Den lilla vita varghanen hoppar från rot till rot mellan de enorma träden i Ötamon. Han har hittat en plats där de sticker upp väldigt tätt och såg det som en passande träningsplats. Han älskar att känna musklerna jobba. När han far genom luften känner han sig för en stund tyngdlös. Som om han flyger fram. Det är en befriande känsla. Luftdraget smeker den vita pälsen och de starka tassarna tar snart mark på en annan rot. Där sätter han sig ner. En solstråle släpps igenom lövverket högt där uppe och kastar sitt sken över just den platsen där vargen befinner sig. De ljusa violetta ögonen sluts och andningen saktar ner. Hjärtslagen blir jämna och han faller in i meditation. Den lilla vargen tar varje chans han kan till att meditera. Det är en av källorna till hans harmoni. Den vita pälsen börjar svagt att lysa. Men det är svårt att urskilja i det ljus hans kropp redan badar i. Det är ett mål att få kontroll över ljuskraften. Det är fortfarande en kamp i och med att den kan råka slås på när som. När han mediterar får han bättre kontakt med sitt inre medvetande. Där försöker han söka efter källan till kraften. Men när han kommer för nära blir alltid han själv bländad.
Efter en stund bildas en rynka mellan ögonen. Han ser inte längre rofylld ut och de ljusa violetta ögonen slås upp igen. Det har blivit mörkt. Solenstrålen vilar inte längre på honom och i den omkringliggande skogen flyger eldflugor omkring. Ljuset i vargens päls bleknar sakta bort tills han sitter där i mörkret omgiven av de glödande små krypen. Han ruskar på huvudet och reser sig upp. Sedan hoppar han ner från roten och landar i ett hav av glödande månblommor. Han smälter in rätt bra där med sin vita skrud. Han smackar till med tungan och bestämmer sig för att finna något att äta innan han vandrar vidare.

[PAX TILL LUNE]

Hon var nästan lugn denna kväll, månblommorna glödde i takt med hennes måntatueringar och runt henne surrade eldflugor dem få gånger hon trampade snett och råkade störa dem. Hon hade lärt sig att gå så att dom fick vara i fred, varje gång hon ändå lyckades vaja det höga gräs där krypen gömde sig kände hon ett stygn av dåligt samvete. Ville inte vara i vägen. Skogen var inte mer hennes än deras. Specifikt gräset var antagligen mycket mer deras, det var upp till henne att se sig för.
Men ikväll var hon nästan lugn, samvetskvalet över dem lysande punkterna som svävade runt henne gnagde bara i bakhuvudet. Hon gungade på huvudet i takt med tonerna hon nynnade, öronen flaxade komiskt och hon tycktes helt uppe i sin egna värld. Rörelserna var behärskade och försiktiga men då och då ljöd ett lite högre "he-lay, he-lay" genom skogen. Hon hade en ljus, skör stämma och det genomgående intycket hon utstrålade var nog just det. Skör. Som månblommornas kronblad, som eldflugornas vingar.
Hon hade vuxit till en gänglig tonåring, en slank på gränsen till mager kropp med långa ben och ett avlångt ansikte. Öronen, som ständigt ryckte och pendlade, var långa och låg för det mesta hängandes längs hennes kinder. Runt henne spred sig en försiktigt glöd. Skör, försiktig, känslig och lite udda, och hon var antagligen obekvämt medveten om detta första intryck.

Något betydligt större än en eldfluga, men lika skinande ljust, rörde sig framför henne och hon frös på platsen. Tystnade och sträckte på kroppen. Det var en varg, han hade suttit stilla men nu rörde han sig. Mjuka smidiga rörelser och skenet om honom avtog allt eftersom. Var hela hans päls en enda stor måntatuering? Skenet runt henne pulserade i takt med hennes skenande hjärta. Om hon påminde om något så var det ett rådjurskid, eller möjligen en rädd hare, sekunden innan flykt.

Det var främlingens doft som fick honom att vrida på huvudet och vila blicken på en mörk skepnad med ljusare fläckar av ljus. Fascinerat och nyfiken ändrar hanen riktning och rör sig istället närmare främlingen. Den ljust violetta blicken skiner av nyfikenhet och öronen står spetsade på huvudet. Svansen sveper glatt från sida till sida i långa utdragna rörelser. Hans hållning är lugn och avslappnad. Förmodligen eftersviter av meditationen. Det är viktigt med ett inre lugn och harmoni. Fler vargar borde pröva på det. Men allt för många tycks inte besitta tålamodet.
"Hej" Hälsar han vänligt och glatt på främlingen och stannar på behörigt avstånd. Vilket i det här fallet är på något lite större avstånd än vanligt. Främlingen tycks rädd. Eller är det bara skenet? "Är du okej?" Frågar han undrande. Svansen blir stilla bakom honom och han ser lätt oförstående på främlingen. Den lilla vita hanen tippar huvudet lätt på sned. Han har inte märkt av något farligt i skogen hittills. Kanske främlingen kan upplysa honom om det?

Hanen var lugn, vänlig och försiktigt. Lune studerade honom med en skeptisk min. Långsamt började hennes spända muskler slappna av något och käkarna slutade pressas mot varandra.
"Nej"
Viskade hon fram. I nästa sekund vidgades hennes ögon i vad som endast kan beskrivas som ren chock, kanske fasa.
"Ja.. menar jag..."
Hon försökte sig på att le men det blev bara till en sned och konstig grimage.
"Jag eh... jag borde.. jag måste nog gå.."
Blicken flackade och hon önskade sig långt bort från platsen. Men kroppen rörde sig inte.

En fundersam blick vilar på främlingen. Oförstående står Nyke framför henne. Främlingen verkar vara på väg någonstans, eller så vill hon helt enkelt inte befinna sig här just nu. Nyke tar ursäktande ett par steg bakåt och sänker huvudet i gesten. Han ger henne mer utrymme och friheten att gå om hon så önskar. "Jag ber om ursäkt om jag störde". Svarar han. Nyke höjer huvudet igen och spetsar öronen. "Är det något jag kan hjälpa dig med så gör jag gärna det. Söker du något?". Den ljust violetta blicken vilar på den större tiken. Ena baktassen har stannat en bit ovanför marken när den vita lilla hanen backade förut. Tårna svävar i luften och hanen är redo att lämna platsen om tiken inte vill stanna.