I denna tråd samlas flocken vid högtiden. De som av någon anledning inte kan vara online kommer ändå att räknas som närvarande.


Beskrivning av högtiden:


D E V I L S B E G Y N N E L S E

27 Juli


Detta är dagen som Devils skapades utav Tenkai, tillsammans med Nevada (och Tenkais dåvarande hona, Conna.).

Denna dag händer inget särskilt under dagen, men då solen går ner samlas hela flocken vid Djävulsberget.
Ett mycket kort tal brukar hållas utav Ledaren där denna åter igen fastställer Devils syfte. (Den retoriska frågan "är det någon som misstycker?" brukar även ställas. Det brukar vara tyst. xD)
Talet avslutas med att betona vikten av en stark ledare - och därefter en erbjudan att testa ledarens styrka.
Detta är den enda dag på året då Ledaren får utmanas utan att striden måste sluta i någons död - båda parterna får ge upp när de vill.
När Ledarens plats återigen har styrkts (eller inte ifrågasatts alls) är högtiden slut.





Nevada skriver första inlägget.

https://www.youtube.com/watch?v=mm-sbOH-nEc


I evighet var öknen tyst. Oberörd.
En blå oändlig himmel.
Ett gult oavslutat hav.

Sanden rasslade efter mjuka vindar. Ljudet försvann in i en evig perfektion.

Du blundar.
Luften är lika varm som du och finns inte längre.
Bara tomrum.
Du hör inget annat än de andetag du själv ger världen.
Känner inget annat än luften som passerar dina lungor, än vinden som varsamt drar i dig.

Ber dig följa med bort. Från allt. Till evigheten.

Du minns varenda saga.

Varje stor händelse i ditt liv.

Var allt började.

Dom vackra solnedgångarna.

Dom vackra ögonen som såg tillbaka på dig med ett leende.

Du minns allt.

Din familj.

Brödraskap.

Kärlek och försoning. Svek och hat.

Närhet.

Att vara ensam.
Uppgivenhet.

Smärtan...

Evighet.

Evigheten.

Evig.


...


Nevada öppnar långsamt ögonen. Två gula strimmor bryter den enformiga färgen i hans ansikte. Tid och rum visar sig för honom. En sjunkande sol som skapar liv i alla färger.
Skuggan i Nevadas ögon blir en flamma.
Den sista hettan syns i hans päls.

Den sista hettan bugar sig för hans tassar.

Inga spår finns kvar från samma morgon och inga spår blev till efter det.
Nevada hade inte ätit. Inte druckit.
Han hade suttit stilla.
Och andats.
Och varit.

Den svarta pälsen som gnistrat till under månen.
Han mindes den.
Han som öppnade Nevadas liv.

Han som skapade oändligheten för hans ögon.
Förgjorde begränsningar.

Gav honom smärta.
Gav honom liv.

Lärde honom hålla huvudet högt.
Att aldrig buga för något.

...

Ett djupt andetag och Nevada rörde på sig. Vindens vädjande släppte hans päls. Sanden skrapades för hans tassar när han reste sig upp. Han vände sig inte om. Han visste redan att dem var där allihopa. Hans flock. Hans familj. Han ville stod med dem. Vid sidan av dem, när de sista strålarna gjorde Djävulsbergets skugga allt längre.
Ett svagt ljud av fjädrar som prasslade. En otålig viskning från en av de yngre.
Några meter ifrån honom på vardera sida satt eller låg de. Några i en klunga, andra strax bredvid.

Dem visste alla varför de var här.
Varför det hade varit bäst att låta Nevada vara just idag. Men medans timman blev sen hade även de samlats för att ta in solen och dess sista andetag.
Nevada vet inte vart livet började på riktigt för dem, men han hoppades att de tänkte på den stunden. Stunden då luften blev kall och lätt att andas.
Ett tungt, obesvärat andetag till och Nevadas röst kom att bryta tystnaden.

”I många år har jag följt hans spår. Jag hittar honom aldrig igen, och jag kan bara tro att han är här. Fortfarande. Stark.
Tenkai var stunden jag började leva mitt liv. Jag började överleva…

Jag överlevde inte ensam. Alltid tillsammans. Med er. Även om Han inte är här längre, är allt jag behöver för att överleva precis här. Hos er.
Var droppe blod som faller från mina käftar är blod som skördats för er.
Allt som någonsin skadar er, är ondska för mig.
Alla som står i vår väg, är ondska för mig.
Bakom våra spår finns inget liv.
Vi är allt som behövs.
Allt som finns.”

En tyst sekund passerade innan han ställde frågan.

”Är det någon som misstycker?”


((Alla strider i just de här rollet bör vara korta och snabba.))

Kyoko hade suttit stilla en bit ifrån Nevada i tystnad. Hon hade anslutit sig till honom tidigt, men varit helt tyst, inte velat störa honom.

Nu hade han dock vänt sig om, öppnat ögonen och talat. Kyokos ögon var spetsade, ögonen öppna och vida, och då Nevada ställde sin fråga sa hon ingenting.

Slöt sina ögon.
Sänkte sitt huvud under tystnad, lät den lilla slanka kroppen sjunka ytterligare några centimeter emot sanden i en ljudlös bugning.

[Förlåt för långt inlägg D: ÄLSKAR NEVVIEEE < 3 har saknat honom. ^_^]



Vitani hade även hon anslutit sig ganska tidigt, men hon var långt ifrån lika avslappnad som sin moder.

Hela dagen hade hon gått runt och varit oerhört lättretad (nåja, mer lättretad än vanligt), hon hade fräst och morrat och till och med hamnat i en kort fight med sin syster.

Och nu satt hon här, lika spänd och vaksam som om hon det skulle bli straffad offentligt av Nevada istället för att delta i en årlig tradition med flocken.

Anledningen till detta?

Mycket enkel. Vitani hade bestämt sig, redan för ett halvår sedan, för att utmana Nevada.

Det var inget lätt beslut. Men alla de som kände Vitani någorlunda bra visste att den kaxiga unghonan under ytan var mycket osäker gällande ett enda, mycket känsligt ämne.
Nämligen detta; att inte räcka till i Nevadas ögon.
Varför denna oro? Tja, kanske för att Nevada upprepade gånger under henens barndom kallat henne ett värdelöst kräk?
Så i för henne var det ingen tvekan om att Nevada fortfarande hatade henne och såg på henne som en valp pågrund av den börda hon hade varit ända som liten, trots att hon på senare år gjort allt för att följa flockens regler och traditioner och numera var en kapabel krigare som skulle offra sitt liv.


Och trots att Nevada nuförtiden kunde ge henne en och annan positiv kommentar och inte lägre såg på henne med renodlad avsky i blicken, så hade Vitani fortfarande en djupt rotad känsla av otillräcklighet hon ibland tvivlade på att hon nånsin skulle bli av med.


Men nu hade hon iallfall bestämt sig. Så fort Nevada yttrade sig om erbjudandet att testa hans styrka, skulle Vitani stiga fram. Hon skulle. Hon skulle.



Hon hade lovat sig själv, hade övat på ögonblicket inne i huvudet då hon ställde sig upp, gick fram till Nevada och såg honom i ögonen.

Men för ögonblicket böjde hon huvudet, visade sin respekt (för respekt, det hade hon) och försökte ignorera illamåendet som vällde upp inom henne vid tanken om att slåss mot Nevada.


Hon fick dra sig ur närsomhelst. Närsomhelst.
Det var ett mantra.
Närsomhelst.


Hon ville bara visa sin styrka. Bara visa att hon var värd något.

Han vaknade till liv i sin lya efter en halvtimmes slummer. Trotts att han varit aktiv under dagens mitt så hade värmen slutligen tagit kol på honom och tvingat in honom i lyans skugga för vila. Den stora lyan med hål i taket gav honom både skugga och frisk luft samtidigt. Perfekt för den stora svarta hanen. Även om han ibland kom på sig själv med att sakna Malvado - den forna rumskamraten som nu var allt annat än en kamrat.
Men denna dag fick inte offras till sådana tankar, redan på morgonen hade han känt den. Tenkais själ och hans eld som rusade igenom öknen i samma sekund som solens första strålar sträckte sig över sanden, och i tackt med att solen nu sjönk trappade skänslan upp.
Han var en av dem första att sluta upp vid Nevada, hade plötsligt bara rest sig och gått ut. Satt sig snett bakom ledaren på dennes högra sida, på några respektfulla meters avstånd. Även hans ögon hade slutits och han hade blivit ett med öknen, med Nevada, med Tankais ande och läror. Som varje gång vid högtider, han sveptes in i samhörigheten - och då hans ögon långsamt öppnades just som solens sista strålar färgade himlen flammande röd kunde han svära på att han hörde eldens lågor och den röst Nevada så många gånger beskrivit
"Du är en gnista av liv, ett medvetande. Men inget mer, inget mindre"

Han skälvde till då Nevada yttrade sig, såg på den stora vita med heder och stor beundran i blicken. Orden tårade den stora svarta hanens ögon och han sänkte huvudet lätt i en vördnadsfull bugning för Nevadas ord.
Han kände en sådan otrolig samhörighet i denna stund, solens sista vibrerande strålar fick skuggorna att leka där de kastades långt bakom varje sten, klippa och individ och Tenkai blickade ner på dem från den rödfärgade skyn.

Everything that is decays
And this message, my words, will fade away
And I too, will be gone someday

But,when my time at last has come
I will be remembered by some:

By you! My mortal friends;
My allies, children – heavensent
(Though most will claim you came from hell)

Carry on these words and my will
And from life’s flowing waters drink your fill

Teach the children with this song:
There is no right, there is no wrong

Aldrig att Shiro skulle misstycka.

Han hade legat stilla i sanden länge. Solens vandring mot horisonten färgade landskapet i vackra röda nyanser. Den stora sandklippan - djävulsberget - tecknade sig vackert i landskapet och dess skugga sträckte sig längre för var minut. Han hade länge betraktat den vite. Betraktat de andra som samlades omkring. I tystnad fanns de alla där, de som han visste att Ledaren kallade för familj. De som han ännu inte hade en riktig plats bland. Men han fanns där. Och även om det var utanför klungan, så var det en slags gemenskap. Tystnaden hade de gemensamt.

Det stora ansiktet låg och vilade på framtassarna. Magen värmdes av sanden och bakbenen låg rakt ut bakom honom. En lätt bris fick fjädrarna på vingarna och ryggen att prassla mjukt. De himmelsblå slöts för ett ögonblick och för en gångs skull slappnade den lejonlike av. De små öronen kikade fram ur manen och lyssnade till alla de andra i flocken. Deras andetag. En och annan viskning. Allt som var det han hoppades på att en dag få tillhöra. Att slippa ses som ett verktyg, en leksak, var hans mål. Han ville att de skulle förstå att han kunde vara till mer nytta. Han ville att de skulle veta att han dög. Att han inte bara var någon man drev med. Att han kunde göra nytta och inte var skapt för de onödigheter han under den senaste tiden utstått. Allt.

När Nevada vände sig mot dem och började tala höjde Azazel på huvudet. Han lyssnade, betraktade den andre. Landet tycktes dansa bakom den vite ledaren, som av en osynlig eld, men Azazel kunde inte förmå sig att se efter utan lät blicken vila på Nevada. Den samme Nevada som satt honom i buren. Samme Nevada som lurat in honom i tron att han bara var skräp. Något man lekte med och sedan kastade bort. Men han tänkte bevisa motsatsen. Han tänkte återvända, om han så blev bortkastad igen tänkte han återvända. Han ville se detta som sin plats.

Vid de sista orden som lämnade den vite ledarens läppar bugade sig Azazel, likt de andra, och lät pannan snudda vid de stora framtassarna. Han tänkte minsann visa att han dög. Om inte förr så senare. Men det skulle bevisas, till varje pris.

[Smiter in lite diskret här. :3]

Den stora randiga hanen sitter lite avsides i utkanten av alla andra.
Men han håller sig inte för långt borta. Han vågar inte riktigt gå
närmare.
Han lyssnar på det ledaren säger. Öronen står spetsade på hans
huvud. Det darrar lätt i nosen på honom. Han lyssnar uppmärksammat.
Han sitter sträckt. Med rak rygg och öronen i rak linje med ryggraden.
Likt en inbiten krigare. Det ligger väl i hans blod.
Den långa svansen med fjäderudd ligger bakom honom, över sig själv.
Likt en fjäderklädd orm.

Ledaren frågar om någon misstycker. Inte Saturn. Han sänker huvudet
till under manken och öronen placerar sig lätt mot hans nacke.
Han misstycker inte. Han har inget att invända. Han sitter och lyssnar.
Den gyllene blicken sveper över alla medlemmar som samlats denna
afton.

Han studerar ansikte efter ansikte. Lägger allas energier på minnet.
Så att han senare snabbt kan särskilja flockmedlem från utomstående.
Han känner även energier som är så mycket starkare än de som
medlemmarna bär på. Det verkar nästan som att all världens energier
samlats kring Djävulsberget denna afton. Det är en mäktig känsla att
uppleva. Energierna är levande. Sveper omkring dem.
Omsluter hela berget. Hela öknen.

Bara det får skinnet på tigern att skälva. En rysning går längs med hans
ryggrad. Men han behåller samma sänkta respektgivande bugande
hållning. Han ger sin respekt till ledaren och alla de som står över honom
inom flocken. Saturn är inte den som sätter sig upp mot någon annan
om han inte har något att vinna på det.
Och han vill inte komma på kant med någon av flockens medlemmar.
Det gynnar honom inte alls. Så där sitter han. Ger sin respekt till flocken.
Till ledaren. Till den mäktiga energin som fyller den välkomnande natten.

Hon hade varit vaken en lång stund, och iaktagit flocken, hon bara hade suttit där helt uttråkad och tittat, hon hade inget att göra just nu. Inget att göra senare, i alla fall inget viktigt hon skulle göra. Idag var det bara en vanlig dag i öknen, inget speciellt för henne då hon inte kände till flocken så mycket än, hon visste inte vad det var för speciell dag idag, men den var väldigt speciell för Nevada. Då kurrade det till i hennes mage, hungrig. Men hon kunde inte lämna flocken nu, nej. Bara för att hon är hungrig kan hon ínte lämna dom, det vore ohyffsat. Efter att hon satt ner ställde hon sig sakta upp, smärtan var kvar, den tärde på henne än, och hennes päls hade börjat att ändra färg. Vad händer med henne? En sjukdom som kom, och en sjukdom som så småningom kommer att försvinna, hon kommer inte dö av den, och plötsligt spydde hon igen. Allt var som vanligt, denna spya hade pågått i dagar, tänk om det skulle bli såhär i flera år? Nej, då skulle Mistress inte orka mer.

Hon reagerade kvickt då hon såg att Nevada rörde på sig, han vaknade, och några i flocken satt i en klunga, i en grupp helt enkelt, varför då? Hon förstod ingenting, bara tittade, men då hon såg att Nevada ställde sig upp for hon snabbt fram till klungan och satte sig bredvid någon, hon brydde sig inte vem det var hon satte sig bredvid, hon bara satte sig för att inte vara ohyffsad. Hon tittade emot Nevada, men då han vände sig om och talade så svarade hon inte, hon bugade bara mjukt och slöt sina ögon, sedan vändes blicken ner i sanden en meter framför henne.

Öknen klädde sig i samam färger som den lilla honan, då hon i tackt med att solens strålar sjönk snabbt rörde sig över sanden. Hon och systern hade slagits tidigare denan dag, en av anledninagrna till att hon var sen på plats. De hade börjat bråka över någon bagatell och henens syster - som även för att vara Vitani hade varit ovanligt spänd denna dag - hade genast gått i taket och anfallit. Trotts hennes snabba ilska så var hon inte allt för långsint, och även om ett färsktrivsår på hennes kind skvallrade som systrarnas bråk så slog hon sig ner invid sin vita syster. Hon var spänd även nu och Sarabi passade på att ge henne en mjuk, uppmuntrande buff i sidan. Som den familj de var, och nära systrar.
Det dröjde inte längre innan Nevada, som satt och njöt i solens sjunkande strålar, vände sig om och började tala. Sarabi flöt in i orden, slöt sina ögon och svävade iväg på Nevadas tankar. Då han tystnade öppna hon långsamt ögonen, mötte hans blick men då han frågade om någon misstyckte vred hon undan blicken. Hon skulle alltid stå vid Devils och nevadas sida, vara en i armén och hon skulle gå långt. Siktade på en position minst lika högt som sin mor, gärna på Tramptass nivå.
Därför sänkte hon vördnadsfullt huvudet, vinklade dock ena örat och sidan mot systern - som ahde stelnat till än mer.

Under hela dagen hade Zayev känt att någonting var på gång. Vad kunde den store blå inte sätta i ord - men någonting var det. Nu satt han tillsammans med flocken och lystrade till Nevadas ord. då denne tystnade sänka Zayev respektfullt huvudet likt de andra. Han hade ingenting att invända med. Ingenting att säga. Visst hade han varken träffat eller ens sett denne Tenkai någon gång under hela sin livstid, men rykten hade han hört. Och om en varg som Nevada såg upp mot honom kunde han själv endast använda sin fantasi för att komma fram till hur den store Tenkai var.

[Kort och ganska mycket dåligt X'D Men jag är trött och detta får duga, Zayev-bebisen är iallafall med XD]

Inte långt efter att hans far anlände till platsen kom även Urufu högtidligt vandrandes. Han slog sig ner och snart slöt sig en stor lejonlik varg upp vid hans sida.(?) Det var Urufu som var skyldig till en av de otåliga viskningarna. Inte av brist på respekt, utan för att han helt enkelt fylldes av devils kraft och en önskan att vara till lags. Den var så genomträngande stark att han inte kunde låtabli att ge ifrån sig ett lätt gnyende samtidigt som hans backade bakåt ett halvt steg. Men så samlade hans sig kvickt och återgick till sin iskalla fasad, även om det själsligt strålade värme om honom. Han kunde inte låtabli att vibrera lätt i spänningen medan allt fler medlemmar slöts upp och alla inväntade att Nevada skulle bryta tystnaden. Och då den vita ledaren vände sig om spärrades unghanens vita ögonen upp. Öknens fylldes av en sådan energi - skapad av Devilsarna och Tenkais ande - att det överväldigade honom. Han fylldes av en sådan kraftfull energi, halstrad av medlemmarnas starka onda själar. Om han inte varit helt uppslupen av denna energi och Nevadas ord så hade han med säkerhet märkt Vitanis planer - då han faktiskt kort noterat ett hennes energi var i obalans - men nu såg hans tindrande ögon rakt på Nevada-sama. Alla sinnen riktade emot den stora vita. Förtroende, kärlek, repsket, det strålade om honom. Hänfört bugade han sig då ledaren avslutat sin talan, och höll huvudet nerböjt tills dess att ledarens fråga ekade ut över öknen. Aldrig att han skulle tveka på att följa Nevadas ord.

[raaawr, länge sedan jag rollade denna stollen - blev faaail]

Som en av de sista att anlända strök den vita hanen fram mellan medlemmarna, fann en ledig plats ganska nära den vit-rosa hona som en gång varit hans barnvakt och slog sig ner. På avstånd från fadern och brodern. Vart systern var orkade han inte reflektera över. han fylldes inte av samma makter då solens sjönk, visst kände och påverkades han av alla riktade tankar och nog uppfylldes han av viss samhörighet.
Men stamtidigt var han så frånvarande.
Devils läror utelämnade honom, Nevadas ord tilltalade honom inte över huvud taget.

Han var utanför.
Det var inte den utanförskap som en omega kände.
Inte den sort som Azazel bekänt att han kände för Kyoko och den vita hanens far dagen innan.

Nej det var en vald känsla.
Han hade klivit ur ledet.
Valt självständigheten.

Frihet.

Han behövde inte dem, kände lite för dem och kunde inte låta bli att sända en blick fylld av avsmak mot den tårögda fadern.
Han kände också det som närmast kunde kallas statisk elektricitet och som studsade från Vitani.
Hon var spänd.
Hennes tankar surrade.
Men han valde att inte läsa dem.
Inte bara av respekt - vilket han faktiskt hade för honan - utan för att han visste att hon var vältränad. Att hon skulle märka honom och troligen brista och vråla åt honom att hålla sig ur hennes huvud - eller ännu värre hugga.
Reikon hade lärt sig att hon var av den kalibern.
Han uppskattade det.

En efter en bugade dem. Han satt stilla. Avskydde att visa sig underlägsen.
Avskydde Nevada.
Avskydde Devils läror, regler.
Hatade den här idéen.
Ville Misstycka.
Misstyckte.

Men förblev tyst.
Självbevarelsedrift kallades det.

Knapp märkbart och mycket motvilligt sänktes huvudet.

Också Fiero var sen att anlända.
Inte pågrund av avsmak för flocken eller traditionen dock, nej han älskade detta.
Han hade bara befunnit sig långt bort. brukade ofta befinna sig på gränsen till benkusten, men inte denna gång. Nu hade hans färd fört honom till Dödaskogen.

Detta var av en enkel anledning.
Fiero kände sig utanför även han.
På en Omegas vis.

Han hade aldrig fått ett ordentligt välkomnande till flocken. Hade aldrig riktigt kommit in i den.
Nej han hade blivit dumpad här av sin mor.
i Kyokos - 'mosterns' - vård.
Sedan hade Ascar gått och dött.
Och av FrostCut fanns lite att finna.
Även om hon aldrig varit mycket av en mor. Och Fiero hade ju inte letat allt för entusiastiskt.
Frostcut var en TDN - ville bli Beta - Fiende till Devils.

Fiero hade ibland svårt att smälta detta.
Men för Devils var han villig att rätta sig efter vad som helst.

Med kärlek i blicken såg han på medlemmarna, innan han sänkte huvudet och i helig tystnad tog del av Nevadas tal. Orden fyllde honom med värme, lyfte upp honom.
Ibland ifrågasatte han om det var här han hörde hemma, inte nu.
Nu strålade samhörigheten genom dem alla, och även han fick ta del av dem.

Han satt nära en monstruös varghane, blå till färgen, med dubbla par ögon och kraftiga betar. Björnlik till kroppen. En hane Fiero inte kände speciellt väl, en flyktig bekantskap inom flocken. Men det var den plats han blivit tilldelad pågrund utav sin sena ankomst. Han hade inget emot det.
Delade istället med sig i regnet av kärlek som omsvepte dem.
Devils var en enhet.
En familj.

Hans familj.

Huvuden som sänktens omkring honom.

En inställsam tystnad.


Han såg ut över sin familj. Kände hur hela hans hjärta slog för dem. Allt skulle han göra för dem.

En hög, bestämd, tydlig röst tog till orda igen.

"Mitt namn är Nevada! I åratal har jag vandrat som er ledare, som Tenkais beta. Alltid ska hans ord eka i mina.
Jag ska föra er till den trygghet jag kände hos honom. Det hem han byggde för mig.

Jag svär på allt vad mitt väsen är att jag är eder. För er ska jag slåss. Er ska jag beskydda.

För som er ledare, är det min skyldighet att se er leva. Och skratta ostört."


Ett utmanande leende spred sig för hans läppar.


"Men som min flock är det ert ansvar att se till att jag är den rätte. Jag ger er en chans att bevisa mig fel!

Utmana mig!" uppmanade han. Och i hans ögon glödde ännu solen som om den stod högt på himmelen.

Tramptass hade tyst och med sänkt huvud lyssnat på Nevadas tal. Då hans ord dog bort lyfte den gråbruna hanen sitt huvud och såg på sin ledare med en blick fylld av respekt och beundran. Han hade alltid tyckt den vita vargen hade en retorisk talang. Flocken satt lika tyst som han själv runt omkring honom.

För första gången sedan han hade slagit sig ner i klungan av kamrater lät han blicken glida över sina systrar och bröder, hans familj. Allas uppmärksamhet var riktad till Nevada. Blicken fastnade på två främmande ansikten, misstänksamt granskade han dom och tvingade sig till att inte fråga ut vilka de var. Mycket hade hänt sedan han senast var i Öknen.

Han såg åter på sin ledare, ett varmt leende prydde hans ärrade ansikte. Det kändes så bra att vara tillsammans med dom han tyckte om.

När Nevada återigen började tala stelnade Tass till, men svarade honom inte. Han hade ingen önskan att utmana sin ledare. Nyfiket såg han ut över flocken.

Under ceremonin hade Kione knappt vågat andas. Han stirrade hänfört på den vita vargen, där har stod som en kung framför sina undersåtar - och Kione hade aldrig kunnat föreställla sig något så mäktigt. Orden som strömmade ur ledarens mun fick Kione att rysa flera gånger om, banden han hade till sin flock blev bara starkare, han kunde nästan se styrkan som de tillsammans utstrålade. Han log, deras fiender gjorde rätt i att frukta Devils.

Då Nevada bad om utmaning spratt det till i den unga vargkroppen och han smög sig långsamt närmare för att se vilka som hade modet nog att utmana deras ledare. Han fick syn på sin mor och satte sig utan ett ord tätt intill henne.

Hennes ledare talade igen. Mäktiga ord, starka ord;, ord som var sanna flödade ur Nevadas strupe.
Sedan tystnade han.

En våg av illamående sköljde över Vitani i samma ögonblick Nevada slutade tala, när det enda som hördes var ökenvinden och hennes flockkamraters tysta andhämtning.

Ingen sa något.
Allt var tyst.

Trots att Vitani logiskt sett visste att det nog rörde sig om någon enstaka sekund sedan Nevada yttrat sin utmaning, så tedde det sig som en evighet.

Hon svalde, hennes strupe så torr att det nästan gjorde ont.

Nu. Det var nu eller aldrig. Vilken sekund som helst nu skulle Nevada ta till orda igen, förklara högtiden över; närsomhelst nu skulle alla dra sig tillbaka till sina lyor och det skulle dröja månader, kanske år innan hon fick se in i Nevadas ögon och han verkligen såg henne, såg på henne och inte förbi henne i något passerande ögonblick vid ett passerande tillfälle med en passerande kommentar och hon skulle inte klara av det, kunde inte kunde inte och


"Jag."

Vitanis blick svindlade till. Hon harklade sig, tog ett steg fram. Höll blicken fäst på marken, på sina tassar.

"Jag vill testa din styrka, Ledare."

Hjärtslagen ekade så högt i hennes öron att hon knappt hörde sina egna ord.



Med en ofattbar ansträngning lyfte hon huvudet, öppnade ögonen och såg rakt in i Nevadas lysande ögon.

Kyokos ögon spärrades upp, blicken riktades mot dottern.

I några ögonblick hade all tankeverksamhet ersatts med ett svagt surrande.

Vitani utmanade Nevada.

Vitani utmanade Nevada.


Det lät fortfarande helt vansinnigt, trots att scenen utspelade sig rakt framför henne.

Hennes vackra, rosavita dotter som klev fram och stirrade deras Ledare trotsigt i ögonen. Eller trotsigt och trotsigt, nu när Kyoko såg noga på sin dotter kunde hon se direkt att hon var livrädd.

Hon visste det på sättet bara en mor kan, men tydligen insåg hon det försent. Hade inte varit tilräckligt uppmärksam.
Vad det än var som drivit Vitani till denna akt skulle hon ha satt stopp för det tidigare.


En utmaning av Tramptass skulle vara ovanligt nog, men då skulle det endast bara vara symboliskt, som en dans. En Beta och en Ledare, och att Tramptass tillslut skulle ligga på rygg var en självklarhet.

Men nu?

En utmaning ifrån denna ungvarg (min dotter, envisades rösten) var något helt oförutsett.

Och även om båda parterna fick ge med sig närsomhelst, så var det en utmaning likväl.



Nervositeten kurade ihop sig likt en giftorm i Kyokos mage, och hon såg mellan de båda med spänd blick.

Trots att hon helst av allt ville springa fram, ställa sig mellan Nevada och Vitani, bära bort sin dotter och krama henne, gråta, skälla på henne, fråga varför-

så satt hon likväl helt stilla.

Såg bara mellan de två, den uppspärrade blicken det enda tecknet på kaoset inuti.


Hon såg ner på Kione som tryckt sig mot henne, drog honom närmare sig.

Kastade en snabb blick på Sarabi.

Visste du det här?

Nevadas leende slokade förvånat.

... vad som hände nu var inte planerat.

Vit och rosa var hon, som alltid.
Under ilska hade han accepterat henne in i gruppen, för hon var Kyokos dotter.

Han ville snegla mot henne nu, Kyoko. Men han hade en helt godkänd utmanare framför sig
och hade inte plats för något annat i koncentrationen än den ljuse.

Han hade accepterat henne.

Och inte förväntat sig något mer.

Nu plötsligt gjorde hon sin röst hörd.

Nu plötsligt bad hon om Nevadas hela uppmärksamhet.
Och han kunde inte neka henne den.
Hon förtjänade den faktiskt, för att ställa sig upp som hon gjorde.

Hon utmanade honom för ledar platsen. Visste hon var den innebär om hon faktiskt skulle vinna?

Vitani var begåvad, som sin mor.
Han visste ack så väl...

Men... hade hon en igentlig tanke bakom det här? Något han missade helt?

"Vitani." sade han.

Han stirrade henne stint i ögonen i några sekunder, som för att försäkra sig om att hon visste vad hon gjorde.
För han hade sina tvivel.
Han kunde se hennes rädsla.

"Jag accepterar din utmaning.".

Ännu höll han kvar blicken.
Försökte tyda hennes innersta tankar. Men det var inte hans starkaste sida.

"Reglerna är enkla. Striden pågår tills en av parterna ger sig eller dör." tydligt och enkelt talade han.

"Förstått?"

Han visste redan mycket väl att hon kunde alla regler. Men han kände en skyldighet mot Kyoko att hon skulle förstå vad hon begav sig in på.
Vill försäkra sig om det.

Sarabi hade börjat slappna av vi sin systers sida, Nevadas vacka ord som betryggande öste över dem.
Sen sprack det.
Vitani slog sönder allt lugn.

Sarabi borde ha förstått, borde ha kopplat - för det var ju inte så att hon var dum.
Hon såg hjälplöst mot sin mor, vilken besvarade hennes blick.

Den lilla honan skälvde in i själen, kuvade sig under den än mindre moderns likfärgade blick.
Stenhård.
Arg, men arg pågrund utav rädsla.
Med ens mindes Sarabi slagen.
Ärret över hennes ena öga brände till.

Blicken flackade.
Hon ville bli osynlig
Sedan insåg hon att Kyoko inte var arg.
Hon var hjälplös.
Precis som Sarabi.

Och Vitani

Desperat såg hon emot den minst lika rädda systern, sedan mot Nevada.
Svalde hårt.
Hoppades och bad om att han inte skulle vara för hård.
Visste att han skulle det.

Försökte lugna sig med att det inte var en strid på liv och död.
Trodde systern verkligen att hon kunde vinna?
Påminde sig som att det var tillåtet.

Försökte minnas ledarens uppmuntande ton då denne locka till utmaning.

Men bakom alla dessa panikartade försök till att lugna sig pressade sanningen.
Detta var inget normal.
Nej långt ifrån.
Det följde inte traditionen.
Vitani gjorde fel.

I ett sista desperat försök slängde hon en blick emot Shiro, som om Läraren skulle kunna invända och säga att detta inte var som det skulle gå till. Som om han skulle kunna stoppa allt och tvinga tillbaka Vitani.
Visste att det inte var tillåtet och att Shiro aldrig skulle göra det. Trotts rädslan och medlidandet som brann i hans förskräckta blick så var han för bunden till traditionerna för att kunna invända.

Allt låg på henne.
Hon darrade, skälvde.

Men hon satt kvar.
Gjorde inget.
Kunde inte.
Omfamnades av en känsla av otrolig meningslöshet.

Då Nevada accepterade kände hon kväljningarna, svalde med en girmage gallan som kommit upp i halsen.
Uppgivet sjönk hon ihop där hon satt, sneglade sorgset mot modern innan hon åter - med plågad blick - såg på utmanaren.
Inväntade första slaget.
Bävade inför det.

Han sitter kvar med sänkt huvud. Vet inte om han ska våga
röra på sig eller höja blicken. Men så börjar Nevada tala igen.
Saturn höjer blicken något och ser på ledaren. Han vet inte
vad sådana här möten går ut på. Men det återstår väl att
se.

Nog blir han förvånad över de ord som lämnar ledarens
läppar. Utmana honom? Det är en lockande tanke som tar
form i Saturn's huvud. En lockande tanke. Men nej.
Det vore rena dårskap. Han kan inte som nykomling ställa
sig upp och utmana ledaren. Det vore inte rätt. Det kan
han inte. Eller?

Någon annan reser sig. En vit och rosa tik. Saturn ser på
denne. Undrar vad som ligger bakom denna gest. Energierna
som tiken utstrålar är ostabila. Nervösa. Är utmaningen
ett rop efter att få synas? Saturn kan bara gissa. Han sitter
tyst där han sitter och ser på det som utspelas framför
dem alla.

Många skiftande energier tar plats bland medlemmarna.
Ledaren antar utmaningen. Saturn kan bara spänt sitta där han
sitter och se på.

"Förstått?"


Nej.
Nej, ville Vitani svara. Jag har inte förstått. Inte förrän nu.


För visst; hon hade upprepat detta ögonblick nästan som en film i sitt huvud de senaste veckorna, hade vridit och vänt på det. Hade förberett sig, stålsatt sig. Tvingat sig själv att, oavsett vilka känslor som än må riva och slita i hennes buk, stiga fram och möte Nevadas blick.

Och självklart; hon kunde Devils regler utantill, visste vad denna utmaning innebar, förstod att den var lika valid som vilken utmaning som helst.
Och hon förstod även de oskrivna reglerna - förstod att, trots att vem som helst var fri att möta Ledarens blick, det i verkligheten var några få det var socialt accepterat att göra så (Tass, mor).

Hon visste att hon bröt emot oskrivna regler.
Visste att hon skulle få Nevadas blick på sig.

(förstod att hon i detta ögonblick hade hela flockens ögon på sig.)

Men ändå. Ändå.



... Tills en av parterna ger sig eller dör.




Det var en strid. En utmaning som skulle sluta i en segrare och en förlorare
- (en död och en levande)


Hon hade vetat det här.
Jag vet, upprepade hon i huvudet. Jag förstår.



Men när hon öppnar munnen för att svara dröjer det någon sekund innan hon talar, och det känns inte som om orden är hennes egna, känns inte som om de är verkliga ord eller ens sanna.
Hon öppnar munnen och ut kommer ljud, men det enda Vitani ser, det enda hon förstår är att Nevada ser på henne, ser på henne som en jämlike och en utmanare och (... accepterar din utmaning) och hon vet inte om det här är det mäktigaste eller mest skräckinjagande ögonblicket i hennes liv men det hon vet, det hon vet är att hon fortfarande andas, fortfarande står upp och att ett ljud fyller luften och det är:


"Jag förstår."





Några få sekunder utav tystnad.
Hur allt bortom Nevadas blick tynar bort.



Sedan:

Vitanis kropp som en rosavit pil framåt, blixtrande tänder riktade mot nacken på Ledaren hon dyrkat och fruktat likt en gud.





[Hahah, DRAMATISK JAG KÄNNER MIG!!! Iaf, korta inlägg under striderna för mig o nevvie, andras reaktioner kan vara lite längre. Men själva stridandet behöver inte dra ut så mkt på striden, right? Btw Nevvie, PP:a hur mkt du vill för vi vet alla att Vitani inte har någon chans ändå XD ..... lr? > :3 ]

Det som hände nu var så oväntat att Tass ryckte till. Vitanis röst bröt tystnaden, fylld av styrka, men också osäkerhet. Utmanade ledaren.

Tass vred huvudet så han kunde se henne, hon såg nervös ut. Det knöt sig i magen på betan, han hade aldrig riktigt förstått hur vuxna Kyokos döttrar blivit. I hans ögon var dom fortfarande tre små stökiga valpar. Han ville inte se Vitani skadas, men faktum var att han snart skulle tvingas bevittna det.

Han kastade en allvarlig blick på Nevada, försökte få honom att förstå att detta inte var acceptabelt - men Tass visste mycket väl att hur mycket han än vägrade inse sanningen - så var det här helt i sin ordning. Vem som helst fick utmana ledaren. Även Vitani.

Det kändes som en evighet men sedan tog den rosa vita lilla honan ett språng mot Nevada. Tass nerver lugnade sig, Nevada skulle aldrig skada Vitani mer än nödvändigt. Han log lättat. Eller? Han bet sig i läppen.

Blicken föll på Kyoko. Hon såg spänd ut, han sträckte långsamt ut en tass och gav henne en tafatt klapp på manken. Försökte visa henne med kroppsspråket att det skulle gå bra. Det skulle ordna sig. Han log varmt åt henne innan han åter riktade uppmärksamheten mot striden.

Han visste att Kyoko skulle vara stolt över sin dotter - kanske inte nu, men när chocken hade lagt sig. Det var trots allt en hederssak att utmana ledaren.

Självbevarelsedrift.
Det var det sista han tänkte innan det hände, han försökte tränga ner skammen med det ordet - dölja sitt nederlag för sig själv. Försökte med ett logiskt argument stryka över det faktum att han inte utmanat Nevada, inte ställt sig upp, inte visat hur mycket han verkligen misstyckte.
Den sista tanken, innan en stämma ekade ut över församlingen.
Reikon stelnade till.
Ögonen stirrade uppspärrade ut i intet.
Öronen lutades åt sidorna, chock.

Han sneglade på den rosabrokiga honan bredvid sig.
Var hon inte riktigt klok?
Hon hade ju inte ens något emot Nevada, respekten var tydlig.
Rädslan än tydligare.

Detta var något han ärligt inte förstod, huvudet skulle ha lutats på sned - men han ville inte ge sken av att han brydde sig allt för mycket. Men det gjorde han.
"Kkk"
Lämnade honom då ledarens ord fick alla att stelna till. Han accepterade.
Tänkte han slå ihjäl honan bara för att jävlas?!
Det hade ju hänt förr, om han kunnat slita blicken från honan och ledaren så hade han sneglat emot Aru. Men det gick inte. Dessutom visste han redan om broderns reaktion, den skulle utebli.

Den vita honan darrade lätt, han kände hennes rädsla slå emot sig.
De telepatiska krafterna slog hårt emot honom.
Det blev för mycket, han fick svindel. Allas oro tycktes ta form i honom - eller var han själv faktiskt orolig för den andre? Det kunde han väll inte.
Respekt och gillande var skilda saker.
Han gillade inte Devils.
Avskydde dem som ställde sig under Nevada.
Men,
det gjorde ju inte Vitani.
Då hon svarade med ett försök till säker stämma och sedan - efter en evighetens millisekund - anföll, fick hon en beundrans blick bakom hanens röda lugg.


wow


[Ahahahaha, rei <3]

En ung tiks röst fick Zayev att vände blicken uppåt. För ett kort ögonblick sökte han efter röstens källa innan han över alla andras huvuden kunde se en vit och rosa varg. Det var första gången han var med om denna högtid, men han hade i ärlighetens namn inte väntat sig att någon skulle utmana Nevada. Och skulle man döma efter flockens reaktioner gjorde inte någon annan det heller. Spänningen var så pass tjock att man hade kunnat skära den med en kniv. Den blå satt spänt och väntade på vad som skulle ske. Utan att han riktigt tänkte på det flyttade Zayev om ljudvågorna lite så att han skulle höra bättre. Då den rosa och vita tiken plötsligt gick till anfall kunde inte den fyrögde undvika att efter andan.