Skogen var lugn och tyst. Skymningen fick skuggorna ett extra djup och mystik. Den vita tiken var ensam, eller så trodde hon i alla fall. Hon kunde höra hur vinden fick löven att prassla. Hon vandrade längst en stig och flämtade till när en uggla ljudlöst susade över hennes huvud och in i skogens djup. Den vita bevingade tiken följde den med blicken tills den försvann ur hennes synfält.

Hon kom fram till en glänta som genast fick henne att hålla andan av förtjusning. Hundratals av eldflugor dansade i en kaotisk men vacker, hypnotiserande dans. Hyzenthlay har hört om detta men aldrig själv tidigare skådat. Försiktigt, nästan ljudlöst smög hon fram och la sig i mitten av gläntan. Hon vände sig om på ryggen så att vingarna hamnade på marken. Det gav henne inget obehag, gräset här var långt och mjukt. Ögonen var riktade mot eldflugorna över henne. Deras rörelser påminde henne om norrskenet hon såg ofta uppe i bergen, skillnaden här var att eldflugornas sken var varm. Norrskenet var alltid iskall.

Det var inte bara eldflugornas energier som hade lockat honom bort från reviret denna natt. Det fanns någon i skogen. Någon i närheten. Den unga vita hanen rör sig smidigt och tyst fram genom växtligheten. Han var nyfiken. Den lätt glödande blodröda blicken som saknar pupill söker sig fram mellan träden allt eftersom unghanen avancerar genom skogen.

Det tar inte lång tid innan han tillslut ser vargen som ligger där i gräset, omsluten av oräkneliga eldflugor. En stund står han och ser på scenen framför sig. Eldflugorna är vackra. Men de är lustiga ting. Lyser från bakdelen. Unghanen har aldrig förstått sig på dem. Men han gillar deras energi och sitter ibland själv och ser på dem. Men det är inte på grund av eldflugorna som han är här. Det som intresserad honom är den bevingade vita tiken som ligger i gräset.
"Vem är du?" Frågar han och bryter tystnaden.

I sin dagdröm märkte inte Hyzenthlay när en varg, ungefär i hennes ålder också steg fram på gläntan. Hon flämtade till och vände sig blixtsnabbt på magen. Vingarna fälldes ut och med ett slag hjälpte fakarginnan upp på benen. De skrämda eldflugorna, fångade i snabb vindström såg ut som gnistror.

"Jag..?" undrade hon skärrat och skakade lätt på huvudet. "Mitt namn är Hyzenthlay, jag kommer från de Norra Bergen. Vem är du?"

Hyzenthlay såg att vargen var vinglös som majoriteten av vargar hon mött, han hade röda ögon, svarta markeringar och vit päls.

Han följer hennes rörelser med blicken. Följer hennes energiers dans när hon tar sig upp och hela gläntan sprakar upp i de mest makalösa färger. Ett skådespel bara han kan se. Han blinkar några gånger när tiken tar till orda och presenterar sig.
Hyzenthlay från de Norra bergen. De vita öronen klipper till på unghanens huvud. Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar den svarta nosen.
"Jag heter Akira. Ötamon är mitt hem". Svarar han henne. Det är här han är född och har bott hela livet. I flocken Trinity. Även om flocken inte har något emot främlingar i skogen så tycker Akira om att agera skogens herre. Som ledarparets förstfödde har han ett rätt bra ego. Men den här vita bevingade tiken fick honom att tappa tråden när hon rörde om i gläntans energier.

Hyzenthlay lugnade sig något, hanen verkade var några år äldre än hon men fortfarande inte direkt vuxen. Hon kände inget direkt hot från honom. Några eldflugor landade på Hyzenthlays huvud och rygg utan att hon var medveten om det.

- Så du är härifrån? Det är en vacker skog men jag har inte känt av några markeringar på att jag träder in i någons hem.


Hyzenthlay tippade huvudet något åt sidan men blicken var fortfarande fäst på främlingen, eller rättare sagt på Akira. Han har ju presenterat sig.

- Är du ensam här?

Han nickar kort.
"Tur för dig så är du en bit från vårat revir". Svarar han henne och kliver några steg närmare innan han stannar igen. Den långa svansen sveper till bakom honom och därefter sätter sig unghanen ned. Rörelsen är smidig och elegant och den långa svansen sveps kring hans tassar.
"Såklart inte. Du är ju här med". Säger han när hon frågar om han är ensam här. Ett lätt flin placeras på hans läppar. Han är väl medveten om vad hon menar. Han vet att i alla fall mor skulle kunna vara här snabbt om han kallar på henne. Men varför skulle han göra det? Han har ju funnit en söt tik att fördriva lite tid med.

Hyzenthlay går inte undan när Akira kommer en bit närmare. Hon granskar honom nyfiket. Han är lite högre och kraftigare än henne men annars är det ingen större skillnad storleksmässigt mellan de. Möjligtvis har han en längre svans än henne.

- Det var inte det jag menade ju.. 

mumlade hon men tystnade när hon mötte hans blick. Han skämtade alltså med henne. Hyzenthlay log snett och skakade lätt på huvudet.

- Så du är med i en flock? Vilka är ni? Inte the BloodBlossoms hoppas jag.

Såklart han vet att det inte är det hon menade. Men det var kul att ta det så. Hon verkar ha förstått att han skämtat och släpper det. Han besvarar hennes leende med sitt lätta flin.

Han skakar på huvudet.
"The Bloodblossoms? Nej, vad är det för en flock?" Frågar han. Han vill veta mer om de andra flockarna i Numoori. Han har hört lite om vissa men inte så mycket. Han vill gärna höra berättelser från utomstående.
"Min flock heter Trinity. Mina föräldrar leder den". Förklarar han. Den blodröda blicken försvinner bakom ögonlocken för en sekund innan de blir synliga igen och fästs åter på tiken.

Hyzenthlay ryckte på vingarna.

- Bloodblossoms är en flock. Jag är inte säker vart den finns men jag har hört att de är väldigt fientliga mot främlingar, sällan accepterar någon ny..

Hon skakade på huvudet lätt. Som tur har hon ännu inte träffat någon därifrån eller råkat gå in i deras område.

- Trinity...Trinity...hmm..jag kanske har hört om er..kan du berätta lite mer?

En fientlig flock? Akira kan inte låta bli att bli väldigt nyfiken. Men om inte Hyzenthlay vet särskilt mycket så finns det inte mer att få reda på genom fler frågor. Akira behöver komma ut ur Ötamon och se sig omkring för att veta mer. Han är väldigt nyfiken på vad som finns där ute i Numoori. Han vill ut och se sig omkring.

"Trinity är en god/neutral flock. Behöver du en plats att kalla hem så är du välkommen. Vi har inte så höga krav på de som vill bli en del av flocken". Svarar han och fäster sin blodröda blick på en eldfluga som blir lite närgången med hans ansikte. Irriterat snappar han efter den med käften och eldfluga flyger högre och högre upp för att komma undan.

Hyzenthlay skrattar roat när hon ser hur en eldfluga blir alltför närgången mot Akira.

- Det låter ju snällt. Du verkar inte alltför nöjd att flocken inte har stora krav, va?

(sorry kortis)

Öronen drar sig bak mot nacken när han hör tiken skratta åt honom. Men han sluter ögonen och andas lugnt ut istället för att bli sur. Så ser han på henne igen.
"Det är en bra flock". Svarar han bara på hennes kommentar. Om han är nöjd eller inte spelar ingen roll. Det är på starka grundpelare som mor skapade flocken. Och att växa upp på den här platsen har inte varit så dumt faktiskt.

Hyzenthlay nickade och log mot honom. Eldflugorna har lugnat sig efter hennes plötsliga rörelser och började nu åter långsamt flyga omkring och glänsa. Deras ljus var varm, lugnande och hypnotisk.

- Ja Akira, det låter som en bra flock.

Hon svepte med svansen och rörde på vingarna. Fjädrarna prasslade mjukt mot varandra.

- Kanske jag kan bli medlem hos er någon gång. Känner du till andra flockar i Numoori? Kan du berätta något intressant för mig?

Han nickar kort.
Ett leende placerar sig på hans läppar när hon säger att hon kanske kan bli medlem någon gång.
"Jag är säker på att mor skulle acceptera dig". Svarar han henne.
"I Trinity är du fri att röra dig runt i landet om du vill. Men det är här i skogen du har ditt hem och din trygghet". Svarar han henne, citerande hans mors ord. Med Hyzenthlay's vingar skulle hon mycket väl kunna bli en utomordentlig tillgång till flocken. Akira kan se många fördelar med flygande vargar. Hittills har de bara trädklättrare som mest. Där inräknat han själv.
Hans leende mjuknar lätt när han reser sig upp och rör sig närmare henne.
"Jag kan inte så mycket om landet och andra flockar. Så jag kan inte hjälpa dig". Säger han. Även om han visste känner han inte riktigt för att berätta något om det i alla fall.
"Vart är du påväg?" Frågar han sedan och ser nyfiket på henne. Han sträcker försiktigt på nacken mot henne och drar in hennes doft i lungorna. Han rör sig försiktigt för att hon inte ska se honom som en inkräktare på hennes personliga utrymme. Men han är ärligt nyfiken på henne. Han har inte mött någon varg med vingar förut. Hon är faktiskt väldigt vacker.

Hyzenthlay såg att han närmade sig henne och hjärtat började slå fortare. Hon mindes fortfarande hur hennes möte med Frost blev och blev osäker när någon kom för nära, men när han bara sträckte ut på nacken för att nosa på henne kunde hon inte hindra sig från att göra detsamma.

- Då kanske jag är den..som borde berätta något intressant för dig?

viskade hon försiktigt mot honom och mötte hans blick innan hon försiktigt drog sig bort och log. Hon la sig sen ner i det mjuka, långa gräset. Eldflugorna flög långsamt runt henne.

Öronen klipper till på hans huvud och han ser på henne när hon säger att hon borde berätta något intressant för honom.
"Vadå?" Frågar han och höjer huvudet när hon drar sig tillbaka. Han står kvar och ser på henne när hon lägger sig ner i gräset. Eldflugorna flyger omkring dem. Så länge de inte irrar honom i ansiktet så är han nöjd. Han tippar huvudet på sne och ser ner på Hyzenthlay.

Hyzenthlay la vingarna bekvämt över ryggen och blickade mot Akira där hon låg.

- Tänker du stå där hela berättelsen..?

Hon såg undrande och väntande på honom.

- Har du hört berättelsen om skogsrået?

Om han ska stå där? Öronen stryker sig bakåt men han lägger sig ändå ned framför henne utan ett ljud. Öronen spetsas igen och han kan inte låta bli att vara nyfiken. Han har alltid varit väldigt nyfiken av sig. Förmodligen har han fått det från sin mor. Han skakar lätt på huvudet när Hyzenthlay frågar om han hört berättelsen om skogsrået. De har en sagoberättare i flocken. Men om skogsrået har Akira aldrig hört.
"Vad är skogsrået för något?" Kan han inte låta bli att fråga.

Hyzenthlay ler snett när han lägger sig i gräset. Skymningen har övergått till natt och nu när de båda låg utan att röra sig återfick gläntan sin mystiska atmosfär.

- Har du hört sången om henne?

Hyzenthlay ser på Akira och börjar sjunga tyst på sången hon hade hört förut från en av sina mostrar i flocken.

[size=10][i]-[/i] När en fager tik dig i skogen förför
med en röst så klar som renaste vatten
och ett leende som stjärnor om natten
ska du va på din vakt och tänka dig för..[/size]


Hyzenthlay ser mot Akira i väntan på hans reaktion.

Sång? Är det en sång med?
Akira rättar till frambenen så han ligger skönt på armbågarna. För en stund lägger han ner huvudet och vilar hakan mot framtassarna som han placerat tätt ihop.

Så börjar Hyzenthlay sjunga.
Öronen klipper lätt till på den vita hanens huvud och han höjer huvudet något och den pupillösa blodröda blicken möter tikens regnbågsfärgade. Hennes ögon verkar faktiskt äga regnbågens alla färger.

När Hyzenthlay tystnar igen höjer Akira huvudet ännu mer. Rätar på sig. Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar tungan. Ett flin placeras på hans läppar.
"Talar du om dig själv?" Ett lätt skratt lämnar honom.
"Sagor är bara påhitt tills motsatsen bevisats". Akira tror på det han kan se. Om han är imponerad av historien eller inte går inte att utläsa i hans anlete. Ej heller om han ogillade den. Men det ser inte så ut. Han tippar huvudet lätt på sne innan han låter hela kroppen rulla med och han sträcker ut sig på sidan i gräset.

Hyzenthlay skrattade roat åt hans kommentar och nickade.

- Du har rätt, det är bara sagor, och vad jag vet så har inte vargarået vingar.

Hyzenthlay ryckte lätt på vingarna, sagor brukade hon höra mycket uppe i bergen, där kunde man höra berättelser nästan varje dag och hon mindes tydligt hur härligt det var att se på norrskenet och lyssna på alla spännande saker de äldre i flocken hade att berätta.

- Har ni en sagoberättare i er flock? Vad är det ni håller på med i flocken? Tränar ni? Finns det någon som har vingar som jag?

Hon möter Akiras röda som blod ögon med sina nyfikna regnbågsfärgade.

Han höjer blicken mot eldflugorna som svävar ovanför dem. Sen är det ett lätt flin som placeras på hans läppar igen när han sänker blicken och möter Hyzenthlay's regnbågsfärgade igen.
"Ja, vi har en sagoberättare". Svarar han. Själv har Akira kanske inte varit den bästa på att lyssna. Men en dag hoppas han själv kunna vara namnet på mångas läppar.
"Vi tränar för att i alla fall kunna försvara oss om något skulle hända. Men Trinity är ingen krigarflock. Inte heller vill vi starta bråk med andra. Trinity håller sig på sin kant". Berättar han. Sen skrattar han lätt igen.
"Nej, faktiskt är du den första bevingade varg jag någonsin sett. Men våran sagiberättare har horn. Och det är en del av oss som kan klättra i träd".

Hyzenthlay nickade. Trinity lät som en lugn, rationell flock som inte sökte sig till expandering. Väldigt bra faktiskt. När hon sedan fick höra att hon var den första bevingade varg roade det henne men samtidigt gjorde väldigt sorgsen. De blev allt mer sällsynta. Till och med i familjer där båda föräldrar var bevingade kunde det hända att det föddes en valp utan vingar, Hyzenthlay mindes om två eller tre tillfällen. Två valpar dog uppe i bergen. Föll ner från klyftor, sådan kan hända även en bevingad valp men det är större chans för överlevnad då vingarna används instinktivt. Ett par bestämde sig för att lämna flocken och bosätta sig på lägre plan mer söderut, Hyzenthlay visste inte vad som blev av de. Den genen som ger vingar är recessiv och svag för mutationer, vad som helst kan hända. Hon tänkte att om hon fick en kull valpar med Akira så skulle de förmodligen alla bli vinglösa då hans gener är starkare än hennes.

- Säger du det.. Jag har själv märkt av att de bevingade håller på att bli sällsynta. Väldigt synd..håller du med?

Hon såg retfullt på honom och skakade sedan på huvudet.

- Klättra i träd? Jag kan också klättra, men inte för högt, grenar bryts. Jag är så tung!

Han studerar henne när hon talar. Studerar henne när hon rör sig. Studerar hennes vingar. Studerar hennes energier. Han är tyst och låter henne tala. När hon tystnar ger han ifrån sig ett lätt gruffande ljud.
"Jag är nog inte rätt varg att avgöra det". Börjar han.
"Jag är uppvuxen i den här skogen och har inte sett så mycket mer. Så om bevingade vargar är sällsynta kan jag inte svara på. Men om du finns så finns det säkert många fler". Berättar han. Varför inte liksom?
"Men om du är rädd för att bevingade vargar ska försvinna får väl du själv försöka se till att ni blir fler". Lägger han till med ett flin.

"Men du har ju lättare att ta dig upp i träden med dina vingar". Säger han med en lätt fnysning. Såklart hon kan klättra i träd då. Likt en fågel. Själv har han inga vingar. Men han kan klättra i träd riktigt bra. Inte lika smidigt och lätt som mor. Hon kan ju stå även på tunna grenar. Akira har alltid avundats hennes band till träden och växterna och jorden.

Hyzenthlay brister ut i skratt när hon hör hans sista kommentar. Hon lutar huvudet mot marken och drar med framtassarna över pannan och öronen innan hon tittar upp roat på honom.

- Men du har ju lättare att ta dig upp i träden med vingarna?
- Faktiskt så är det nästan svårare att ta sig upp nerifrån och upp. Om det är tät skog får jag inte plats med vingarna fullt öppna. Det blir inte smidigt och jag bryter lätt av alla grenar. Lättare är det att landa från höjden på något träd istället.

Hyzenthlay gäspar. Deras samtal, natten och eldflugornas dämpade ljus har gjort henne ganska trött.

- Tror du det är okej att sova här? Finns det något farligt jag måste veta i er skog?