"... Va?"
  Albinovalpen såg tankfullt, en aning förvånat, upp mot sin moder. Honan blickade tillbaka ner mot henne, blicken stadig och mjuk. Uppmuntrande. Vit försökte bearbeta meningen men fick ingen riktig ordning på den. Mor hade sagt att det var dags att de fick träffa "en god vän". En god vän, vem var det?
  Världen var fortfarande ett mysterium för henne, verkligen. Det hade gått högst ett par veckor sedan hon för första gången tumlat ut i snön och ovant blinkat mot solens ljus. Det var mycket Vit inte begrep sig på, till exempel det här med att det fanns fler individer där ute som inte var Valkyrian, Varya eller mor. Det verkade konstigt, men det var också en aning spännande. Det fanns så mycket att upptäcka därute, att till och med hon börjat tröttna på lyans trygga väggar där de för tillfället befann sig. Det var aldrig så att hon försökt smita iväg på eget bevåg, men allt mer under dagarna hade hon vågat lämna sin plats mellan moderns framben och börjat undersöka världen, alltid några steg bakom sina syskon. 
  Den här morgonen hade faktiskt varit annorlunda. Blue hade haft ett tankfullt uttryck i det välkända ansiktet enda sedan de vaknat, och sedan hade hon försvunnit ut en stund. När hon kommit tillbaka hade hon haft nyheter med sig, sa hon. Två tredjedelar av valparna hade blivit halvt eld och lågor, som oftast. Den siste hade blivit onekligen nyfiken, men också lite fundersam. Vem var en god vän?
  "Mamma? Mamma, vem ska vi träffa?" Vit kikade bort mot sina syskon, undrade ifall de visste någonting hon ännu inte fått grepp om, och såg sedan tillbaka mot moderns azurblå blick. Det ryckte lätt i honvalpens tunna svans, med spänningen stigande i maggropen.

[Körde så att jag hoppade lite rätt in i handlingen. Ursäktar för lite PP av er andra men.. well, hojta till om ni vill ändra nåt. Fritt fram att skriva då. Tjoo~]

(Kloppetiklppp, för mig är "PP"t okej x3)

Han var uttråkad. Han ville göra något nytt. Det fanns inte längre någonting nytt att hitta runtomkring lyan. Vad Kyrian beträffade hade han utforskat allt som gick att utforska inom den radien som deras mor hade släppt iväg dem i. Han ville hitta nya pinnar att tugga på. Och han hade för en kort sekund känt doften av någon annan när han vågat sig utanför mammas bestämda område. Det hade skrämt honom då, men nu ville han träffa något nytt.
Därför hade han nästan rusat förbi modern när hon berättat att dem skulle få träffa en god vän. Vad det var för någonting visste han inte, men det spelade ingen roll. Han var redo!
"Kan vi träffa en god vän nu?" frågade han och klättrade nästan uppför moderns ben. Det var nästan så han kröp ur sitt eget skinn. Han kastade en exalterad blick på Varya och Vit. Vit såg osäker ut men Varya liknade hans egen reaktion.

(ordbajsar lite lite här)

Reaktionerna hon fått av de små var som förutsett. Två av tre blev så ivrig att det nästan såg ut som de skulle sprängas av förväntan, med den tredje, Vit, var betydligt lugnare och fundersammare. Blue såg mycket av sig själv i henne, bortom deras utseende.
     Varya blev hysteriskt entusiastisk och när hon försökte tala var det bara gälla yl konstiga toner som lämnade henne. Valkyrian kom rusande emot henne och klättrade i stort sett upp för henne. Ett varmt skratt lämnade henne. Hon hade längtat efter att de små skulle få träffa Hector, men hon kunde inte förneka nervositeten.
     ”Han heter Hector” förklarade hon med sin lugna, lågmälda stämma innan hon vände för att följa en smal stig som ledde till platsen där de skulle mötas. Det låg en del snö kvar, men grönskan under kikade ibland fram. Övergången från vår till sommar gick alltid så fort, och det skulle inte dröja allt för länge innan snön smält undan. Gången de följde i sig var inget nytt för de små, då hon lett dem här förr. Bakom henne kunde hon höra deras klumpiga fotsteg och Varyas skärande yl i förtjusning.
     Stigen breddade sig slutligen och ledde ut till en platt dunge. Under lagret av snö kunde hon föreställa sig hur marken var täckt av månblommer.  I dungen satt silvervargen som hon lämnat honom. Ett glatt leende spred sig över hennes läppar när hon närmade sig honom. Varya tystnade vid åsynen av honom men hon kunde höra hennes tunga steg.
     Blue stannade bara någon meter ifrån honom. Den tvåfärgade systern tog några steg fram och ställde sig jämte sin mor. Blue såg ner på dottern med ett uppmanande leende. ”Här är Varya” började hon och nickade menande åt henne innan hon såg vidare till Kyrian ”Där är Valkyrian” presenterade hon honom, innan hon slutligen såg på Vit: ”Och här har vi Vit”. De azurblå ögonen sökte sig till det silvriga ansiktet igen med ett brett leende. Hjärtat dunkade i både iver och spänning. 

[Har inget emot PP heller. Gör det bara lättare att komma in i rollspelet, tycker jag :'D Hoppas det här dög!]

Silvervargen låg med huvudet mellan framtassarna och stirrade bort i den riktning han visste att lyan låg. Med jämna mellanrum sökte hans efter en indikation att de närmade sig. Det hade gått en ganska lång tid sedan valparna föddes, och nu när han äntligen skulle få lov att träffa dem var han mer spänd än vad han först trodde han skulle vara. Han hade velat träffa dem en längre tid, men för Blues skull hade han valt att inte pressa henne. Han visste hur lätt det kunde slå fel.
När han kunde höra valpröster, åtminstone ylande ljud, satte han sig raskt upp. Bakom honom började svansen vifta och snart kunde han även se familjen. Två av tre valpar studsade på stället medan en av dem var mer tillbakadragen.  Han speglade Blues leende då deras ögon möttes. Svansens rörelser tilltog och han såg på valparna igen. Två av dem var mer lika lika sin mor i färg, medan den tredje hade svarta inslag i fällen. Utan tvekan från sin far.

Blue presenterade valparna en efter en. Varya, Valkyrian och Vit. Vit var slående lik sin mor, både i utseendet och det lilla han hade sett av hennes personlighet.
    "Hej." sade han glatt och lade huvudet mellan framtassarna. "Jag heter Hector."
Han såg kort på Blue innan han återigen vände blicken mot de små.

Vit följde småskuttande för att hinna med i tempot efter Blue, som vände om och började vandra bort ifrån den trygga lyans mörker. Honvalpen följde henne tätt i svansen, medan syskonen hängde på fyllda med entusiasm. Vit log inte, men var ändå nyfiken inför vad som komma skulle. De blekt blå ögonen glänste i vaksamhet. En ny bekantskap..
  Modern ledde in valparna på en välkänd stig, som hon visste ledde till en mindre dunge ute i skogen en bit från lyan. Inte såpass långt bort att de skulle bli trötta av färden, därför hade det blivit en nästan daglig rutin att ta sig dit för en stunds lek. Idag tedde sig vägen kortare än normalt - och snart uppenbarade sig en silverfärgad gestalt framför familjen. Vit tvärstannade när hon fick syn på denne. "En god vän" låg i gräset med huvudet höjt, men sänkte det mellan framtassarna då han fick syn på dem. Vit stirrade storögt, och smög sedan långsamt efter sig moder och slank in bakom henne. Kikade fram bakom hennes svans. Ögonen blev klotrunda då främlingen började tala. Han sade att han hette Hector. Albinon tvekade, men slappnade sedan av en grad och tillät sig ta en närmare titt på honom. Silverfärgad med lila linjer under ögonen. Blåögd.
  "Mamma.." Sa Vit lågt, nästan likt en viskning, och höjde den rosa nosen mot modern där hon stod bakom henne. "Hector har fin päls."

Han hade svårt att hålla sig på stigen när dem gick till lek-dungen. Ivern rev i den lilla kroppen och dem kunde inte komma fram snabbt nog. När träden glesnade kunde Kyrian se en grå främling. Ögonen blev runda och han sneglade upp på sin mamma som log mot den gråa. När dem stannade stirrade han ogenerat på vad som uppenbarligen var En God Vän... Hector hade väl mamma kallat honom? Han såg upp på mamma när hon presenterade dem. Nyfiket ställde han sig på mammas andra sida så att hon frankerades av två utav valparna. Den lillas svans började ivrigt rotera bakom honom. Så såg han upp på sin mor.
"Är han inte lite liten?" frågade han sin mor. Alla vuxna var väl lika stora som mamma? Man växte tills man var i mammas storlek, sen slutade man växa. Visst var det väl så?

Han flinade mot sin mamma och beslöt sig sedan för att han var alldeles för långt ifrån Hector. Glatt tultade han fram till Hector och ställde ner armbågarna i marken, han var nästan nos mot nos med Hector. Rumpan stack upp i luften med den vevande svansen.
"Varför är du mindre än mamma?" frågade han och lade ner huvudet på marken. Hector hade spännande streck under ögonen, dem var i en kul färg också. Satt dem fast där alltid?

Spänningen fick det att krypa i hela hennes kropp. En god vän! Hon skulle få träffa en god vän! God? Smakade han gott? Hade mamma smakat på honom? Slukad av tankar tappade bort verkligheten någonstans där på stigen och fann den inte igen förrän hon snubblade till över sin egna tass.
     ”En god vääään, en god vääään, vi ska träffa en god vääään” försökte hon sjunga, men allt som kom fram var gälla halvt melodiösa toner. Entusiasmen sprudlade ur henne och gjorde det omöjligt för henne att gå normalt. Benen fladdrade ut många olika svängar och vinklar. Stegen var desorienterade och skiftade likaväl i storlek som i takt.
     Sången fortsatte hela färden fram till dungen. Där fastnade genast de blå ögonen på en silvrig gestalt. Melodin dog ut och hon stängde munnen. Den unga hade varit så glad över mötet, men när hon verkligen kunde lägga ögonen på ”en god vän” så kändes det lite nervöst. All glädjande pirrighet hade blivit som ett surrande i magen istället. Det var lite obehagligt, faktiskt.

Lydigt gick hon efter sin mamma, och stannade när hon stannade. Försiktigt såg hon på den äldre, silvriga hanen. Hector. Varya såg upp på Blue och möttes av en uppmuntrande blick. Genast kände hon sig lite bättre till mods. När Vit sade att han hade fin päls, tittade hon tankfullt tillbaka på Hector. Ja, den var faktiskt fin. Den såg så blank ut. Instämmande nickade hon.
     När Kyrian gick tittade hon lite osäkert på honom.
     ”Varför är du mindre än mamma?” Ja, varför var han mindre än mamma? ”Är du också en bäbis?” frågade hon fundersamt. Blue skrattade lågt åt dem men såg på Hector med en uppmanande blick för att låta honom svara. ”Mamma sa att du var en god vän. Är du god? Får jag smaka?” frågade hon med bara några sekunders mellanrum. Prövande tog hon några steg närmare. Svansen takt började öka ju mer avslappnad hon blev.

Leendet blev än bredare när han såg hur deras ögon spärrades upp. Han gissade att de var ungefär lika spända som han själv, om inte mer. Att Blue lyckats hålla dem så nära intill så pass länge som hon hade gjort var en bragd i sig.
Ett lätt skratt lämnade honom då han hörde hanvalpen fråga sin mor om hans storlek. Med glad blick såg han hur både Valkyrian och Varya kom, nästan studsandes, mot honom. Valkyrian kröp så nära att deras nosar nästan rörde vid varandra. Lekfullt skräckte han på halsen och tryckte sin nos mot valpens. Han såg på Blue med road min innan han åter vände uppmärksamheten mot valparna. Hector hade knappt tid att öppna munnen förrän frågor välde ur den svartvita tiken. Han såg överraskat på henne innan ett skratt undslapp honom.
    "En sak i taget." sade han till henne. "Nej, jag är ingen bäbis. Bara en annan storlek än er mamma."
Han såg kort på albinotiken.
    "Det finns många olika storlekar på vargarna i Nummori. En del vuxna är mindre än till och mer er, och en del valpar är större än vad jag är."
Han var inte säker på om han förvirrade valparna ännu mer med sina ord, men i värsta fall skulle de få fråga om det igen.
    "Och..." han såg på Varya. "Du får väl smaka och se."
En busig glimt sken i hans ögon och han reste sig upp. Han studsade ett fåtal steg bakåt innan han gled ner på armbågarna.
    "Om du kan fånga mig!" sade han sedan med utmanande röst.
Att han skulle vara god att äta var garanterad inte det Blue hade menat med "en god vän". Dessutom hade han längtat att få leka med de små.

Frågorna vällde ur syskonens munnar strax efter att den silverfärgade vargen presenterat sig. Vit kikade bort mot Valkyrian, som hade börjat röra sig mot den främmande individen. Noga följde hon deras konversation, men sade ingenting själv utan stannade vid Blue. Dock kunde hon inte låta bli att ta små, små steg framåt tills hon var framme vid hennes framben. Där stannade hon däremot, och såg på när silvervargen skuttade bakåt och sjönk ner på armbågarna, uppenbart en inbjudan till lek. Det knyckte till i albinovalpens svans och ett lätt fnitter lämnade henne.
  "Mamma Hector är inte så stor." Vit såg glatt upp mot hennes rosatonade ansikte och stack lekfullt tungan utanför munnen. "Han är inte det."

Ett gällt skratt lämnade honom när Hector tryckte sin nos mot hans. Förtjust satte han sig ner och dunkade svansen mot marken. När Varya kom och frågade om En God Vän var god såg Kyrian mid nya, stora ögon på den grå. Tänk om det var det mamma menat? Han hade trott att God menades som att han var snäll... typ. Dem blå ögonen blev stora av förundran när Hector berättade att det fanns massa olika storlekar på vargar här i Numoori. Inte kunde väl det vara sant? Inte kunde det finnas vuxna vargar som var mindre än han själv? Eller bäbisar som var större än Hector? Munnen öppnades en aning som i förvåning och svansen slog långsamt mot marken. Inte fören Hector studsade bakåt och gled ner på armbågarna kom den lille till sans. Han studsade upp på benen och skällde mot den gråa innan han studsade emot honom. Svansen gick åter som en propeller bakom honom när han tultade så fort som han bara kunde mot lekkamraten. Han kastade sig mot en tass, fortfarande skällande.

Blue stod tålmodigt kvar och betraktade de två mer framåtgående av syskonen närma sig Hector. Ett mjukt, tyst fniss lämnade henne åt Varyas kommentar – var det de hon trott när hon sagt god? Ibland var simpelheten i en valps sinne så slående roande.
     Uppmuntrande låg hon emot Hector när han förklarade om olika storlekar på vargar. Varya såg mer oförstående ut än något annat. Då och då kastade dottern blickar tillbaka emot henne som att försäkra sig om att det silvervargen sade faktiskt var vant. Blue nickade med små rörelser åt henne.
Vit stod fortfarande vid henne, skyddad emellan hennes framben.
     ”Mamma Hector är inte så stor. Han är inte det” Blue lät ett mjukt skratt bubbla ur henne och hon log brett emot dottern. Hon sänkte huvudet och slickade henne långdraget över huvudet. ”Nej, det är han inte.” svarade hon. Modern såg åter på silvervargen och de två syskonen som genast tagit emot inbjudan att leka.
     ”Ska du inte vara med?” frågade hon mjukt och såg ner på albinodottern.

Varya fnittrade förtjust åt Hector. Tydligen var han ingen bäbis, bara en annan ”storlek” sade han. En oförstående min i hennes anlete uppenbarades. Vuxna mindre än henne? Bäbisar större än honom? Nä, det måste vara påhitt! Vilken ljugare han var! Med en tveksam blick såg hon tillbaka på Blue som bara nickade intygande. Var det sant? Inte skulle väl mamma hitta på? Vad knäppt, helknäppt till och med!
     När Hector reste sig upp tog hon några steg bakåt. Svansen vevade i samma iver som innan. Tungan hade ramlat ur hennes mun. Om hon kunde fånga honom? Klart hon kunde! Varya var övertygad att hon var snabbast av alla.
     Varya stämde fort in med Valkyrians gälla skall, dock var hennes något blandade med kortare, pipiga yl och hänförda skratt. I ojämna, klumpiga språng närmade hon sig silvervargen igen. Frambenen var extra utsträckta i hoppen efter honom, i ett försök att kanske lyckas slå tassarna om ett av hans framben eller så.

Han studsade undan de båda valparna ett kort steg innan han återigen sjönk ner på armbågarna. Oroligt såg han på hur Varya snubblade på sina egna tassar men då hon inte verkade ha skadat sig återvände den busiga glimten i hans ögon. Hector kastade en snabb blick mot Blue och den återstående valpen, Vit. I ögonvrån höll han ständig koll på de andra två. När han kunde se dem komma studsandes mot honom igen gjorde han ett halvhjärtat försök att komma undan dem och misslyckades.
    "Ni fick mig!" ropade han och föll dramatiskt ihop i en hög, noga med att inte råka lägga sig på någon av de små.
Han kunde känna vassa valptänder bita honom i benen. En ogillande grimas spred sig över hans anlete. Hur bedårande valpar än var hade de fruktansvärt vassa tänder. Hans blå ögon sökte Vits och de låstes kort tillsammans innan hon blygt gömde sig bakom modern. Ett leende spred sig på hans läppar. Hon var otroligt lik Blue i mer än utseendet verkade det som. Leendet försvann kvickt då antingen Valkyrian eller Varya bet för hårt i hans ben. Han såg på de båda syskonen innan han utan svårigheter knuffade omkull de båda på rygg och började kittla dem på magen genom att försiktigt nafsa på dem.

Vit mötte Blues vänliga blick, så ruskade hon lätt på huvudet och såg samtidigt bort mot den lekande trion. Varya, Valkyrian och Hector verkade snabbt ha funnit varandra. Det såg faktiskt lite roligt ut.. Men.. Hectors blå ögon mötte hennes ljust röda, och genast stack hon in huvudet bakom moderns framben och gömde sig med blossande rött ansikte.
  "Nej. Han är läskig." Inte för att han såg så farlig ut. Han såg tvärtemot väldigt snäll ut. ".. Lite, iallafall." Valpen såg på när Hector välte över syskonen på rygg för att kittla dem och Vit fnittrade till, men gjorde fortfarande ingen ansats att ansluta sig till de andra. "... Lite.."

[Kortis bah för att hon inte riktigt törs <3]

Det första misslyckade överfallet på Hector fick den lille att morra upprört innan han rusade tillbaka mot den vuxne med Varya vid sin sida. Tillsammans skulle dem minsann klara av honom! Med ett triumferande flin höjde Kyrian nosen mot himlen och gav ifrån sig ett kort yl innan han kastade sig på Hector, gjorde sitt bästa för att kravla upp på hans blottade mage och komma åt det bortre frambenet. Han var ju kul! Ungefär samtidigt som han fick grepp om frambenet kastades han omkull och landade med ett pip på ryggen. Ett lågt jämmer undslapp honom innan Hector satte nosen mot hans mage och kittlade honom. Jämmret byttes till ett förtjust skratt och han började slingra sig för att komma undan kittlet. Fnittrande ålade han sig bort från Hector när denne kittlade Varya istället och kastade sig mot Hectors grå öron. Morrande stödde han tassarna mot Hectors huvud och såg för första gången bort på sin mor och Vit.
"Kom Vit! Han är jättekul!" ropade han och gick sedan i full attack mot Hectors öra.

Hector föll ihop, besegrad. Varya tjöt av skratt. Ivrigt klättrade hon upp på honom och tampades om utrymme med sin bror. ”Mamma, titta! Titta!” Rösten sprudlade av generisk glädje. ”Vi vann! NU SKA VI ÄTA HONOM!” Ett skratt, som hon kämpade för att få att låta elakt ekade ur henne innan det övergick i samma lekfullhet som innan. Varya bet tag om hans ena framben.
     Det tog inte lång tid förrän Hector ruskade av sig dem, och välte dem. Hans lekfulla nafsande kittlade så mycket att Varya nästan inte kunde andas för allt skratt.
     ”Mammaaaaaa! MAmmaaaAAA!”, ropade hon emellan skrattet. ”Jag kommer...” flåsade hon emellan skrattet. ”Jag kommer fisa på dig!”, hotade hon. I ögonvrån kunde hon se hur Kyrian kommit lös och gjorde sig redo för att attackera silvervargen.

Ett bubblande skratt lämnade honom när han hörde hur valparna tjöt. I ögonvrån kunde han, innan han ägnade uppmärksamheten på Varya, se Valkyrian åla undan från honom. Den unga tikens ord fick honom att kort stelna till och förvånat se på henne innan han återigen brast ut i skratt.
    "Jaså det ska du?" frågade han med tårar i ögonen.
Hector kände små tassar slå emot hans ansikte och instinktivt stängde han ena ögat. Vassa tänder fick tag i hans öra. Ett lekfullt morrande lämnade honom och han knuffade omkull hanvalpen innan han studsade bakåt från de båda unga. Med ett skall sprang han och gömde sig bakom Blue.
    "Mamma är pax!" ropade han och ställde sig tätt intill henne.
Skrattande såg han på tiken innan han sökte efter Vit.
    "Du är smart du, som stannade hos mamma-paxet hela tiden!" sade han och blinkade åt henne.

[Dags att avsluta detta, kanske? Känns som att det är ute ur tiden vid det här laget xD 

Avslutat tills vidare, om ni vill fortsätta av någon anledning, skrik på mig över Skype!]