Efter en dags vandring hade de åter nått terräng som inte krävde totala fokus för att ta sig över den. Under resans gång hade Malphas knappt yttrat några ord men han hade under ett flertal tillfällen muttrat högt och svurit. Aldrig att han skulle sätta sina tassar i kärret igen. Aldrig. Han hade fått mer en nog av illaluktande skit som stuckit i hans nos under hela vistelsen där tills dess att marken tagit fastare form och övergått till en riktig jordgrund.
En kort, tung suck av lättnad smiter ut mellan hans läppar. Tack och lov så hade honan, Mugen, hållit ett någorlunda bra tempo trots sitt handikapp och när månen väl tagit plats på himmelens mörka bakgrund så var det hon som hade tagit ledningen med sina nätta tassar.
Fascinerat hade han följt hennes ljusa fäll i mörkret då hennes val av väg hade visat sig vara en som funkat.

"Byoomi."
Han stannar upp och ser mot den mindre honan för att sedan sätta sig ner på platsen. Natten hade passerat och nu stod morgonen för deras tassar. Solen sträckte sina långa strålar upp mot himlavalvet och skänkte ett växande ljus till skogens lövprydda tak.
Den brune var både trött och hungrig då de valt att varken försöka jaga eller vila någon längre stund under sin resa i kärret. En utdragen gäspning särar hans käkar och sluts igen med ljudet av höga smackningar. Ugh.

När Månen åter hade tagit sin rättmätiga plats på natthimlen kände hon sig genast på mycket bättre humör. Och allt blev ännu lite bättre när de två vargarna lämnade kärret bakom sig. Det kändes så underbart med fast mark under tassarna igen. Hon hade låtit Malphas styra färden först eftersom han såg och kunde se vart han satte tassarna. Men när Månen steg och började åter tala till henne stakade denne ut en väg som var mycket smidigare att vandra så efter det hade det blivit hon som lett hanen. Men han verkade inte misstycka. Och Mugen tyckte väldigt mycket om sällskapet. Även om han inte var vidare pratglad. De gånger han muttrat och svurit för sig själv hade hon inte kunnat låta bli att le. Sällskapet kändes ändå tryggt. Och tystnaden hade fått henne att tänka tillbaka på det namnlösa sällskap hon spenderat tid med för att ta sig från Glaciären in i Numoori.

Glatt hummande, på en melodi mor brukade nynna för henne och brodern när de var små, tar hon sig fram. När hon hör Malphas sätta sig ner stannar hon upp och vänder sig mot honom. Ett mjukt leende leker på hennes läppar. Hon kan se hans bruna gestalt som ett blurr. Han är så mycket större än henne själv. Öronen klipper till på hennes huvud. Sedan de möttes i kärret har ingen av dem ätit något. Mugen själv brukar inte äta något om dagarna då hon inte ser vart hon går någonstans och de få gånger hon försökt sig på jakt om dagen har hon råkat springa in i både träd och buskar och helt tappat bort bytet. Det hade heller inte varit vidare smart att försöka jaga i kärret.

Hon studerar den bruna fläcken som ska föreställa Malphas. Hon gissar på att även hanen är hungrig. Hon skulle vilja ge tillbaka och jaga lite åt dem. Men då solen är uppe är hon ingen vidare jägare och då hon är mycket mindre än Malphas tvivlar hon på att hon skulle kunna fånga ett tillräckligt stort byte för att mätta honom. Hon sätter sig ner med en nätt och mjuk rörelse och lägger den svarta svansen vid sin sida.

"Tack". Säger hon. Väldigt tacksam för att han faktiskt stannat med henne. Hjälpt henne. Och kanske att hon även har hjälpt honom lite. Man kan ju hoppas. För inte vill hon vara en börda för någon. Och hon är tacksam att han inte lämnade henne så fort de fick fastmark under tassarna. Men nu är det väl inget kvar som egentligen håller dem tillsammans. Han är fri att gå sin egen väg.

"Mmm." Med ett kort, stumt läte besvarar han hennes tacksamhet och vänder därefter bort blicken. Nosen fuktas och ännu en stor gäspning får hans käkar att säras på nytt, när hans mage ger ifrån sig ett högt hungrande gurgel.
Käkarna slås igen och hanen reser sig mödosamt upp. Hade det inte varit för att hans energiförråd redan var lågt så hade han förmodligen slängt ur sig både det ena och det andra gällande sitt missnöje.
Utan att säga något eller ge henne den minsta hint om vad han var på väg att göra, för han antog att hon skulle förstå, så sätter han av mot platsen där sinnet som tillhör en ensam hind uppehåller.

Hon ler lite tyst. Håller tillbaka ett fniss när hans mage pratar. Han är visst hungrig. Hon är själv hungrig. Så reser han på sig. Öronen spetsas oroligt på hennes huvud. Är det nu han ska lämna henne? Han vänder sig bort och traskar iväg. Mugen känner sig nedslagen. Men hon vill inte vara ensam. Så hon reser sig och följer tyst efter hans bruna gestalt. Försöker kliva där han har klivit för att säkert inte springa in i något. Hon vet inte vart han ska. Hon förstår inte riktigt. Men han är hungrig. Och han kan tala i tanken. Kanske är hans kraft större än så. Kanske han har hittat något byte i närheten. Och det är därför han reser sig och gick. Hon låter avståndet dem emellan bli större för att inte vara i vägen. Och så tappar hon honom ur sikte. Hans bruna gestalt försvinner och hon tappar honom. Alla färger flyter in i varandra och hon har inte längre någon aning om var hon själv befinner sig. Hon stannar upp. Blir stående och sätter sig sedan ner. Magen kurrar och hon fuktar nosen. Hon förväntar sig inte att han ska komma tillbaka med sitt byte. Kanske hoppas hon. Kanske han är lika trött på ensamheten han med? Och när hon kan så skulle hon betala tillbaka. Hon vill betala tillbaka för hjälpen han gett henne. Därför vill hon inte förlora hans sällskap nu.

Han kände hur honans sinne följde i hans spår men efter en stund i fart så saktade hon efter och förblev sedan stilla på en plats bakom honom. Hanen fnös och himlade nonchalant med ögonen.
Kunde hon inte bara sitta still och ta det lugnt.

Han släpper sin tanke om honan och fokuserar på sinnet som befinner sig alldeles i hans närhet. En hjort.
Öronen riktas framåt och nosen söker omedvetet runt efter andra lukter, trots att han nu för tiden oftast upptäckte andra varelser långt tidigare med sin Telepati, så gick nosen igång per automatik.
Hanen sträcker på halsen och kikar upp över ett buskage för att få syn på bytet som står och betar, med sin bakdel åt Malphas håll, fullkomligt ovetande om sitt öde att komma. Han låter tungan föras över läpp och nos i en svepande rörelse och skjuter kvickt iväg kroppen med en del av den återstående energin som dväljes inom honom.
Stora tassar trummar över marken och precis när hinden upptäckt faran i att en varg i dess egna höjd kommer rusandes mot den, så avfyrar den brune en smärtande stöt mot bytets sinne. Benen viker sig hastigt under hjortens kropp samtidigt som ett skri av skräck och förtvivlan lämnar den.
Kort därpå är hanen vid hjortens sida. Med tänder klädda i titan, förstärkta av materialet, tar den brune ett fast grepp om bytets nacke och bryter dess kropp och själ med lätthet, som det rovdjur han är.

Efter en tids passerande så kommer Malphas dragandes på kadavret som han håller i ett fast grepp mellan sin käft.
Mat - Ordet förmedlar han till Mugens sinne i en neutral, lätt o-entusiastisk ton.

Hur länge hon sitter där är hon inte säker på. Men hon sitter tyst kvar. Och väntar. Hoppas att han ska komma tillbaka. Och ett tag senare hör hon hans steg. Tyngre steg nu. Och något som släpar över marken. Han är tillbaka. Och med ett präktigt byte. Det låter i alla fall som det. När hans ord hörs i hennes inre reser hon sig upp och viftar lätt på svansen. Hon ler lätt mot honom. Varmt. Hon säger inget. Bara ser åt hans håll och tar några steg mot honom för att komma honom till mötes. Hennes mage kurrar igen.
"Jag lovar att jag ska göra rätt för mig, när jag kan". Säger hon. Vill inte vara till besvär. Det är inte lätt när hon inte kan se så mycket. När färger och former flyter ihop på ett sådant sätt att det är obegripligt. Det går inte att skilja på något. Men Malphas bruna gestalt. Den känns trygg. Hon kan vila sin sargade blick på honom. Då slipper hon sitta och stirra tomt. Även om hennes blick kanske inte äger så mycket ljus. Hon är ändå tacksam för att hon kan se någonting alls om dagen. Även om det inte är mycket.

Han släpper vårdslöst sitt byte och särar samtidigt på käften i en kraftig gäspning.
"Visst." Med en oengagerad ton i sin röst besvarar han hennes ord. Ärligt sagt så gav han faktiskt inte ett dyft i vad hon sa just nu, han ville bara få fylla sin buk och sova. Samla ny energi.
Tungan slinker ut mellan läpparna och passar hungrigt på att rengöra områdena runt om munnen som färgats av djurets blod.
Blicken faller sedan till fångsten som ligger för hans tassar och med ett välriktat hugg sliter han upp dess skinn med titan belagda tänder. De inre organen i dess buk blottas för de tvåfärgade ögonen och den brune hugger girigt in på festmåltiden.

Han verkar inte riktigt bry sig, och det gör henne osäker. Hon rör sig inte utan lyssnar på når han hugger in. Hon känner lukten från bytet. Det luktas så gott och magen hungrar efter det. Osäker drar hon bak öronen. Tar sedan några försiktiga steg närmare. När nosen möter bytets skinn nosar hon lite på det stället. Sedan lutar hon sig försiktigt över den. Placerar ena tassen på bytet och finner skinnkanten som rivits upp av Malphas. Hon håller sig till den kanten för att inte vara i vägen för honom och sticker in nosen i skinnglipan och tuggar loss en rätt stor bit. Hon drar tillbaka huvudet och börjar nöjt tugga.

En klen skock med kråkor samlas på ett säkert avstånd från de båda vargarna som festar på det svalnande kadavret. Väntades på att rovdjuren ska avsluta sin måltid, så att de kan påbörja deras.
Några otåliga kraxande läten slipper förbi en yngre medlem ur skaran som samtidigt, med några försiktiga hopp, närmar sig de fyrbenta.  
Malphas placerar sina båda framtassar med en distinkt rörelse mot bytets sida, och med en kraftfull ryckning på hals lyckas han dra bort en rejäl bit av möra kött från den livlösa kroppen.
Direkt lägger han sig ner på platsen och börjar girigt äta av köttet.

Hon äter och tuggar nöjt och fyller sin lilla mage. Det var länge sedan hon hade en matkompis och bara det gör maten ännu godare. Hon har slutit ögonen igen. För hon behöver inte se när hon äter. Det räcker med att känna och lukta sig fram. Hon kan höra de giriga kråkorna som otåligt väntar på att få sig en bit. Så hoppar hon överraskat till när bytet rycker till extra mycket och hennes tanke är att Malphas förmodligen har tänkt flytta på bytet för att komma undan kråkorna. Men bytet blir snabbt stilla igen och hon hör honom lägga sig ner och fortsätta tugga. Då återgår hon till att äta hon med. När hon senare är mätt. Hon behöver ju inte äta lika mycket som en större varg. När hon känner att magen är nöjd så slickar hon sig om munnen och tar ett steg tillbaka. Hon sätter sig ner och slickar sig nöjt om munnen.

Hanen äter upp till sista biten av det köttstycke som han rivit av från hindens kropp och slickar sig nöjt om nos som läppar. Äntligen hade han fått fylla sin hungrande buk men energin hade ännu inte behagat återvända till honom, istället hade tröttheten tagit ett fastare grepp och fick hans tankar att klumpigt snubbla fram över varandra.

"Är du mätt?" Malphas ser mot den lilla honan och gäspar stort. Solljuset studsar mot metallen i hans käft och han kommer på sig själv med att glömt att avlägsna den från sina tänder. Direkt sänker han han huvudet och lutar sin haka mot det vänstra frambenet, låter metallen på nytt få omfamna nitarna som sitter fast i hans skinn på benet.

Nöjd och mätt började hon lyssna till kråkornas skräniga röster och otåliga rörelser. Mugen är inte den som morrar varnande åt fåglarna när de kommer för nära. Så länge de inte blir för våghalsiga. Dessutom är det lite underhållande att lyssna på dem.

Öronen rycker till på huvudet när Malphas stämma bryter in och den lilla tiken vrider på huvudet och riktar nosen åt hanens håll. Lägger blicken på den stora blurriga bruna fläck som han utgör i hennes bristande synfält. Hon nickar lätt och ler.
"Ja, tack så mycket". Säger hon vänligt. Han verkar trött. Det är väl inte så konstigt. Det är skönt att vila efter maten.

Malphas slänger en kort misslynt blick åt fåglarnas håll och låter tungan fukta den mörka nosen. Ett sådant liv fjäderfäna skulle föra.
Hanen höjer huvudet och frustar ogillande åt dem. Uppenbarligen skulle det bli svårt att lyckas få någon sömn här med kadavret, som med all säkerhet bara skulle locka till sig allt fler asätare. Han hade ingen lust till att bråka, samt att solens snart skulle till att klättra upp bland trädtropparna och därifrån slänga sina strålar mot marken de befann sig på.
Nog föredrog han att slippa störas av dagens ljus under sin kommande vila.

En ny gäspning slipper förbi hans käkar och han väljer att resa sig, högt ovan manken på den betydligt mindre honan. 
"Det är lugnt." Han sträcker på nacken, vrider och knäcker på den utförligt innan han låter blicken fästa mot honans figur och till sin förvåning inser han hur väldigt mycket mindre hon ser ut från hans stående perspektiv.
"Du åt ju knappt något." Påpekar han. "Inte konstigt att du är så liten." Det finns ingen retsam ton att finna i hans röst, inget hån, endast ren och skär uppriktighet.
Hans blick vandrar till de två violetta, döda orberna. Han hade svårt att se hur hon klarat sig i livet så pass länge som hon gjort. Blind och utan några uppenbara fysiska fördelar som hon kunde väga upp den förlorade synen med. Underligt.

Malphas vrider sig att halvt varv om med kroppen och börjar långsamt stega bort från kadavret och den ljusa honan. Han ska till att söka upp en välvald plats där han kan återfå den förlorade sömn som han gått miste om under vandringen från Storkärr.
"Vi ses, lilla gruskorn." Något disträ i både röst som tanke försvinner den brune hanen in bland två tjocka trädstammar och vidare in i skogen. Denna gång inte för att senare återvända till honan.

[Avslutat.]