Med solens försvinnande hade nattens svalka dragit in över Solstäppen. Varmt välkomnad av många i flocken. Under dagarna var det inte ovanligt att de spridde ut sig över området. Vissa sökte skydd närmare Kawazatri, och andra gjorde en utflykt till den större och rikligare floden. Wulfric just denna dag följt med de som valt att gå till floden, lite som en eftersläntare. Värmen tycktes sega ner honom i både kropp och sinne. Nej, hetta var inte hans rätta element någonstans.
     Men när kvällningen kommit och solen sjunkit lägre hade vindarna tagit fart och temperaturen falnat, och med det vaknade alla mer eller mindre till liv. Några hade anordnat en jakt och skulle precis ge sig av. Wulfric satt på en bädd av blommor och betraktade från håll hur gruppen gjorde sig redo för att lämna för natten. Deras röster var bara ett sorlande med vindens pustar.
     Den isiga blicken vandrade vidare över nejden, och fastnade på Mugens vita gestalt en bit bort från honom. De hade inte riktigt haft någon kontakt, men den lugna kvällen lämnade honom ivrig att få lära känna fler. Med sega steg i en trav närmade han sig henne. Wulfric visste att hon var blind och var därför noga med att göra ljud ifrån sig när han närmade sig henne. En bit ifrån saktade han ner.
     ”Mugen! Hej!”, halvropade han från avståndet men närmade sig med långa steg. ”Det är Wulfric”, sade han när han tagit några steg till. Kanske kände hon inte igen hans röst, det vore inte så konstigt eftersom de inte talats vid så mycket, därför kändes det naturligt att presentera sig. Den blå ögonen mötte hennes – de hade en fängslande färg, som han inte riktigt kunde beskriva. Det var svårt att föreställa sig att inte se, och det kändes kallt under huden på honom när han såg henne för länge i ögonen. Var det något som hörde till att vara blind, eller bara han som var dum?

[Utspelar sig sommaren 2015]

Den lilla vita tiken hade lyssnat på ljuden runt omkring hela dagen. Hon hade iakttagit och sorterat rösterna. Vissa känner hon igen på en gång, medan andra behöver hon lyssna mer till. Månen har börjat tala med henne igen. Inte lika starkt som den gjort men det är ändå ett bevis på att hon blivit starkare. Varje dag övar hon på att göra både sin kropp och sina sinnen starkare. Hon vill inte vara en börda för någon. Hon är tacksam för att ha fått chansen i den här flocken. Hon vill bli bättre på att tillföra sin del med. Hon klarar sig utan sina ögon. De är inget hinder.

Hon sitter stilla och lyssnar på livfullheten runt omkring när hon uppmärksammat någon som kommer närmare. Någon som medvetet ger väsen ifrån sig för varje steg. När hanens röst hörs klipper öronen till på den lilla tikens huvud. Wulfric. Hon reser sig upp och vänder sig i riktning mot hans röst och ler vänligt.
"Hej, Wulfric. Hur är det med dig?" Hälsar hon och frågar artigt. Hon har inte bekantat sig något vidare med den unga hanen förut men han verkar trevlig. Kanske hon har chans att lära känna honom lite bättre denna gång?

Ynglingen betraktade något osäkert hur den bleka tiken vände sig emot honom. Det var fascinerande, på något vis. Trots att det inte kändes riktigt som att hon såg på honom så mötte han hennes blick.
     ”Jo, det är bra. Tack för att du frågar”, svarade han med en tydlig entusiasm. Lugnt satte han sig ner och lät blicken vandra bort emot gruppen som börjat lämna för jakten.
     ”Du ska inte med? Eller-” Wulfric avbröt sig lite tvärt. Kunde hon jaga även om hon inte såg? Öronen drog sig tillbaka och han kände sig dum. Kanske var det jobbigt för henne? Hade han sårat henne? I sitt huvud förbannade han sig över sin klumpighet.

Hans entusiasm tillför mer värme till hennes leende. Den där livfullheten påminner henne om en av hennes bröder. Öronen klipper till på tikens huvud och hon lyssnar när Wulfric sätter sig ner varpå hon följer hans exempel. Mugen vrider lite på huvudet i riktning mot de andra ljuden när Wulfric frågar om hon ska med på jakten. Men han avbryter sig. Mugen vänder nosen åt hans håll igen och huvudet tippas lätt på sne.
"Inte den här gången". Svarar hon. Jaktteamet verkar fullt i alla fall. Men hanens fråga verkade inte helt gå i den riktningen.
"Jag kan jaga, om det är det du undrar". Lägger hon till med ett finurligt leende. Bara för att hon är blind betyder det inte att hon inte är till någon nytta. Men hanens fråga har inte gjort henne upprörd eller så. Hon kan förstå hans nyfikenhet.

Wulfric nickar lite förstående, men känner sig återigen dum när han inser att hon inte kan se hans gester. Hennes svar får honom att skratta till lite nervöst.
     ”Jaa, jaa...”, börjar han lite osäkert. Blicken fäste sig i marken framför Mugen ett ögonblick innan han såg på henne igen. ”Jag hoppas jag inte sa något... olämpligt.” Han pausade lite när han tänkte ut ett passande ord. Om än var genuint nyfiken på henne så vågade han inte fråga. Wulfric kunde bara fantisera vad som hänt med när han såg de otäcka ärren över ögonen och i ansiktet. Det såg verkligen ut som om hon varit med om något hemskt.

Hon skakar lätt på huvudet och ler vänligt.
"Nejdå". Svarar hon. Wulfric har inte sagt något olämpligt. Han hade ju inte direkt ställt sin fråga på något elakt vis. Mugen gissar på att han bara är nyfiken. Visst är hon inte så glad i att berätta om vad som hänt henne och tvingas minnas den hemska natten. Men det är förståeligt. Hon är blind och har en hel drös ärr över ansiktet och andra delar av kroppen. Folk kan helt enkelt inte undgå att lägga märke till det.
"Var du sugen på att följa med och jaga?" Frågar hon för att tänka på annat. Och kanske får det även Wulfric på andra tankar. Inte för att hon skulle bli arg om han frågar om hennes blinda ögon och om hennes ärr. Men hon behöver ju inte sitta och vänta på om han gör det.

Lättad av Mugens svar slappnade han av. Det var nästan lite befriande att veta att hon inte kunde se hans ansiktsdrag och hur nervös och dum han säkert sett ut.
     Till svar på hennes fråga skakade han på huvudet igen, men slutade tvärt då han kom till sin insikt igen; hon kan ju inte se. Det var svårt att vänja sig till, det kanske kom med tiden.
     ”Njaaae”, svarade han långdraget och sträckte lite på sig. ”Jag känner mig så slö.” Ett skratt undslapp honom och log brett.
     ”Värmen tar kål på mig”, erkände han. ”Jag tror inte jag är byggd för hetta.” Återigen lämnade ett rungande skratt honom.

Hon kan inte låta bli att stämma in lite försiktigt i hans skratt.
"Föredrar du kyligare klimat?" Frågar hon och huvudet tippas lätt på sne. Själv har Mugen inget emot hetta och varma klimat. Hon föredrar såklart mer neutralt klimat. Men hon är inte de som klagar heller om det skulle vara kallt.
Hon kan inte se honom. Men hon har väl en liten bild av hur hon föreställer sig honom i alla fall. Och i och med att han inte verkar gilla värme något vidare så tänker hon sig att han kanske har tjock päls. Ljus kanske? Men hennes föreställningar av de hon möter är sällan verklighetstrogna. Det är ändå lite roande för henne. Hon är ju blind så det är svårt att se efter.

”Jaaaa”, stämde han in tankfullt. Noggrant begrundade han hennes rörelser. ”Jag tror det är för att jag har iskrafter. Liksom, att det kanske påverkar, eller så”, förklarade han fundersamt. ”Men det kanske är något annat, jag vet inte.” Han log brett, och skakade lite på sig som för att skingra tankarna. Det var omöjligt att veta, speciellt när han inte visste något om sina föräldrar, så det fanns ingen anledning att fundera ut en massa teorier som aldrig skulle bli bekräftade iallafall.
     ”Du då?”, frågade han glatt. ”Tycker du om värmen? Och vad har du för krafter, om du har några alltså.” Nyfiket vred han på huvudet, som han sett henne göra förut. Det såg så naturligt när hon gjorde det, och han undrade om det bara var en instinkt, eller om hon kanske inte alltid varit blind och det var något hon snappat upp av vandra vargar.

Hon lyssnar uppmärksammat när han talar och nämner sin iskrafter.
"Det kan möjligtvis vara något sådant". Svarar hon.
"Du har inte försökt svala ner din kropp med iskraften när det känns för varmt?" Frågar hon och just på sista ordet känner hon sig lite dum över sitt uttalande. Varför skulle han inte ha testat det förut? Hon sitter tyst en stund och överväger om hon ska säga något för att försöka släta ut det. Men det kanske bara skulle göra saken värre?

"Jag har inget emot värme. Men när vädret är milt är det bättre". Svarar hon på hans fråga till henne. Han är nyfiken på hennes kraft med.
"Elektricitet". Svarar hon på det men hon väljer att inte utföra någon demonstration. Hon känner inte för att flasha med sin kraft. Det räcker väl ändå med att bara berätta. Mugen har nog aldrig riktigt haft en dramatisk sida som gärna stilar med vad hon kan.

Omedvetet nickade han till åt hennes fråga, men skruvade lite genant på sig.
     ”Joooo”, svarade han långdraget. ”Men jag är inte så bra på... hela is-grejen, och så blir det mycket jobbigare när det är så varmt”, erkände han något osäkert. Det var inte speciellt roligt att erkänna sig dålig på något, även om Mugen säkert inte skulle tycka sämre om honom för det.
     Tankfullt ser han på henne. Ja, milt är nog bäst, för alla. Det är svårt att tänka sig någon som riktigt älskar de där snöstormarna som kan slå till uppe vid Snöslätten, eller den gassande hettan på en öken. Lagom var bra.
     ”Elektricitet?”, upprepar han frågande och vrider på huvudet. Nyfiket ser han på den bleka tiken. ”Som blixtar alltså? Det låter typ aaaassstufft!” Wulfric mindes vissa kvällar när hela världen lyst upp i vitt när det varit åskväder. Mugens kraft var förmodligen inte lika stark, men tanken var hänförande.

"Du får säkert kläm på det om du tränar mer". Säger hon och ler lite snett. Kanske hennes uttalande inte är direkt passande. Hon har ingen aning om ur mycket Wulfric tränar på att bli bättre med sina krafter. Men övning och träning är enda sättet för att bli bättre. Det finns inga omvägar och heller inga genvägar.

Hon nickar lite lätt när hon hör intresset för hennes kraft i hans röst.
"Ja, men jag kan inte riktigt styra vart det ska träffa. Så..." Hon avbryter sig då hon inte vet riktigt hur hon ska fortsätta. Men hon känner sig glad över att han tycker att det är tufft. Wulfric är ett väldigt trevligt sällskap.

Det var av ren reflex som Wulfric besvarade hennes sneda leende med sitt egna, det kom sig naturligt. Det runda huvudet lutar sig lite åt sidan när hon återigen talar. Det måste vara på grund av att hon inte ser något, såklart – men ändå kunde han inte låta bli att undra om den var lika bångstyrig som den såg ut att vara när den splittrade sig över himlarna.
     ”Mhh”, svarar han kort men tankfullt. På något vis kändes det fult av honom att fråga om hennes blindhet, eller på något vis nämna den. Inte för att han trodde att  Mugen på något vis skulle bli upprörd över att han frågade – hon verkade så lugn och vänlig – men han ville ogärna trampa någon på tårna.
     ”Vi får båda helt enkelt öva på våra egna vis.” Han skrattade lättsamt till. Om det inte vore för att de båda hade helt olika problem som inte alls gick att kombinera så hade han föreslagit att de skulle tränat tillsammans, men det kändes som ett onödigt förslag.

Hans skratt smittar av sig på henne så hon svarar lite försiktigt.
"Ja, lycka till åt oss båda". Svarar hon och hoppas att det inte låter dumt. Hon sa det inte för att de båda kan behöva mer lycka för att just lyckas, utan mer för att de faktiskt ska lyckas. Det kommer inte hända att de misslyckas. Så hon menade det på ett vänskapligt sätt. På ett peppande vis. Hon ler fortfarande åt hans håll. Hoppas att det är åt hans håll i alla fall. Det är lite svårt att avgöra när man inte ser något. Men ljuden av hans andetag kommer i alla fall från det hållet.

[Förlåt för supersegt och lulligt svar., men jag har inte haft någon ork alls för numoori. :( ]