Den svarta medelstora månvargen gick med stora steg över bergskedjan, hans svarta lugg hänger ner över hans violetta ögon och under hans ögon löpte måntatueringar likaså löpte ett violett tatuering på hans vänstra ben. Han hade kommit till den här platsen efter att ha vandrat från stäppen. Han ler lite för sig själv och tittar upp på solen som hade börjat gå ner på himlen nu vilket fick himlen att lysa eldrött.

Han sveper lite med svansen och slickar sig om nosen med sin skära tunga, han såg några bergsgetter då och då där han gick fram över bergskedjan, men just nu ville han inte jaga, han ville utforska, hans mor hade berättat för honom om de olika platserna i Numorri men också om de olika flockarna som finns här i Numoori. Han tillhörde en av dem, eller ja snarare född i en flock, Cierzo. Han ler för sig själv igenoch stannar upp och vädrar i luften, jo han kunde känna dofter av vargar här i närheten, antagligen en flock som hade ett revir här?

han klipper smått med öronen och vänder sig om för att gå vidare, Det var bäst att gå vidare för han ville inte starta något bråk med en hel flock här, det är bara dumdristigt. Han skulle just gå vidare när hans nos uppfattar en doft i närheten, en doft av en varg. han stryker öronen smått bakåt och ser sig omkring efter vargen. Skulle han säga något eller vänta tills vargen avslöjade sig själv? han beslutar för att säga något först. - Kom fram främling, säger han med en mild röst.

Den unga tiken rör sig klumpigt över stenarna. Hennes tassar har rispats av vassa stenar som hon inte har kunnat undvika då hon inte ser så bra på dagen. Ej heller har hon någon vägledning av månens bleka stämma som är hennes trygghet om natten. På dagen skulle hon vara ett lätt byte för något större rovdjur. Tassarna lämnar silverspår efter sig. För tiken blöder inte rött som andra. Månsilvret finns i hennes ådror och fläckar nu marken under henne när hon snubblar fram. Men hon känner ingen smärta i sina små tassar. Den känseln förlorade hon tillsammans med synen uppe på Glaciären.

Hon vet inte vart hon är på väg. Hon hade inte funnit något skydd på morgonen och hade där med bestämt sig för att det vore bäst att hålla sig i rörelse. Men det hade kanske inte varit något god idé trots allt. Öronen stryker sig mot nacken när den nedåtgående solen bländar henne. I starkt ljud kan hon se skuggor. Men när det är för starkt ljus eller för starka färger omkring henne så svider det i ögonen. Hon stannar upp och ruskar på huvudet. Sluter sedan ögonen. Hon har ingen nytta av dem i alla fall. Hon får väl helt enkelt känna sig fram... Det kunde varit en bra idé om hon hade haft någon känsel i tassarna. Hon hukar sig mot marken. Så att magen nästan snuddar vid marken under henne. Sedan börjar hon helt enkelt att krypa framåt i en rätt klumpig stil. Men hon blir snabbt trött på att hålla den låga posen och reser sig igen. Fnyser lätt åt sig själv. Sorgset öppnar hon ögonen igen och höjer blicken mot himlen. Månen är på väg fram och dess röst väcker åter värme i vargens inre. Nu kommer det bli lättare att ta sig fram.

En stämma i närheten får tiken att rycka till. Hon hade inte märkt av att det befann sig någon annan här. Öronen stryker sig mot nacken och hon är inte säker på vad hon ska göra. Men Månens mjuka stämma säger att det är okej. Så tiken rör sig framåt, något smidigare nu när hon åter hör månens stämma. Under tikens vänstra öga och ut mot kinden börjar sakta hennes måntatuering att träda fram allt eftersom de spektakulära färgerna av solnedgången sakta tonar ner. Tiken snubblar till över en sten och piper överraskat till då hon faller. Hon bildar en liten fluffig hög på marken men sätter sig raskt upp igen och ruskar på huvudet. Hoppas ingen såg det där.

Han går vidare vargens doft blir allt starkare, det är för honom en helt okänd varg, Han sneglar upp mot himlen och han kunde höra månens mjuka lugnade röst och han suckar behagligt. Hans måntatueringar började svagt att glöda i takt med att månen började komma fram.

Han gick i sina egna funderingar, han tänkte på flocken och hur hans mor hade det, han visste inte om han skulle lämna flocken eller inte. Hans tankar gick vidare till lihai den forne flockbrodern och son till beta honan Wind. han ler lite för sig själv och han är bara glad för sin forne flockbroderns lycka, det kanske fanns en som väntade på honom här i Numoori? kanske runt hörnet? han skrattat till för sig själv och ruskade på huvudet. Det enda som han var rädd för att dyka upp var någon från den onda flocken som höll till i närheten.

han rycker till när han hörde ett pip och såg sedan en liten fluffig hög framför sig och han stirrar häpet på tiken som nu satte sig upp och ruskar på sig. han kunde se att hon hade måntatueringar som han, är hon en månvarg som han själv? Han hade inte stött på någon månvarg på länge förutom hans mor, men det räknades ju inte in.

Han tar några steg närmare tiken och säger med en mild orolig röst; - Hur gick det? Är du okej min vän? hans violetta får syn på månsilvret som kommer från tikens tassar, var det hennes blod?

En röst får det att rycka till i öronen och hon känner hur kinderna hettar. Tur att pälsen döljer det.
"Ehm... Det gick bra". Svarar hon lite lägg generat. Den där främlingen var visst närmare än hon trodde. Trots att Månen väglett henne hade hon i alla fall hoppats på att ingen skulle se hennes klumpiga entré. Öronen spetsar framåt när Månen viskar om en artfrände. Hon vrider på huvudet åt det håll främlingens röst kommit ifrån.

Om natten är hennes värld helt svart. Men det är inget som stör henne direkt. Hennes ögon skadades av ljuset uppe på Glaciären. Det är inget hon kan göra något åt.
"Vem är du?" Frågar hon försiktigt. Hon är ovan vid möten och inte den bästa på social erfarenhet. Men hon försöker alltid vara artig och vänlig i sitt sätt. Men så har hon för det mesta hållit sig borta från andra vargar. Varför vet hon egentligen inte. Det har bara känts säkrast.

"Förlåt. Du kan kalla mig Mugen". Lägger hon till när hon inser att hon helt missade att presentera sig själv först.

han ser oroligt på henne och klipper lite med öronen. - Är det säkert? du verkar.. blöda.. han visste inte hur han skulle säga att hennes blod är månsilvrigt. Men han håller sig såd et är ett avstånd mellan dem men ändå nära ifall hon behöver hjälp.
Han slickar sig om nosen och ser på henne med sina violetta ögon. - Så oartig av mig... Jag heter Deimos.

han ler vänligt och nickar med huvudet så den långa svarta luggen faller mjukt ner över hans ansikte. - Trevligt att träffa dig Mugen, jag hoppas att du inte blev allvarlig skadad. han lägger huvudet på sned och granskar henne men han kunde inte se några fler skador förutom det månsilvriga blodet. - Är du ny här i Numoori?

"Blöda?" Säger hon frågande. Hon märker inte själv när tassarna tar skada. Hon håller nosen riktad mot hanen. Deimos.
"Väl mött, Deimos" hälsar hon glatt. Glad över att möta en rasfrände. För är det något man kan vara säker på så är det att Månvargar alltid har ett gott hjärta. Och sådant sällskap kan Mugen behöva efter att ha varit ensam så länge. Men även om det är en Månvarg så kan man inte vara säker. Men störst säkerhet är det väl ändå?
"Jag klarar mig". Svarar hon glatt för att inte oroa den andre. Hon blinkar några gånger. Bara för att fukta ögonen. Även om hon inte kan se så är det ingen skön känsla när ögonen är torra.
"Jag har vandrat runt här i Numoori ett tag. När jag kom hit var själva jorden arg". Hon talar om Chaoset. Hon vet inte vad som hände då för hon kunde inte se det. Men känna det gjorde hon. Och så kom hon ifrån sin reskamrat.

[Mobilinlägg. :3]

Han ser en aning förvirrad ut, såg hon inte att hon blödde? Men det måste betyda.. att hon är blind han spärrar upp sina ögon när sanningen slår ner i honom som en blixt. - Förlåt mig, jag visste inte att ni är blind Mugen. Han slokar med öronen och skäms.

Han ser på henne när hon talar om att jorden var arg när hon kom hit. Han mindes och det gick fortfarande kalla kårar i ryggen på honom när han tänker på det. - Du måste mena chaoset, tiden då gudarna var rasande. han klipper lite med öronen och ser upp på himlen, rädd att gudarna skulle höra honom.

Hon fnissar till lite lätt.
"Det är ingen fara. Men blöder jag om tassarna kanske jag borde ta hand om det. Jag förlorade känseln i tassarna ungefär samtidigt som jag förlorade synen. Så jag känner inte när jag skadar mig där". Förklarar hon. Men ledsen för det är hon inte. Lugnt sätter hon sig ner och lyfter ena tassen. Nosar lite lätt på den och börjar sedan slicka rent såret. Hon lyssnar på vad hanen berättar och tippar sedan lätt huvudet på sne.
"Chaos? Var gudarna rasande? För vad?" Frågar hon utan att tänka sig för att Deimos kanske inte alls har någon aning om varför.

Han ser lugnt på henne, han undrade hur hon hade blivit blind men frågande inte, då det kanske är för personligt. Han klipper lite smått med öronen och rycker lite på axlarna. - jag vet inte exakt vad som hände, men de blev nog arga på en annan gud. Hon slickar sig om nosen och tar ett steg närmare henne. - låt mig få hjälpa dig med såret.. Han ler vänligt trots att hon inte kan se det, men han kunde inte låta bli.

Arga på en annan gud? Mugen har hört om alla landets gudar. Och hon tror på dem alla. Men det är Månguden, Duraneir som hon känner sig närmast till. Det är kanske inte så konstigt heller.
"Har du hört något om det?" Frågar hon undrande. Kanske Deimos har hört andra tala om det. Viska om det. Tissla och skvallra om det. Vilda gissningar om vad som kan ha hänt. Det är dumt av henne att vara så nyfiken. Men hon kan inte låta bli.

När han erbjuder sig att hjälpa henne med såren kan hon inte låta bli att känna sig lite generad. Det är snällt av honom. Och som månvarg känner hon direkt en stark tillit till honom.
"Tack". Säger hon och och sätter sig ner(glömt om hon stod eller redan satt. xD)
Även om hennes egen saliv skulle göra bättre nytta vill hon inte neka hans vänlighet.

*förlåt :'( har helt glömt bort detta roll, men vill du att vi skall fortsätta eller starta något nytt senare? (A)*

[De kan mötas igen sen tycker jag. ^_^ Mycket har hänt nu så. :3]

[AVSLUTAT]