Det var många solvarv senast den rödbruna hannen våga belägga sina ben så nära vattenfallets dånande brus. Redan på detta avstånd svepte det rytmiska ljudet av vattens kaskad över de mentala sköldar han hade och ersatte dem enbart med ett överväldigande begär att vända i spåren och springa bort bort bort från allt som han kommit av dra sig för.
Men Erakan var en envis varg, även om vissa tidigare händelser pekade åt sakens motsats. Det var i alla fall något han gillade att intala sig själv. Att han var envis, att han var modig och djärv.
Även om mesiga höga ljud fick honom på flykt.
Med djupa andetag fortsatte hannen framåt i halvljusets dunkel. Himlen höll på att falna, och snart skulle mörkret vara inpå skogen som ett lager av snö framför lyans öppning.
Erakan log skevt åt tanken. Trots att han varit skogens varg en period nu, så använde han fortfarande snöslättens packade is och Nordansskogens vinter i sina jämförelser och mentala skådespel.
En stöt av vattenfallens dån bröt den tillfälliga koncentrationen, och Erakan fick hindra en pinad grimas från att tvista det skeva leendet till något som avslöjade vad han kände. Istället spändes de förrädiska musklerna och hans gång kom till halt. Öronen skyggade för ljudet, en reaktion han ej kunde hindra. Men han lät sig inte kuvas, utan så fort förtrollningen släppt hans ben fria fortsatte han lika envist som tidigare.
Detta var en kamp han ej skulle förlora.