Lågorna slickade trädens grenar, dansade vilt fram i skogens kronor och förde sig snabbt fram. En brand som ej skulle stoppas av någon mänsklig varelse. Denna var beviset på raseriet som dundrade genom Numoori och fick vargar och andra varelser att vackla till eller också falla under deras tyngd och kraft. Denna annars så vackra och tysta skog som man bara kunde känna en andlig närvaro från var nu ett helt vidunder. Skrik av döda som tagit sig bort från de svarta och bottenlösa grottorna, själar. Man kunde knappt tro att någon vanlig dödlig skulle vilja vitsas på denna plats just nu. Vindens kraft fick elden att springa och hoppa, de dansade fram i en vild dans med krafter att döda. Himlen var täckt av mörk rök som dalade upp mot himlen och att veta om det var natt eller dag var nästan omöjligt.

Hon var fri, men glädjen kunde hon inte finna. Hon visste att det mörka ville få tag i henne och dra med henne till grottorna igen. Då Chaibos hade omfamnat henne som en vän och tagit henne till de mörka grottorna, hade hon bara känt sig lugn och lätt som en fågel. Hon skulle inte behöva möta mer smärta i det dödliga livet. Men det hade inte tagit länge innan hon fattat sitt största misstag. Hon hade försökt ta sig därifrån och förargat honom. Men hon gav aldrig upp, hon ville inte vara kvar. Hon hade annat att uträtta, hennes familj behövde henne. Och hon hatade sig själv som svikit dem. Hat. Ett vrål kom från denna andegestalt av vit disig rök formad som en varginna som sköt sig upp mot träden och genom elden. Varför kunde hon inte känna hans varma lågor? Elden dränkte vrålet och tiken flöt ner till mark igen. Hon hade lyckats få tal gånger, men kommit i fatt innan hon knappt hunnit se något. Hon kunde se för sin inre syn León med sina små valpar som aldrig skulle få veta vem hon var.

Hon rörde sig fram, så enkelt och lätt. Knappt nuddade vid gräset under henne och tikens huvud var sänkt och hela gestalt visade sorg.
"Hermana" tjöt hon och denna gång överröstade hon eldens vrål.

[Öppet för 1 person. ]

Kaiwood.
Eld.

Hela skogen stod i lågor, och träden gav snabbt vika när de heta lågorna omfamnade dem. Träd föll, och djur rusade för sina liv. De vackra, orangea flammorna slickade trädens skrovliga bark, fick den att bli svart som natten innan den tilläts fatta eld och bli en del av den stora eldsvådan.
Det var inte en vanlig eld, det stod klart. Det var ännu en av dessa onaturliga händelserna som Gudarna straffade dem med. Fanns verkligen Gudarna? Det var förfarande lite av en chock för honom.

Den brännande elden var ingenting som oroade honom, och han lät villigt lågorna flamma mot hans päls. Det brändes inte, inte för honom, men det betydde inte att han tog kaoset i skogen med lugn. Träden föll, och precis som resten av skogens liv var han tvungen att hålla sig undan för att inte bli historia under ett mäktigt träd.
Ett kusligt, ylande skrik i form av ordet syster ekade genom skogen, skar sig igenom elden. Han kände igen rösten, fastän den var annorlunda. Men trots att hans öron var så vana vid att lyssna på henne när han var liten, visste han att det inte kunde vara hon. Hon var död. Hon existerade bara i hans barndomsminnen.
Så såg han den vita gestalten genom flammorna. Samma konsistens som en dimma, eller en rökpust, men formad som en av de vackraste varginnor han någonsin sett. Den vita manen låg så perfekt, precis som han mindes den trots den nya färgen.
Han tog några steg närmare, och de röda ögonen glimrade till, lyckligt. Hon var där? Hoppet tändes inom honom, i den lilla undangömda del som kallades hans själ. Ett leende på läpparna, och en hälsningsfras på tungan, men hans röst vägrade tala. Det var inte, trots den verklighetstrogna rösten och siluetten, hans mor. Hon var död.
Den lilla lågan av hopp kvävdes ner, som om syret för honom tog slut. Det kunde inte vara hans mor, hon var fast i Chaobois grottor. En hallucination? Det var den enda rimliga förklaringen.

Men av någon anledning vägrade lågan inom honom släckas, som om den trodde att hopp för hans älskade moder fortfarande fanns.
Leendet hade slocknat på hans läppar, men ögonen glimmade fortfarande när de betraktade henne, upplysta av den orangea elden. Träden föll omkring honom, utan att han brydde sig.

Hon var som ett sorglöst minne i skogen. Hon ville känna gräset under tassarna, dofterna som flöt ur skogen. Men det var som om hon bara beskådade detta från håll och var inte själv medvärkad i vad som hände. Det ända hon kunde göra var att höra och se på det som hände. Och såklart kunde hon ta sig fram i sin svävande dimma. Men hon var ändå inte vargen. Hennes syster och dotter skulle klara sig undan eldens lågor om de var här nu. Något som hon själv förstod att var lögn. Hon hade sökt, ropat och sökt ännu mer efter dem. Men de var inte här, inte där hon var. Hon fortsatte rastlöst att vanka fram och tillbaka. Nu höll hon inte längre koll på träden som kunde fällas på henne, de skulle ändå gå rakt igenom, ännu ett bevis att hon inte levde. Hon ville så. Men hur skulle det gå?

Men någon rörde sig i mörkret av rök, och mot hennes håll. Hon kände sig så upprörd och jagad. Mörkret kunde komma ifatt och dra henne tillbaks. Det här kunde kanske bara vara hennes enda chans till frihet? Hon ville inte ha främlingen där, och det skulle inte vara svårt att jaga vem det nu var därifrån med svansen mellan benen. Mörkret skingrade sig och Afrodite skulle precis flyga fram till främlingen med ett tjut, men något hindrade henne. Hon stod kvar på samma plats och stirrade på hanen som hade visat sig. Något sade henne att lyckan kanske fanns framför henne? Men detta kunde inte vara sant. Hon skakade på huvudet och stirrade i tystnad på den brune hanen. Bilder flimrade förbi i hennes inre, valpar som lekte. Enrique. Något långt inne sade att det var han.

Han stirrade tyst på den vita, rökliknande varginnan. Hon hade inte åldrats en dag, trots att hon bytt skepnad rejält. De vackra ögonen, som så många gånger när han varit liten tittat ner på honom och berättat att allt skulle bli bra. Den mjuka, tjocka manen, som han varit så avundsjuk på som liten och som han älskat att kasta mellan tassarna innan han somnade. Hon var fortfarande hon. Men han visste, att om han skulle försöka pilla med hennes vackra man igen, skulle den inte fladdra som den gjort i hans barndom. Den skulle inte skimra till i solen, eller i detta fall eldskenet. Hon var död, och det var ingen kropp som uppenbarats inför honom. Det var bara en ande, en tanke som höll sig kvar. Rymt från helvetet, grottorna där nere.

"Mor." Ordet var bara en utandning, så lätt att den knappt hördes över det väldiga dånet av fallande träd. Men hans röst var stark, vuxen, så olik den hon måste ha hört senast. Han hade förändrats, mognat. Han var gammal nu, inte någon liten valp med ljus röst som ropade på sin mor. Bara en vuxen man med ett förvirrat, men lugnt uttryck speglandes i ansiktet.
Han sa ingenting mer, väntade. Kände hon igen honom? Det borde hon kanske inte göra, utan den mjuka valppälsen och den pipiga rösten. Han var inte samma person längre, inte den son hon lämnade där ensam.
Först då gick det upp för honom. Hon hade lämnat honom. Det var hennes fel att han levt dessa år i ensamhet, i ovisshet. I lögn. Hon hade frivilligt lämnat honom, utan att ge honom en chans att träffa henne, bara lämnat honom åt hans öde. Två gånger hade hon övergett honom, först genom att inte ens kolla om han var död innan hon flydde från hemmet efter attacken, och den andra gången genom att komma tillbaka, men försvinna innan han fick tag på henne. Det var hennes fel, allting.
Ilskan rasade inom honom, gjorde honom påmind om sitt heta infernotemperament. Men han älskade henne. Han älskade henne så. Känslan när ilska, sorg och lycka blandades höll på att driva honom till vansinne, men trots det kunde han inte släppa henne med blicken. Han älskade mor.

Hon visste inte vad hon skulle säga till främlingen, men det tog emot att attackera. För på samma gång hon hade sett honom visste hon vem han var, som genom ett trollslag. Men ändå kunde hon inte säga något innan orden som lämnade honom, så tyst bekräftade hennes tankar. Det var han. Det var omöjligt, senaste gång hon hade sett honom var han täckt av blod. Minnen var som en rökig dimma som hon själv. Hon själv hade varit förvirrad och rädd. Alla döda, men León borta. Det ända som hennes liv ville greppa om. Och nu kom all skuld över henne, hur hade han levt ensam och rädd för alla faror som lurade bakom varje sten. Sorgen om vart hans far och syskon inte rörde sig, och varför mor var borta och så syster.
"Enrique" hennes röst var som en viskning av vindens andetag, så skör men stark den klingade då hon sade hans namn. Om hon skulle kunnat gråta så skulle tårar fallit ner för hennes kind, men nu minns hon knappt hur det var att gråta. Hon älskade honom så, kärlek som inte kunde beskrivas med ord. Bara de som har känt den kan förstå.

Sen kände och såg hon vreden som kokade i honom och hon sänkte skyggt huvudet och backade ett steg bakåt med ett kvidande läte av sorg och hopplöshet.
"Perdóname" [Förlåt mig] hennes ord var svaga och darrande denna gång, men hade samma klang. Blicken var sänkt i gräset och var fast klistrad där en kort stund innan hon höjde huvudet igen med en sorgsen blick.
"Quiero volver" [Jag vill tillbaka]. Hon tog ett steg fram med manen böljande om hennes hals, men hennes steg var nu osäkra och stilla. Han måste förstå.

Hon såg plågad ut, och det stack till inom honom. Hon var död. Och ändå, så stod hon här framför honom.
Han hatade känslan inom sig, den där som gjorde så att han kände sig sårbar, som om han brydde sig om någon annan än sig själv. Han var så ovan inom det ämnet, och han hade inga planer på att lära sig mer om denna... medkänsla.
Hon bad om förlåtelse, men han sade ingenting till svar. Han var osäker på om han kunde förlåta, även om hans hjärta sved av att se henne. När hon sa det sista kunde han inte låta bli att höja rösten åt henne, sin älskade mor. Som övergav honom.
"Varför?" Han valde att inte tala deras modermål, det kändes inte rätt. Det var inte ämnat för det här. "Om du nu så gärna vill tillbaka, varför lämnade du oss i första taget? Det var du som valde att aldrig mer få se oss." Vid det sista ordet kunde han se sin syster framför sig, med sin unge son. Hans mor hade övergett dem alla, bestämt sig för att aldrig mer få träffa dem. Varför fortsatte hon försöka träffa dem, när hon redan valt det motsatta?

Den lila manen, fladdrandes i vinden. Solnedgången bakom dem, gav hennes man en rosa ton. Han, och hans syskon, lekandes i den mjuka skymningen, med solens orangerosa strålar skinandes på dem. Han och hans syster lekte, brottades bland det korta gräset som nästan nådde dem till magen. En ilsken utandning, som en tjurs tunga andetag innan strid, och gräset framför honom fattade eld. Afrodites lyckliga skratt, över att han upptäckt sin kraft så tidigt, manen guppandes när hon böjde sig ner och gav honom en kyss på pannan. Stoltheten som fyllde hela honom.
Allt det var historia, och skulle aldrig ske igen. Tack vare henne.


[Älskar verkligen att skriva om hans barndom, sorry xD]

Hon kände förtvivlan som kröp i henne och ville bubbla över. Han måste förlåta henne. Hon drog ett darrande andetag, fast ingen luft kom i hennes lungor. Hon var som luften, bara i en annan form. Om hon skulle varit i varg form, i en fast form så skulle tårarna svallat över, och runnit för hennes kinder. Då hon då hörde hans ord sved det till i henne och hon vände bort blicken, som om hon inte vågade se på honom. Hon skämdes, så. Men han måste också förstå, varför.
"Du måste försöka förstå. Först, min föredetta flock gjorde mig till utstött, jag var hatad, ett missfoster. Sen då de lekt färdigt med mig kastade de mig till döden. Att jag överlevde var ett under. Redan då hatade jag mig själv, alla dessa ord hade skurit så djupt in. Men då träffade jag er far, det var den första gång jag kan säga att jag känt lycka i hela mitt dåvarande liv. " Hon stannade där för att som ta kraft att fortsätta, bilder av blodiga kroppar flög ännu en gång förbi.

"Men.. det förstördes. Såklart, varför skulle jag få tillåtelse att vara lycklig? Att se er, blodiga kroppar. De gav mig en sån chock. Och jag kunde inte tänka klart men jag visste att León levde. Förtvivlan om att behöva missta henne också var så stor att jag gav mig av. Jag kom hit, träffade både min syster och León. Jag trodde att lyckan då skulle omfamna mig igen. Men allt, allt som jag hade fått gå igenom höll fortfarande på att döda mig. Ni var fortfarande döda. Men, efter hand har saker förändras, jag förstår mitt misstag. Att leva utan er går inte. Jag kan inte...." sade hon och rösten darrade kraftigt och hon hade ett uttryckslöst ansiktsuttryck då hon höll bort blicken.

Det sved i honom att se sin mor så, men han kunde inte hindra sig själv från att tycka hon fick skylla sig själv. Han såg bara stilla, ilsket på henne, innan han åter talade.
"Om du inte klarade att leva utan hela din familj då, varför skulle du nu? Visst, jag överlevde. Men om varken min syster eller dina syskon räckte för att hålla dig vid liv, varför skulle allt förändras för att jag är här? Far och de andra är fortfarande döda. Precis som du." Tårarna sved i hans ögon, hotade att trilla fram, men ingenting kom. Han vägrade gråta, vägrade för hennes skull. Hon förtjänade inga tårar.
Han visste inte vad det var som plötsligt fick honom så arg på sin mor, men han kunde inget annat än anta att det var för alla de känslor han lagt undan genom åren. Alla gånger han velat rasa på sin mor, men inte kunnat för att han inte ville vara arg på någon som inte existerade längre.

[Gått lite mer än en månad sen senaste svaret... ska vi avsluta?]