Dom turkosa ögonen studerade omgivningen på jakt efter något ätbart. Nitika var hungrig, eller rättare sagt utsvulten. Det hade tagit ett tag innan hon ätit senast och utan hennes pappa var det svårt att fånga större bytesdjur. Hon hade försökt fånga en kronhjort men det hade inte alls gått vägen. Nosen fångade upp doften av en hare och hon spetsade öronen, lyssnade intensivt samtidigt som hon satte sin fläckiga kropp i rörelse. Hon hade inte det bästa kamouflaget här i skogen då hennes päls var beige med mörkbruna fläckar och turkosa ögon. Dock hade hon lärt sig det hon behövde veta för jakten och hon smög sig närmare åt det håll hon kände doften utav haren. Det dröjde en stund innan blicken föll på bytesdjuret och hon antog en annan position för att lättare kunde ta språnget mot haren. Långsamt tog hon sig närmare och sedan kastade hon sig fram. Haren tog också ett skutt och Nitika kunde känna kroppen under tassen och hon högg förgäves efter bytesdjuret som hoppade iväg fortare än kvickt. En djup suck passerade Nitikas läppar och hon sänkte surt huvudet. Ingen mat nu heller, vad skulle hon behöva göra för att få i sig något ätbart? Blicken landade på det haren ätit och hon rynkade lite på nosen innan hon satte sig ner och lät tankarna vandra i huvudet, i ett försök att komma på någon eventuell plan för vad hon skulle göra härnäst. Vart skulle hon bege sig? Vart fanns det gott om bytesdjur som var relativt lättfångat? Magen kurrade till och Nitika höjde blicken mot himlen, solen var fortfarande uppe så hon hade tid på sig att ge sig iväg, men hon visste inte vart hon skulle gå. Vinden prasslade lätt i träden intill henne och lekte med den längre pälsen runt hennes hals. Långsamt lade hon sig ner, en liten tupplur kunde hon ta innan hon begav sig iväg igen, då kanske hon till och med visste vart hon ville gå?

Han hade tränat med både Abraxas och Corson inte förmiddagen vilket hade resulterat i flera småsår och en lätt hälta på vänster bakben. Trots att de båda bröderna var mindre än honom så var det inte enkelt att övermanna någon utav dem. Det de förlorade i storlek och styrka tog de båda igen i sin snabbhet. Därför fick de in fler småskador och tröttade ut honom, även om han gjorde större skada, när han väl träffade. Han hade inte varit sur när han gick i alla fall! Inte alls sur över att ha förlorat två övningsmatcher på raken... inte alls.
Inte alls surt sparkade han på en gren som flög iväg. Grenen verkade ha skrämt en hare för nu kom en farande. På ren instinkt gjorde Iro ett utfall och fångade haren mellan sina käftar. Den slutade sprattla nästan genast. En svag doft av annan varg följde med haren och han började följa efter doften.
Den beigea tiken var lätt att se mellan träden när han stövlade fram och släppte haren mellan sina tassar.
"Du vet att det är så man blir av med huvudet eller hur." sa han syrligt till den sovande vargen. Man kan inte ligga och sova hur som helst i den här skogen utav att förvänta sig kroppsskador.