Skymningen hade sänkt sig över huvudet på honom för ett tag sedan, sprakande som av eldslågor som sträckt sig för högt och fastnat på himlen. Det hade varit ungefär samtidigt som han såg de första träden, de första enorma träden. Himlen hade brunnit, tyst. Det hade varit vackert. 
   I takt med att mörkret föll, ökade även ljusstyrkan i vargens färgade blick. Om ett svagt glödande kunde urskiljas i dagsljus, brann de nu starkt och lyste upp vägen framför honom flera meter framåt. Han var som en vandrande lykta. Ögonen flammade i grönt, giftets och helveteseldarnas färg, och styrkan i ljuset fick pupillerna att se smalare ut än de redan var. 
Nu var det nästan helt mörkt, med undantag för de otaliga små eldflugor som surrade runt i luften och spred ett varmt, gult sken. En speciellt irriterande individ flög rakt in i Figaros öga. Han fnös ilsket och högg efter den chockade insekten när den lyckades undkomma hans häftigt uppflammande ilska.

Det var dock inte bara eldflugorna och hans ögon som lyste upp skogen. Under tassarna blommade rent månljus. Det var i alla fall så det såg ut. Blommorna täckte marken så långt han kunde se och mellan tårna spirade vitt, kallt ljus från dem. Det var som att gå på månen. Eller i varje fall som han föreställde sig att det skulle vara att gå på månen.
   Han kunde inte förneka det, det var mycket vackert. Det var omöjligt även för någon som han, så uppfylld av sig själv att han inte såg resten, att påstå något annat. Faktum var att han kände något som närapå kunde liknas vid vördnad. Inte riktigt, men nästan. Tystnaden, stillheten, de svävande ljuspunkterna i form av flugor och de skinande månblommorna var hänförande.
   Han visste att han befann sig i Ötamon. Det hade han vetat med säkerhet sedan de första blommorna började lysa, men anat det så fort de tjocka träden kom inom synhåll. Han hade hört berättelser om denna skog, dessa blommor, men det var mycket mer imponerande att se det på riktigt. Med egna ögon.
   Faktiskt, tänkte han, så blev det mesta bättre när man såg det med egna ögon. Sagor var visst underhållande, men egna upplevelser var fantastiska.

Han blinkade långsamt. Ljuset från ögonen slocknade under bråkdelen av en sekund, ögonblicket därpå var det tillbaka igen. Chanserna att han skulle hitta någon att samtala med inatt var små. Hela skogen tycktes sova. Egentligen borde han väl också det - det var länge sedan han sov gott senast - men han ville inte ge sig riktigt än. Ötamon, som var så vackert, borde väl inte vara helt öde? Nog måste väl någon bo här, om än inte denne var uppe och spatserade runt mitt i natten?
   Tungan for ut och fuktade nosen. 
   Han visste inte vad det var som höll honom uppe. Inte var det sällskapssjuka. Nej. Han hade aldrig varit någon speciellt social individ. Andra var överflödiga när man hade någon så fascinerande som en själv. Inte heller var det uppdraget. Inte specifikt i varje fall. Nog var det kanske en underliggande orsak, men han var långt ifrån stressad över det. Han visste att han skulle klara det. Om den där Othello kunde det, så skulle han fixa det tusen gånger om.
   Något var det. Något han inte själv förstod. Men detta något var anledningen till att Figaro inte somnade, och detta något drev honom mot hans nästa möte.

[Gehenna]

Det ryckte irriterat i hennes nos. Gång på gång. Minnet av lukten som de vandrande liken burit gick inte att få bort ur nosen. Det stack och svedde, gjorde det omöjligt att falla i sömn. Tiken lyfte på huvudet och såg sig om med en skarp uppsyn innan tungan svepte över nos och läppar.
Det hade varit en händelserik dag. Minst sagt. En kraftig gäspning särade käkarna för att sedan slås ihop med ett vagt, smackande läte.
Trots att hon bett gudarna om ett svar, om varför dessa döda varelser hade blivit fråntagna sin rätt till den eviga sömnen, så hade hon blivit ignorerad. Det hela störde Gehenna. Var det gudarnas sätt att visa sitt missnöje, eller var det någon levande varelse som stod för detta makabra skämt? Hon hade inte hört talats om någon med en sådan makt, en makt som hon antog att det krävdes för att göra något dylikt som att väcka de döda. En rysning av obehag fick pälsen över nacken att resa sig samtidigt som tankfullt uttryck tog sin plats i hennes anlete. De långa klorna klapprar mot det stenprydda underlaget som hon lagt sig på, när ett ljus som uppenbarligen inte hör hemma bland månblommornas vackra sken, smyger sig fram mellan stammarna en bra bit bort. Hade hon inte lagt sin blick över området när hon lyfte sin haka från frambenet så hade hon med alla förmodan inte märkt av det förens det varit mycket närmre. Öronen spetsas med ett intresse för vad det kan tänkas vara. Ett irrbloss? Nej. Skenet är för starkt och rör sig på ett sådant vis som om att någon vandrar med det.
En varg med ljuskrafter. Det var det enda svaret hon kunde frammana bland sina tankar nu som var logiskt.
Som per automatik höjer hon nosen till luften ovan för att supa in de närliggande dofterna, då hon inser att det skulle vara meningslöst. En doft av förruttnelse blandat fuktig jord var det enda som skulle spridas genom hennes luktsinne åter igen.

Gehenna ligger stilla på marken. Omringad av en sjö av månblommor som lyser upp hennes blåskiftande skepnad. Hakan ligger åter placerad över de korsade frambenen och den ljusgula blicken följer det gröna ljus som snart väller ut över området.

Den grönögde stegade fram under tystnad. Endast ljudet av hans egna tassar mot stigen som löpte framför honom likt en vägledande orm, ljöd i hans öron. Skogen var så stilla. Det ryckte i nostryffeln när han skannade av området i jakt på dofter, som mestadels bestod i lukten av mossa, blommor och jord. Men under dessa skogslukter gömde sig ännu en, liksom hukande, för att inte bli sedd. Den var svag och förmodligen långväga, men han hade inget annat för sig inatt, så han längde på stegen och ökade takten.
Hans ögons ljus hann före honom ut i gläntan. Det var en vacker glänta, precis som resten av den här skogen, och ett par meter bort låg källan till lukten han följde. En varg, badande i månblommor, vars gula ögon mötte hans utan att tveka.
Vargen log artigt mot henne - av doften att döma rörde det sig om en hona - och satte sig ner framför henne. Hon var storväxt, även när hon låg ner, med kraftig päls och robust kropp. Hon var rustad för att klara av hårda klimat, det såg han på henne.
"Hälsad", sa han med munter röst. "Mitt namn är Figaro. Vad heter ni, som dväljs i ett hav av blommor?"

Snart uppträdde en vargs skepnad mellan trädens stammar, och ur dess ögon kom det gröna sken som lyste upp området kring denne. Gehenna kände en viss skepsis till vargen i fråga. Hon kunde inte tänka sig att detta fenomen som denne uppvisade, ljuset som lyste ur dess ögon, skulle vara särskilt effektiv för att bredda sitt seende nattetid - om ljus sprang ur ens ögon, blev man inte själv bländad av det då? Nog hade hon mött vargar med ljuskrafter tidigare men hade inte sett någon av dem använda sin kraft på just det viset.
Under tystnad, utan att vika sin egna blick från främlingen, studerade hon denne. Snart blev hon själv upptäckt. Blommorna runt henne lyste upp de ljusare delarna av hennes fäll och gav den en betydligt ljusare kulör än vad den egentligen hade.
Vargen log mot henne, men hon besvarade inte leendet. Istället föll hennes blick till blommorna som vargen rörde sig bland när hans steg tog honom fram till Gehenna där hon låg. Blommornas liv var för henne mer värt än livet som tillhörde främlingen. Hade han medvetet trampat sönder en endaste så hade hon inte hållit sin käft sluten. 

Det ryckte av irritation i ena ögonlocket. Dessa vargar och deras löjliga behov av att få veta andras namn.
Gehennas namn var för henne heligt. Endast dom som stod henne riktigt nära var de som hon berättat det för, i hopp och tron om att de också skulle hålla det i deras hjärtan och inte vind för våga slänga det omkring sig. Likt hannen gjorde med sitt egna. Det var en nedvärderande handling mot det egna jaget. Gillade han inte sig själv? Ett strängt uttryck sprider sig i det avlånga anletet.
Är inte ditt namn värt något för dig? Orden är uttalade i en hård, nästan vass ton. Hannens egna fråga hade hon medvetet nonchalerat.

Hon ignorerade hans fråga. Figaro lyfte skeptiskt på ena ögonbrynet, men rörde sig inte ur fläcken, inte heller gjorde han någon ansats att säga något mer. Orden som lämnat hans mun var bara artighetsfraser, tomma ord som han helst ville komma över så fort som möjligt. Han brydde sig inte om hennes namn, inte egentligen, men han hade lärt sig att det var god ton att åtminstone låtsas att man var det. Nu vägrade hon att besvara frågan, så ansiktet stelnade till en uttryckslös mask. Nåväl. Då kunde han göra på det andra sättet. 
Vid hennes ord sprack han upp i ett leende, ett leende fyllt av egoism och övertygelse om den egna storheten. Naturligtvis betydde hans namn något för honom! Faktum var att det inte fanns något annat namn i hela världen som betydde lika mycket som hans eget.
"Åh, naturligtvis gör det det! Just därför vill jag gärna dela med mig av det. Så att resten av världen får ta del av det." 
Han lade huvudet på sned, låtsades betrakta henne, lät sin gröna blick löpa över henne. Han fann inget särskilt intressant, som han inte sett vid första ögonblicket. Hon var, likt honom, en varg utan större uppseendeväckande attribut. Det verkade nästan vara ovanligt nuförtiden, att vargar faktiskt liknade vargar, med tanke på de behornade, bevingade, fjäderklädda och fiskliknande varelser som fanns i landet och kallade sig för vargar.
Slutligen ryckte han på axlarna.
"Vill ni inte delge mig ert namn, ska ni slippa. Jag har fullständig respekt för det." Något som låg närmare sanningen kanske skulle vara "jag har fullständigt ointresse av det", men det var han finkänslig nog att inte säga.

Åh, en besserwisser. En, vars ego vägde tyngre än hans fysiska kropp. Hon kände igen det så väl. När hon inte besvarat hans fråga, och ställt sin egna så hade den påklistrade vänligheten i hans anlete och röst spruckit och hans riktiga väsen sprungit fram ur sprickorna. Varför hade han ens närmat sig henne? Vad var hans orsak till att ta kontakt? Något var det, något som krävde honom att bära en mask och dölja sitt sanna jag.
Värdet i ens namn ligger inte i hur många som känner det, snarare i hur få som gör det. Du kommer se en dag. När det redan är för sent.
Gehenna breddad läpparna i ett kyligt leende, innan hon fortsatte: Vad vill du egentligen? Rösten höll en auktoritär ton. Något måste du ha på hjärtat när du styr dina steg till en främling. Konstaterar hon och sträcker på halsen. Hon spänner sin blick i hannens, kisandes för att inte helt bländas av ljuset som väller från dem.

Värdet i ens namn ...
Han slutade lyssna. Vem var denna hona att predika för honom precis på vilket sätt hans namn var viktigt? När hon inte ens ville tala om sitt eget för honom, hur kunde hon då sitta här och bete sig som om han hade gjort fel i att tycka om sitt namn? Han fick anstränga sig för att hålla sig orörlig, se ut som om han fortfarande lyssnade och brydde sig. Han tänkte inte ge henne tillfredsställelsen som en fysisk reaktion innebar. 
"Vari ligger namnets värde, i sådana fall? Är det inte var och ens ensak att bestämma värdet av sitt eget namn?" 
Rösten var låg, mjuk och någorlunda resonabel, men det krävdes en kraftansträngning från hans sida för att hålla den så. Han var fortfarande irriterad över sättet hon lade sig i hans namn. 
När hon frågade vad för ärende han hade - eller, egentligen, vad han ville - svalde han ner den pyrande irritationen och tänkte på att han hade ärats med ett uppdrag, ett uppdrag som hon aldrig skulle få. Som hon antagligen inte var tillräckligt värdig för att tilldelas.
"Jag, och några fler, avser ställa den här världen på sin ända." 
Det var en enkel, ensam mening, men för honom skälvde den av styrka, varje stavelse var laddad med kraft. Orden fick honom att fyllas med nytt mod, för det var sant - han skulle förändra den här världen. Han skulle visa denna hona att hon hade fel om värdet i ens namn. Och han rätade på sig, lyfte hakan, växte. Han log igen. Framtidsvisioner flimrade förbi framför hans inre syn. Han skulle visa dem alla att Figaro var ett mäktigt namn, ett namn att räkna med.
"Vi vill rasera det skamliga flocksystemet som inte för med sig annat än död och förakt för de lägre stående. Vi vill bygga en ny värld, där individen är mäktigast, och där alla är jämlikar."
Nåväl. Kanske inte precis alla. Han skulle styra tillsammans med Fenris och Klanen, som en av dess första medlemmar.
"Där ens värdighet inte vilar i namnet man bär, utan vad man har uträttat." 

Blotta ditt namn, och har du otur så kanske du blottar det för giriga öron. Gehenna reste sig långsamt upp och blickade ner på vargen framför henne. Han var inte mycket mer än en valp i hennes ögon, varken till storlek eller sinnet. Det fanns så mycket han inte visste, eller ville veta. Det gjorde henne frustrerad.
Det finns så mycket mer till denna värld än vad många vet, varelser som lever av andras livskraft, andras sinnen och de som tar kontroll genom kunskapen om ens namn. När han inte förstod bättre så var hon tvungen att förklara det för honom, på det simplaste sätt hon kunde tänka sig. Ville han inte förstå nu så tänkte hon skjuta ämnet åt sidan. Det fanns ingen mening med att försöka när han uppenbarligen inte såg i rätt riktning.

Gehenna satte sig när han tog till talan igen och lyssnade utan att avbryta. När han tystnat slank hennes tunga ut mellan läpparna och fuktade nosen.
Och vilka är 'vi'? Frågade hon med en klar skepsis i sin röst.

Hanen såg ut att vara djupt förlorad i sina egna tankar, intrasslad i sina ords väv, uppslukad av sin egen övertygelse. Ögonen tycktes lysa, inte bara av det starka ljuset som flödade ur dem utan också av tro, av vetskap om att det han sa skulle bli verklighet, hans löften skulle besannas. Han hade rätat på sig, omedvetet, när han mentalt samlade styrka ur orden som kom över hans läppar, och verkade därför ha vuxit ett par decimeter under de senaste två minuterna. Han var inte medveten om dessa förändringar själv, ty han var för djupt inbegripen i sina ord.
Förtrollningen bröts när honans röst trängde igenom hans egengjorda bubbla och brutalt spräckte den. Hon talade om varelser som inte var av denna värld, mörka varelser, av vad han förstod. De tog kontroll över folk genom att känna deras namn.
"Vad skulle det vara för varelser? Du menar, som demoner?"
Tonfallet var uteslutande undrande, nästan oskyldigt ovetande, och borta var irritationen och storhetsvansinnet som präglat hans röst tidigare. Nu såg han på henne nästan som om ett förvirrat barn.
"Min klan", svarade han på hennes skeptiskt ställda fråga om vilka 'vi' var, dessa 'vi' som han tycktes tala sig så varm om. Lika misstroende som hon frågat, lika snäsande svarade han.
"En grupp revolutionärer som genom olika uppdrag visar sig tillräckligt starka för att klara av den uppgift som lär åläggas dem till slut." Rösten hade nu skiftat från irriterad till undrande till spydig inom loppet av en minut. Han tyckte om att räkna sig själv till kategorin 'revolutionärer'. Han tyckte om hur det lät, hur det smakade. 
Figaro - i sanning en revolutionär.
"För att kunna driva igenom vår idé, krävs att de smartaste, de hängivnaste och de starkaste är med i leken. Det är ju trots allt de som ska bära den nya världen på sina axlar."
Han log illmarigt mot henne.

Du kan kalla dem för demoner. Hon hade ingen sann benämning för dem. Vanliga vargar skulle antagligen säga att det var just demoner. De flesta hade hört talats om dem, och kunde på ett eller annat vis koppla dem till något som symboliserade samma saker som dessa varelser. Ondska och mörker.

Gehenna mötte hans illmariga leende med ett stelt uttryck.  
Klan... Hon smakade misstroende på ordet och dess mening. Klan har väl ändå, i princip, samma betydelse som flock. En grupp individer samlade under en ledande gestalt och ett gemensamt mål.
Denna övertygelse som sken rakt genom honom fick henne nästan att tycka synd om hanvalpen. Sedan långt tillbaka hade hon lärt sig att ens ålder inte var den av den fysiska kroppens levnadstid, utan snarare sinnets mognad. Nog för att denne var talför, det var det ingen tvekan om. Han skulle säkert övertyga många med sitt pladder om ett numoori utan flockarna. Själv kunde hon inte finna sig mer ointresserad av det hela.
En ny gäspning särade käkarna och hon valde att sätta sig ner.

Han hade aldrig varit i kontakt med en demon eller en demonbesatt varg, och inte heller visste han särskilt mycket om dem mer än att de var mörka varelser, ondskefulla som kunde ta kontroll över en kropp och ett sinne, men han hade tillräckligt förnuft för att kunna begripa att det inte var något man önskade ens sin värsta fiende. Nu var det kanske inte så troligt att han skulle ge sitt namn till en demon i tro att det rörde sig om en frisk varg, och vad han förstod så var demoner inte speciellt vanliga. Chansen att han skulle stöta på en sådan var inte direkt stor.
Skeptiskt vandrade hans ena ögonbryn sakta uppåt medan hon talade därnäst. Hon jämförde Klanen med en flock. Nog fanns där likheter, slående likheter, men det var ingen flock. Fenris hade varit noga med att betona det. Hur skulle det se ut, om de som påstod sig avsky allt som hade med flocksystemet att göra, själva var en flock? Inte bra. Inte bra alls.
Han valde att ignorera det faktum att hon gäspade.
"Flockar har ranger. Man värderar sina medlemmar efter hur viktiga de anses vara för flocken, och hur väl de har tjänat den. Jag kan inte tala för andra klaner, men min saknar det."
Han höjde huvudet en aning, så att han fick titta ner på henne där hon satt. Det hjälpte känslan av övertag på traven.
"I min klan, där alla är individuellt handplockade och därför bevisat värdiga, krävs inga ranger. Vi är medvetna om varandras kapacitet, och eftersom endast de bästa godkänns, behöver vi inte tvivla. Vi slåss sida vid sida, jämlikar, lika starka och lika behövda."
Han drog lätt på munnen. På något sätt fann han hennes skepsis roande istället för frustrerande. "Du ser inte speciellt övertygad ut."

Går man med i en flock, så brukar man göra det utav den egna viljan, och i och med det beslutet accepterar man också hur systemet är uppbyggt.
Men det låter ändå som att ni har någon som leder er, inte sant? Alltså har denne en rang, om än ni inte nämner det som så.
En osynlig rang skulle man kunna säga.

Och du pratar så högtidligt att det är de smartaste, de hängivnaste och de starkaste som krävs. Men vart passar du in där? Hon synade honom från huvudet och ner. En glappande käft har du visserligen men med det kommer man inte långt, om man inte har en flock som står bakom en. Ett lågt, mullrande skratt steg ur strupen på tiken.

Men du får gärna övertyga mig, varg. Det sista ordet uttalade hon med låg, väsande stämma. Ännu en gång gjorde detta släkte skäl till varför hon ogillade majoriteten.

Han hade inte hört henne häva ur sig så många meningar i sträck förrän nu. Ärligt talat tyckte han bättre om när hon var tyst och lät honom ta sin givna plats i centrum av universums roterande materia. När hon undrade var han kom in, om han var en av de där omtalade starka, hängivna, smarta, stelnade han till och stramade upp sig, medvetet eller inte. Givetvis var han det. Man blev det man trodde att man var, och om han trodde - nej, visste - att han var en av dem, var han inte det, då? 
En glappande käft har du visserligen ...
Han sprack upp i ett brett leende. Varifrån det kom visste han inte, kanske var det bara ilskan som tog sig ett annat uttryck, för han tyckte egentligen inte att det var roligt. Det var kanske bara det att hon formulerade sig så, för naturligtvis hade han inte en glappande käft. Han hade talets gåva. Det var skillnad, en rätt stor sådan, men för ovärdiga främlingar som hon, som vägrade presentera sig ens av artighet, var det kanske svårt att se den skillnaden.
"Wow. Det var många meningar i följd. Jag passar väl in där, tackar som frågar", sa han, fortfarande med ett leende på läpparna. "Om du inte tror mig, tro då min uppdragsgivare. Det måste väl finnas något litet uns av intelligens, hängivenhet och styrka hos mig om min ytterst kräsne uppdragsgivare anser mig värdig?" 
Ju mer han talade, desto mer breddades leendet. För han insåg givetvis att han hade rätt. Hon var bara blind för den verkliga storhet hon hade framför sig. Han hade hört att det fanns sådana, som inte kände igen äkta storhet om den så knackade dem på axeln och sa 'hej, jag är äkta storhet'. Han tyckte synd om dem. 
"Jag ser dock inte varför jag skulle försöka övertyga dig när du så uppenbart inte är intresserad", fortsatte han, retsamt sävligt. "Varför ska jag lägga min tid och kraft på någon som ändå inte platsar i den exklusiva grupp jag erbjuder - förlåt, erbjöd - en plats i?"
Han reste sig, utan att ta blicken från henne. Uttrycket i de intensivt gröna ögonen var både sarkastiskt beklagande, retsamt och uttråkat. Han log. Han hade inget mer att hämta här, om än hon hade gett honom ett tidsfördriv för en stund.
"'Det var trevligt att träffa dig', borde jag säga om jag hade lika mycket artighet i mig som du, men tyvärr har jag inte det. Bon voyage!"
Med de orden vände han sig om, och de gröna lyktorna svepte åter över täcket av blommor under hans tassar.

Ett stilla lugn infann sig hos tiken när hannens mun fortsatte glappa, och visst hade hon till en viss del redan slutat lyssna. Allt han kom med var antingen motsägelser till det han redan sagt eller så undvek han hennes konstateranden helt.
Men när han till slut verkade kommit till insikten om lämna henne i fred, vilket inte kändes som en sekund för tidigt, så fokuserade hon blicken åter på honom.
Lycka till med flocken, oj nej - just det.
Klanen.
Hon log ett stelt leende och la sig till rätta med månblommornas behagliga sken dansandes över hennes blick.

[Avslutar vi här eller vill du skriva ett till inlägg? (:]

När han vänt henne ryggen såg han inte tillbaka. Mötet hade tråkat ut honom. Det hade inte lett någonstans, utan det enda han åstadkommit var att få sin värdighet ifrågasatt av en främling som inte ens behagade ge honom sitt namn. Han gäspade för sig själv. Kanske var det dags att få lite sömn ändå.

Eldflugorna flög ännu, när den grönögde stegade genom skogen.

[AVSLUTAT]