Det var inte svårt att följa vrentikens spår för honom: doften var inte mer än några minuter gammal och hon var inte direkt diskret i sin flykt. Han försökte hålla jämn takt med henne samtidigt som han höll sig på avstånd. Någonting han inte helt var van vid att göra. Hennes doft kom närmare och han saktade in. Det verkade som att hon hade stannat upp. Försiktigt rörde han sig framåt, noga med var han satte tassarna. Hon skulle upptäcka honom förr eller senare om hennes nos funkade som den skulle. Vilket den verkade göra. Hon vred på huvudet och såg mot hans gömställe. Försiktigt kröp han fram med en orolig blick.
    "Förlåt om jag smög på dig." han skakade ur skräp ur pälsen. "Men jag såg din flykt... och ja... Nyfikenheten tog väl över antar jag."
Han såg ursäktande på henne.
    "Förlåt igen."

[Utspelar sig för typ 1000 år sen, sker efter det här rollet]

Varje muskel i kroppen, varje sena och fiber, vibrerade. Hon satt ner, den bleka blicken riktad till marken framför hennes tassar men tillsynes frånvarande. Dom mentala bilderna spelades upp för hennes inre ännu en gång samtidigt som hon ivrigt sökte efter en bättre förklaring till allt.
Demon. Alla berättelser, alla sagor, hon hade sett bevis förr men aldrig stått öga till öga mot en. Det gav henne en underlig känsla. Just där och då hade rädslan tagit övertaget och hon hade blint låtit den styra henne.
-
Hon stirrade med avsmak på den lilla varelse som krupit fram ur vegetationen. Vrenen reste sig hastigt upp och synade den från tå till topp. "Såg du den? Varelsen jag flydde från." Hon spände blicken i honom. "Tala!" En stressblandad nyfikenhet fick henne att vilja veta mera och skynda på det lilla varg-djuret som stod framför henne.

Blicken har fick var full med avsmak. Grendel kontrollerade minspelet, men kände ilskan flamma till inom honom. Vem gav henne rätten? Vem trodde hon ens att hon var? Ena örat ryckte irriterat till när hon gav honom en order. Hade inte Even bett honom sätta efter henne skulle han aldrig gjort sig besväret.
    "Varelse?" frågade han med höjda ögonbryn. "Vadå för varelse?"
Han visste mycket väl vem det var hon syftade på, men Even var ingen varelse, som hon så respektlöst uttryckte det.

"En varelse som tagen ur berättelserna." Hon såg sig oroligt om för att bekräfta att de var ensamma.
Hela hennes väsen skrek. Uppjagad. Fascination. Rädsla. Nyfikenhet. "De existerar." Gehenna backade två, tre steg. Återupprepade orden för att konfrontera sin inre, falnande skepticism. "De existerar." Blicken låg stint på vargen. 
"Ah-hah." 
Två, tre steg till. Ett brett, tankfullt leende spred sig över hennes anlete. Uppslukad i stundens insikt.
"Noctiuagus. Skuggfödd. Demon. Nattvandrare. Nattens barn."
Ett mjukt leende la sig över den lille vargens anlete. Han talade. Försäkrade henne om att hennes insikt var riktig, om att den hon mött var en av dem.
Even.
Kanske att hon överreagerat. Kanske att hon behövde träffa den igen för att avgöra det. Nyfikenhetens vägde tungt och den lille vargens ord lugnade. Försäkrade.
"Visa mig."
Han nickade och vandrade bort från området med vrenen vid sin sida.

[Avslutat. 2000 år senare.]