Skogen med sina väldigt gamla träd, oftast äldre än vad man kan räkna, med träd så hög att de kan försvinna i skyn en natt eller en dimmig dag. Vackra brokiga lövträd av olika härstamning ger hem till mängder av djur och det kryllar av liv i hela skogen.

Våren är här, det kändes så i luften och i naturen runtomkring en. Fåglarna kvittrade inne bland träden, Solen stod högt uppe på den azurblåa himlen och dess mjuka solstrålar letar sig fram mellan de höga trädkronorna. Den mysiga och lummiga skogen ger en känsla av värme. Ett behagligt klimat som sällan blir väldigt varmt. Träden ger ordentligt med skugga som alltid ger en sval känsla när man står på marken.

Den svarta unga tiken gick med långa kliv i den stora skogen, hennes långa hårman fladdrar mjukt i den svala vinden och hennes långa gröna pannlugg faller ner mjukt över hennes smaragdgröna ögon. vid hennes högra öga löpte en vacker måntatuering. Hon ser sig omkring i den stora skogen, hon rörde sig vant och säkert bland stigen och lyssnade på fåglarnas sånger. Hon log lite för sig själv även om inte leendet gick upp i hennes ögon, hon kände sig ensam eller nej snarare att något eller någon saknades.

Det hade hänt mycket kring flocken nu, npågra nyanlända men hon hade inte sett till honom, var han fortfarande besviken på henne eller undvek han bara henne? hon ruskar lite på huvudet och går vidare. Hon är dock glad att flocken sakta med säkert växer Hon hade hållit sig här i Ötamon och flocken dels för att välkomna de nya i flocken dels att hon hade blivit flockens första månväktare och hon tog ett stort allvar med sin rang och tänkte inte göra någon besviken. Nu log hon både med läpparna och ögonen över det och att hon en dag hoppades att de skulle träffas igen.

Snart kommer hon fram till en glänta och går fram till en liten bäck i närheten, hon stannar och böjer ner huvudet och börjar dricka djupa klunkar. Men öronen rör sig hela tiden fram och tillbaka efter ljud.

Han hänger på sidan av ett träd. Den vita valpen övar på trädklättring men kan inte finna finessen. Mor gör det så lätt och ledigt att han inte kan låta bli att vara avundsjuk. Valpen hänger sig desperat fast och det gör ont i klorna. Hur ska han göra nu? Han försöker flytta ena framtassen men tappar greppet och faller till marken. Ett lätt gnyende undslipper honom i fallet men han lyckas landa rätt bra. Men det blöder från högra framtassen. Han lyfter tassen och slickar såret. Den varma metalliska smaken kittlar hans tunga. Han vet att en bäck finns i närheten så han styr stegen däråt. Lätt haltande men det är inget märkvärdigt sår. Det kommer läka snabbt.

Så märker han av en välbekant energi som befinner sig längre fram vid bäcken. Öronen klipper till på huvudet och han haltar dit. Snart får han syn på henne. Den mörka något äldre tikvalpen som mor tycker mycket om. Hon är fortfarande här? Han ser åt hennes håll utan att säga något så går han fram till kanten av bäcken och lägger sig ner. Han sträcker ut högra frambenet och sänker ner tassen i vattnet. Det svalkar.

hon fortsätter att dricka i djupa klunkar, men hon höjer på huvudet när hon hör prassel omkring sig och från några buskar kilar några ekorrar ut och sedan uppför några stammar. Hon följer dem med blicken och log lite för sig själv, hon kände en pirrande glädje inom sig. Mycket hade hänt och framtiden såg ljus ut. Hon skulle göra dem stolta, visa sig värdig och att de inte skulle ångra sitt beslut. 

Hon hör prassel igen och riktar blicken ditåt, fler djur som kom månne? Men en välbekant doft når hennes nos och hon drar efter andan, hans doft! Han är här! Den pirrande känslan ökar inom henne över att veta att han är här och hon log. snart ser hon hans vita gestalt men leendet slocknar när hon ser att han haltar och stoppar ner ena tassen i vattnet. var han skadad? men det är omöjligt Akira var den som sällan blev skadad, vad har hänt? Hon tar några steg mot honom med en orolig glimt i sina ögon - Kei! vad har hänt?

Han plaskar lite med tassen i vattnet och lyfter sedan upp den och för den mot nosen. Tungan smiter ut mellan läpparna och han slickar bort vattnet från tassen. Det smakar inte blod längre heller och det värker inte i klorna längre.
Ena örat rycker till och vinklas åt det håll en röst kommer ifrån. Hennes stämma. Den vita valpen lägger ner tassen framför sig och vrider på huvudet och hans blodröda blick möter hennes gröna.
"Inget har hänt". Svarar han bara lugnt. Han ser uttråkat och trött på henne. Han är uttråkad för att han inte haft något kul att göra på senaste tiden. Han vill ha något kul att göra. Men han tröttnade snabbt på att försöka ha kul på egen hand. Syskonen har han inte sett skymten av på ett tag heller. De verkar vara ute på ha kul på egen tass någonstans. Men här har han henne.

Snabbt skjuter han ifrån med tassarna och kastar sig över henne för att försöka brotta henne till marken. Han morrar busigt och nafsar henne i öronen och på halsen. Sen ruskar han på huvudet och går några steg bort. Han slickar sig om munnen och sätter sig ner och vänder sig mot Wen.

ett lättnadens suck lämnar henne "vad bra att inget allvarligt har hänt"
hon granskar honom med sin gröna blick, han verkade trött och uttråkad. Så vad skulle hon göra för att roa honom? Ett leende sprids över hennes ansikte. - Är du så uttråkad att se mig? säger hon med en retsam röst. hon viftar med svansen och ögonen glittrar och den glädjekänslan inom henne ökar. 

Hon gläfser förvånat till när han tar sats och brottar ner henne på marken, hon hörde hans busiga morrande och känner hans nafsande i öronen och på halsen. -Hey det där var fusk! Ett busigt morrande kommer från henne och när han backar undan från henne ser hon sin chans och hon kommer snabbt upp på benen och tar sats och kastar sig emot honom för att brotta ner honom som hämnd. hon nafsar honom i öronen och på halsen och flinar busigt

Hon är snabb med att ge igen och hoppar på honom och han finner sig snabbt liggandes under henne i gräset. Morrandet stiger i strupen på honom igen och han nafsar efter henne och försöker knuffa undan henne och resa sig och få övertaget och brotta ner henne igen. Han nafsar henne på halsen och försöker få grepp om henne.
"Vad sysslar du med?" Han räcker ut tungan åt henne.

[kortis]

hon känner hans vassa tänder i halsen när han nafsar efter henne där. ett fniss lämnar henne och hon vrider på sig för att han skall få det svårt att få ett grepp om henne bara för att retas med honom. hon drar in hans välbekanta doft i nosen och suckar mjukt. hon nafsar efter hans hals och drar honom i örat busigt. men hans ord får henne att bli förvirrad och hon backar undan från honom och hukar sig en aning. Ville han inte leka? hon förstod inte han bjöd ju upp till lek. förvirringen syntes i hennes ögon. 

- Ir Abelas (i'm sorry) mumlar hon fram utan att tänka på att hon använder ett annat språk nu. hon rodnar kraftigt. - j-jag har bara saknat dig så mycket Kei!

[Sorry för PP. Säg till om jag ska ändra]

Han märker av hennes förvirring och ser chansen. Han hoppar på henne igen och välter henne till marken och lägger sig över henne för att hålla henne nere. Han möter hennes gröna blick.
"Du är knäpp". Säger han och lutar sig sedan närmare. Tungan smiter ut mellan läpparna och han stryker den över hennes kind. Så gör han en stund. Slickar henne på kinden och håller ögonen slutna. Sen öppnar han ögonen och reser sig upp. Nafsar till henne över strupen.
"Jag är frustrerad!" Morrar han. Han tycker inte om att vara rastlös. Det kryper och kliar i hela kroppen och han vet inte vad han ska göra av sig själv. Han vill bita och riva i något. Wen är närmast men hon skulle förmodligen bara börja lipa om han skulle göra något mot henne som skulle kunna skada henne. Dessutom är han giftig.
"Du behöver nog bada av dig lite". Säger han och kliver av henne. Han känner giftet i munnen så hon har nog fått en del i pälsen. Han ser uttråkat på henne.

hon fnyser förnärmat åt honom och blänger på honom - jag är inte knäpp. hon blir överrumplad igen när han kastar sig över henne och åter igen ligger hon på marken med honom över sig och hon känner hans tunga över kinden, hon sluter ögonen och darrar till och suckar välbehag. hans tänder nafsar vid hennes strupe och hon slår upp ögonen igen och möter hans blick. 

Så han var frustrerad? hon var inte rädd för honom, hon tycker om honom och hon hade sagt till honom vad hon känner för honom. Istället så biter hon tag i hans ena öra och drar hårt, hon visste att han gillade lite hårdare lekar. tyngden från honom försvinner när han kliver bort från henne. hon log snett retsamt - så du vill inte bada oxå? hon lyfter ena framtassen och skvätter upp vatten mot honom och skrattar busigt - kom igen nu ma vhenan (mitt hjärta), får jag se ett leende?

När hon drar honom i örat flinar han och morrar åter busigt. Så rycker han till och blundar när hon skvätter vatten på honom.
"Det är det här som gör dig så knäpp". Säger han och flinar rått åt henne när han öppnar ögonen igen. Han räcker ut tungan åt henne.
"Hur är det för ett leende?" Han flinar och skuttar mot henne för att knuffa ner henne i vattnet.

[kortis]

hon skrattar bara åt honom och flinar - åhh erkänn att du tycker om att jag är knäpp? ett utmanande glimt i hennes ögon syntes och hon klipper med öronen och viftar på svansen. hon tjuter till när han knuffar till henne så hon hamnar i vattnet med ett plask. hon drar efter andan och blänger på honom och hon log ett slugt leende innan hon tar sats och hoppar mot honom för att knuffa ner honom i vattnet. 

ett busigt morrande kommer från henne och hon ruskar på sig så vattnet flyger omkring dem - det där kaxiga charmiga leendet. hon lade huvudet på sned och låtsades se bestört ut - eller har du ämnat det leendet för någon annan än mig?

Han fortsätter flina åt henne och hoppar åt sidan när hon försöker knuffa ner honom i vattnet men hon skvätter en hel del på honom i alla fall så han blir blöt. Han morrar till och ruskar på hela kroppen för att få bort det värsta av vattnet.
Han skuttar mot henne och fäktar med tassarna och den långa svansen piskar bakom honom. Han nafsar tag i hennes öra.
"Dummer. Ser du någon annan i närheten?" Säger han när hon låtsas se bestört ut och uttalar sig. Som om det fanns någon annan. Wen har funnits här sedan han föddes. Även om han inte vill erkänna det högt så betyder hon väldigt mycket för honom. Han morrar åt henne och nafsar åter efter hennes öra.

hon skrattar nöjt när han blir blöt trots att hon inte lyckades knuffa ner honom i vattnet. hennes blick är oskyldig och hon låter honom få ta tag i hennes öra och hon morrar busigt tillbaka. de smaragdgröna ögonen glittrar förtjust och hon nafsar efter hans hals lekfullt och hon låter sin tunga stryka längst med hans nosrygg och över hans panna. Sedan nafsar hon efter hans ena öra.

hon rycker på axlarna och flinar retsamt - tja du är en charmig och snygg kille så varför skulle du inte ha några beundrarinnor efter dig? ett charmigt leende syns nu istället - men jag är alltid här för dig! hon lägger huvudet på sned och rodnar igen. Det rycker lite på svanstippen och hon känner sig så dum. Han är ju ledarparets son, en av hög rang inte skulle han vilja vara tillsammans med henne? Det fanns många vackra tjejer det ute, hon ville inte erkänna det med tanken att han skulle finna någon annan än henne gjorde henne svartsjuk. 

Hon hade sett honom födas, växa upp och hon bryr sig mycket om honom! hon skulle göra allt för honom. - jag antar att du vet att jag fått en rang nu Kei? hon log blygt mot honom och sträcker på sig men inte så hon visar sig högre än honom, hon har stor respekt för honom för han är trots valp en ledare för henne.

Han låter henne nafsa på honom och knuffar till henne med huvudet. Sedan frustar han lätt och möter hennes blick.
"Dummer. Vart skulle de finnas? Här finns bara du och mina systrar". Ibland blir han trött på hennes osäkerhet. Men samtidigt gillar han det för det känns som att han har kontroll över henne. Och det gillar han.

"Jo, jag har hört det. Men berätta igen". Svarar han henne. Det är bra att hon har fått en ordentlig rang. För det betyder att hon måste stanna kvar här. Att hon inte kan lämna flocken för hon har ett ansvar. Han sätter sig ner och väntar på att hon ska berätta.

hon skrattade till och buffar tillbaka på honom. - överallt? hon tar en kort paus innan hon fortsätter - men jag är glad att det är bara vi här. du vet hur jag känner för dig. hon sträcker på sig och ler mjukt mot honom.

hela hon lyser upp när han vill att hon berättar. - jo jag har blivit flockens första månväktare. Hon sträcker stolt på sig och ser på honom med stolthet i sina gröna ögon - jag är riktigt stolt över det och jag har ett ansvar nu och jag tänker bevisa mig värdig. hon viftar glatt på svansen. Visserligen kommer hon ha mycket ansvar, men hon är beredd att axla och ta dem. 
hon sträcker fram nosen mot honom och ger honom en slick på nosen. sedan lutar hon huvudet mot hans och drar in hans välbekanta doft i nosen. Hon ville säga något men hon kunde inte, det kunde vänta.

Han lyssnar tyst på det hon berättar. Månväktare. Han vet inte riktigt vad en sådan position vill säga. Men de bor ju i Ötamon. Här växer månblommorna tätt så det är säkert en rang med mycket att göra.
Han nickar kort när hon talar till punkt.
"Gör ditt bästa". Säger han och buffar till henne med nosen mot hennes hals. Han studerar hennes energier. De är så vilda och vackra. Han vill suga åt sig varenda droppe. När se sitter så här tätt sträcker hans egna energier ut sig mot hennes. Och hennes besvarar med att försiktigt sträcka ut sig mot honom. Hennes energier avslöjar vad hon känner. Men hon är själv så bra på att uttrycka det. Han nafsar till henne på halsen.
"Är det något?" Frågar han och tippar huvudet på sne. Han fick en känsla av att det var något. Han studerar hennes färgglada energier.