågade hon med rynkad panna och något bittert i rösten. Kunde hon skulle hon sluta prata med bitterheten i rösten, men det verkade vara naturlig för henne så den skulle inte försvinna än på länge.

(Nä det blir inte längre än såhär, höhöh)

Mötet var över och och flocken hade skingrats. Erakan funderade på vad som hade hänt, men ögonen höll sig borta från vad som var kvar av Alexias kropp. 
Inte för att det var så mycket dock.
Erakan undrade hur de yngre hade tagit det hela. Hur Elphaba hade tagit det.
Hanen skakade på huvudet, och såg sig om i gläntan. Han hade för att lätta sitt huvud slagit en lov kring öppningen, bara för att sedan komma ihåg sitt uppdrag att visa en av de nya revirets gränser.
Han stannade, och nästan som på beställning hörde han Tezukas röst bakom sig.
Han vred om huvudet, och framkroppen följde efter. Leendet han gav var ursäktande, men varmt.
"Det är lika bra." svarade han, och noterade i bakhuvudet att hon var bra mycket större än honom. 
Nästan löjligt mycket större. Baraz var större, men ändå. Varför skulle alla vara så stora?
"Jag tror att vi börjar med de södra och östra gränserna." sade han, tvekade kort innan han fortsatte. "De är inte lika.. distinkta som gränserna mot Mardouf." det var nästan som om han kände att han behövde förklara sig när han gjorde sina uttalanden, men samtidigt trodde han inte att han skulle bli ifrågasatt. Åt söder fanns bara dimma och skog, och samma sak åt öster. Att redan på förhand känna till de osynliga stigarna var en fördel, men att finna dem själv var inte lätt. 
Erakan hade själv börjat markera på trästammar med slöa klor, eller i alla fall försökt börja märka upp ledtrådar som gott som klorna tillät.

Hade inte flockmötet varit så bistert skulle hon antagligen ha skrattat åt hur liten den här vargen var, eller hur kul det måste se ut med han som tittar upp på henne och hon som ser ner. Nu kändes det dock inte som rätt tid att uttrycka sin munterhet.
Det förvånade henne att han kunde le så varmt mot henne och förvåningen skymtade nog i hennes ansikte då hon såg på honom. Dem kände trots allt inte varandra och Tezuka betvivlade att hon själv någonsin lett så varmt mot någon.
Hon nickade mot honom när han sa att dem borde börja med de södra och östra gränserna. Blicken gled åt sydöst innan den åter såg ner på Erakan.
"Du får nog visa vägen." konstaterade hon med en ryckning i mungipan "Jag kan den trots allt inte."
Hon slöt upp vid hans sida när han började vandra mot söder. Det kändes som om hon gick vid sidan av en valp, även om så inte var fallet. Hon undrade vad den lille kunde ha gjort som förtjänade honom sådan respekt från alfan. Han kunde nog inte ha vunnit dem något slag i alla fall... inte i den storleken. Hon funderade även på vad han kunde tänkas ha för krafter.

Genom dimman färdades de; den fuktiga, omslutande hinnan nästan omöjlig att se igenom. När det var som värst, vissa dagar, så kunde man knappt se några meter framför sig. Denna kväll var klarare, och dimman något lättare. 
Han ökade takten, mest för att inte tiken skulle behöva gå extra långsamt bara för att hans ben var så mycket kortare. 
Öronen var spetsade, som om han lyssnade efter något. 
Plötsligt saktade han in, och avvek några meter från kursen de tidigare hållit, bara för att stanna helt intill ett brokligt träd. 
"Har Aisu talat med er om märkena?" frågade han. Erakan hade avsiktligt valt denna väg söderut för att visa tiken just detta träd.
Han backade undan ett par steg, för att inte stå ivägen; en kroppslig uppmuntran att tiken själv skulle undersöka märket.
Lära sig det.
Om hon inte redan kunde det, det ville säga.

Hon hade nästan inte märkt när den lilla vek av från deras kurs. Hade det inte varit för att han var en skugga i hennes ögonvrå hade hon antagligen fortsatt vandra utan att se sig om en extra gång. Som det nu såg ut märkte hon att skuggan vek av från kursen och stannade. Öronen spetsades och hon följde nyfiket efter. Hon stannade och rynkade pannan mot Erakan.
"Märkena?" frågade hon och närmade sig trädet som han indikerade. Hon såg ett märke inristat i barken och närmade sig nyfiket. Det tycktes vara en fyrkant med en prick ovanför. Hon såg ner på Erakan.
"Vad betyder det?" frågade hon och såg tillbaka på märket. Vad spännande med ett internt informationssystem... om det nu var information... Erakan kanske bara drog henne vid nosen för ett skämt.

[Glömde helt bort alla inlägg jag hade med Erakan x'D Sorryyyy]

Erakans svans svängde bakom honom, glad över att hon frågat. Det gav honom en chans att själv berätta vad det stod för.
"Det är ett system vi har i flocken, när dimman blir för tjock." sade han och pausade lite. "Just denna betyder att lyorna ligger ungefär ett hopp norrut." sedan insåg han att tiken förmodligen inte hade en susning vad 'ett hopp' var. 
"Ett hopp är den sträckan vi just avlagt. Ungefär." lade han till, och insåg själv hur enfaldig han lät. Som om han mest fumlade med ord och inte visste hur en instruktion fungerade.
Han skakade på huvudet för att rensa både mun och huvud. 
"I alla fall, ibland kan dimman bli så tjock att inte ens vi som hittar i området vet vart vi är. Fukten förstör doftmarkeringar och man ser knappt två meter framför sig. Därför har vi kommit fram med detta system för att göra det lite lättare för oss." sade han. 
Erakan började röra sig igen, stegen ledda mot söder. Han hade både fler tecken att visa och gränser att patrullera. 
Medan han gick fortsatte han tala. "Det finns snarlika märken med prickar. Antalet prickar betyder hur många hopp, och vart de är placerade anger vilken riktning." sade han och ökade takten.

[PP:ar väldigt subtilt här med att jag antar att Tez följer efter erakan ^^' Mycket dialog, ber om ursäkt för det x'D ]

[Det är ju inte som om jag kunnat svara ändå xD]

Tezuka såg upp. Dimman var inte så tjock nu utan låg mest som ett tunt täcke över marken och upp en kort bit på trädstammarna. Tanken på Erakan i en djupare dimma fick det att motvilligt rycka i Tezukas mungipor. Hon ville inte flina åt det men bilden av den lilla vargen som knappt hade huvudet ovanför dimman fick det att rycka i mungiporna ändå. Det var nästan så att hon missade hans nästa mening. Ett hopp? Pannan rynkades och det slutade rycka i mungiporna när hon såg ner på Erakan.
När han förklarade vad ett hopp innebar såg hon tillbaka mot lyorna som dem just lämnat och funderade på hur länge dem gått... Det var inte så länge och det gav henne en uppfattning om hur långt det var mellan varje punkt. Hon hummade lågt för att visa att hon förstått vad han sa.
Han berättade om hur dimman förstörde doftmarkeringar och hur tjock den kunde bli. Själv hade hon inte märkt av detta då hon inte befunnit sig tillräckligt länge i skogen, men hon hade inga problem med att föreställa sig det.
Hon följde efter honom, höll sig nästan jämsides med honom men lät honom ändå vara en noslängd före henne för att han skulle kunna visa vägen. Hummandet fortsatte medan hon funderade och försökte komma ihåg det han berättade.
"Finns det fler märken än det för lyan? Oberoende av prickarna." frågade hon. Det lät som en konstig fråga och hon undrade om han skulle förstå vad hon menade.

Erakans panna rynkades lätt när tiken ställde sin fråga. Han funderade först hur han skulle formulera sig, och sedan en extra gång på exakt vad hon hade frågat. 
"Det finns fler tecken." sade han medan han fortsatte att vandra. Tungan fuktade den rosa nosen trots att det inte behövdes.
"Det finns tecken som varnar för fara, och tecken som berättar om bra stigar, och tecken för broar." sade han. Sedan sneglade han på tiken, och noterade att det var lite komiskt hur mycket han behövde se upp för att kunna snegla på hennes ansikte.  
"Ni kommer lära er dem snart. När vi är färdiga med patrulleringen så kan jag rita upp dem åt er." sade han till sist. De skulle passera fler tecken under vägen, bland annat den som pekade ut den bästa banan runt reviret.

[Vi kan nog börja avsluta, om vi inte vill rolla hela patrulleringen? x'D ]

Hon insåg inte att hon hade vridit på huvudet och tittade direkt på Erakan under tiden han berättade om de olika tecknen. När hon såg att han sneglade på henne ryckte hon till och såg tillbaka på stigen dem gick.
Hon nickade när han sa att han kunde rita upp de tecken han pratade om när dem var färdiga med patrulleringen.
"Det vore nog bra." sa hon och sneglade ner på den lilla vargen. Det förvånade henne att en så liten varg kunde ha en så hög rang i en krigarflock, han verkade ju inte vara den som följde med ut i strid om man sa så.

[Det kan vi göra, känns onödigt att rolla hela patrulleringen xD kommer bli en massa pinsam tystnad ändå och det behöver bi ju inte rolla xD]

[Avslutat?]