För första gången i Chanders liv kunde han kalla sitt liv för trevligt. Han och syskonen behövde inte längre bära på rädslan över att bli skadade av sin mor. Hon var lugnare nu. Det kunde ha något att göra med de långa promenader som modern tog. Ibland kunde hon vara borta i flera timmar. Då kom hon oftast hem med sår på benen. Valparna hade tyst spekulerat sinsemellan om vad anledningen kunde vara - ännu en järv, kanske? - även om ingen var dum nog att fråga henne.
   Det var under en av de här promenaderna som Chander strövat iväg. Valparna hade ingen speciell tid på dygnet som de behövde gå och lägga sig vid. Det gav honom en viss frihet att göra som han önskade. Hanvalpen brukade titta på månblommorna. De påminde honom om sin egen lysande fäll, och det fick honom att känna tillhörighet med blommorna. 
   Nu låg han ner, mitt i ett hav av blommor. Det var ovanligt många månblommor på en och samma plats här. Han brukade komma hit när månen var stor, för då sken de ännu starkare. Utan tvekan var det en av hans favoritplatser.
   Det prasslade till i en buske några meter bort, och valpen satte sig käpprätt upp. Minnet av järven var mycket färskt.
   "Hallå?", frågade han oroligt.

Mishi var borta. Han kunde knappt tro det, när han vaknade en morgon och hon inte låg vid hans sida, vakade över honom likt en skyddsängel. Istället hade platsen bredvid honom varit tom, ekande tom, och han hade gripits av panik. Han sprang upp och började ropa hennes namn med sin sköra stämma, men inget svar kom. Han vågade sig inte så långt, även om han letade efter henne, men också detta var förgäves. Hon var inte kvar. Men det var fullkomligt ologiskt. Varför hade hon lämnat honom? Hon skulle inte lämna honom, hon skulle ta hand om honom. Ezekiel fick rulla ihop sig till en ynklig boll och grät, tyst för att inte dra hungriga rovdjurs uppmärksamhet till sig. Han försökte somna om. Det gick sådär.
  Men han måste ha somnat till slut, för det första han gjorde när han vaknade var att ge sig av på jakt efter henne. Det hade han gjort hela dagen. Han var helt slut, både fysiskt och psykiskt. Det var som att söka efter en nål i en höstack. Och plötsligt hade han ingenting. Den lilla trygghet han hade fått, hade ryckts ifrån honom. För andra gången i sitt korta liv hade han förlorat någon han höll av. Och han var livrädd för att det var de vandrande döda dom tagit även Mishi.
  Ezekiel hade slutligen kollapsat i en buske, för trött och ledsen för att göra något annat. Han hade sovit lite, men vaknade nu och sträckte lite på sig. Plötsligt ljöd en röst, en fråga närmare bestämt.
  “Va?” sa han omtöcknat, och sekunden därpå trängde han sig ut ur busken och fann sig själv stirrande upp i ett främmande ansikte. Ett valpansikte. “Öh, hej”, fick han trevande fram, väl medveten om bladen och de små pinnarna i den rufsiga pälsen efter tuppluren i busken. “Vem... vem är du?”

Ett 'va' hördes, och sekunden efter kom en annan valp ut ur busken. Chander kunde inte låta bli att stirra på den andre. Valpen var svart, med gröna ögon. Pälsen var rufsig med grenar och blad. Det var dock inte det som fångade Chanders uppmärksamhet: det var vingarna. Vilken grej! Äkta, svarta fjädriga små vingar, precis som på en fågel. Gråblodet hade aldrig sett något liknande. Med munnen lätt öppen funderade han ett tag, innan han bestämde sig för att svara.
   "Chander. Öh... vem ä' du?" Som vanligt när han träffade främlingar kändes tungan torr. Språket, som alltid var hafsigt, blev ännu lite sämre. Chander visste det, och rodnade lätt. Förhoppningsvis syntes det inte, eftersom hans kinder glödde från måntatueringen. "Och ä' de' dä' vingar?" Tonen var mycket frågande. Det fanns fler frågor som bubblade i Chander, men han bestämde sig för att låta den andre svara på hans första två.

Förvirrat, nästan oförmögen att greppa situationen, stirrade Ezekiel på den andre. Det var en valp, förmodligen inte mycket äldre än han själv. Valpens kropp gick i grå nyanser, och han glödde av … ljus? Var det ljus som strålade ut från främlingen? Ezekiel hade aldrig sett en varg som lyste förut. Förundrat betraktade han valpen, som presenterade sig som Chander.
    “Ezekiel”, svarade han på valpens fråga, samma som han själv ställt ögonblick tidigare. En fråga man kastar ur sig när man inte vet vad man ska säga.
    Och ä’ de’ dä’ vingar? Ezekiel lyfte vingarna lite och sneglade på dem, utan att tänka på det. Vingarna var inte i så bra skick just nu, fulla av löv, fjädrarna var tufsiga och glanslösa efter att ha släpat i marken när han inte orkade bära dem. Till råga på allt var de lite för stora för hans kropp också. Men vingar, det var de väl. Han nickade bekräftande till svar, och bestämde sig för att fråga om den andres lysande kinder.
    “Är du medveten om att du lyser?” frågade han försiktigt, men undrande. Det kanske var något fel på Chander - tänk om han var sjuk? Det kunde ju inte vara bra att lysa sådär.

Ezekiel. Ett underligt, komplicerat namn som Chander aldrig hört förut. Å andra sidan hade han inte hört särskilt många namn. Han kunde inte heller klaga: trots allt hette mamma Eirocalyphtica. 
   "Är du medveten om att du lyser?" Chander rynkade pannan. För honom var det en självklarhet att lysa. Månblommorna gjorde ju också det, så det kunde ju inte vara något fel med det. Ett litet öh slapp ur honom, innan valpen kom på sig själv och stängde munnen. Det varade dock inte länge. 
   "Det ä' väl klart", svarade han. "Va' skulle jag annars göra? Glittra?" Det kom ut lite väl kaxigt, och Chander strök ångerfullt bak öronen. Försiktigt såg han mot Ezekiel, undrade om denne skulle ta illa upp. Hade han sagt det där till mamma hade han fått massor med stryk.

Chander var medveten om att han glödde. Men Ezekiel tyckte fortfarande att det var konstigt. Var det normalt för vargar att lysa, som solen? Eller månen? Han bara fortsatte titta på den andre med ett förvånat uttryck i ögonen, osäker på vad han skulle göra härnäst. Han hade aldrig varit särskilt bra på sociala interaktioner, ens när han haft stöd i form av Ezra och mor, och nu när han var ensam gick det inte alls bra. Han visste helt enkelt inte hur han skulle göra, vad han skulle säga för att det inte skulle bli konstigt.
    När Chander frågade vad annars han skulle göra, glittra kanske, lät det kaxigt och Ezekiel strök skrämt bak öronen, som var lite för stora för hans huvud. Skulle Chander bli arg på honom nu? Ezra hade vetat hur man skulle svara på det, men olyckligtvis var Ezra död.
    “Nej, jag …”, började han, men avbröt sig, mest för att han inte visste hur han skulle fortsätta. “Jag lyser inte, eller glittrar. Tror jag i alla fall. Så varför gör du det?”
    Han väntade på Chanders svar, och hoppades att frågan inte skulle uppröra honom. Å, om han bara haft mor eller Ezra eller Mishi med sig! Men det verkade som om alla tyckte om att lämna honom, oavsett hur mycket han försökte hålla dem kvar.

Varför? Chander hade ingen aning om varför han lyste. Det hade aldrig slagit honom tidigare. Valpen sneglade mot månblommorna. De började lysa först när månen kom fram. När han tänkte efter så stämde samma sak på honom.
   "Månen", sa han tveksamt. "Jag lyser bara när månen är framme." Chander såg ner på sig själv, studerade de mjukt glödande benen. Den andra valpen verkade vara ungefär lika osäker som han själv, och det stärkte Chanders självförtroende. Hittills hade han inte hanterat främlingar särskilt smidigt. Men nu... 
   "Vill'u bli min kompis?", hävde han ur sig, och stirrade lite oroligt på den andra. Plötsligt kände han sig inte lika modig, och rädslan för att bli avvisad växte i bröstet.

Månen? Att bara lysa när månen var framme var ju nästan konstigare än att alltid lysa. Vad skulle det betyda? Var månen och Chander kompisar? Ezekiel begrep ingenting, men den andre verkade inte heller veta så mycket om saken, trots att det faktiskt var han själv som lyste.
    Vill’u bli min kompis? frågade Chander. Fakargen blev nästan ställd. Han hade inte så många kompisar, och för det mesta spenderade han sina vakna timmar i deppig ensamhet. När han hade mött Mishi hade saker lättat lite, och han kunde skratta igen. Men den lyckan var tydligen kortvarig, för nu var Mishi borta.
    “Okej”, sa Ezekiel osäkert, fast han försökte låta munter. Det gjorde han faktiskt.
    Sedan mindes han varför han från början kollapsat i busken, och sneglade på Chander med hoppfulla ögon. “Har du sett en varg här?” Han insåg att beskrivningen var ganska bred, så han försökte specificera sig. “Öh, hon heter Mishi, och hon är vuxen och ganska mörk i pälsen med blåa ögon och jag letar efter henne …” Chansen var ändå inte pytteliten att Chander hade sett henne och kunde tala om vart hon tagit vägen.
    Han tänkte åter på att han och Chander tydligen var kompisar nu, och det var nog bäst att säga något, annars skulle det bli konstigt och tyst. “Vill du hitta på något?” sa han, samtidigt som han insåg att han inte hade en aning om vad de kunde hitta på.

Ett glatt litet leende sprack upp på Chander läppar. Var det såhär lätt att skaffa kompisar, så skulle han ha massor på nolltid. Ezekiel ställde en fråga tillbaka, undrade om Chander hade sett en varg. Miami? Namnet var obekant. Beklagande skakade valpen på huvudet. Som sagt hade han träffat mycket få främlingar, och inga stämde in på beskrivningen.
   "Ja!", svarade Chander sedan. "Vi kan gå till sjön!" Den skulle vara vacker nu, med natthimlen som reflekterades i vattnet. Mamma hade beordrat dem att inte gå själva, men nu hade ju Chander en kompis att gå dit med!

Hans hjärta sjönk som en sten när Chander skakade på huvudet. Han hade inte sett Mishi. Ezekiel tvivlade på att han skulle hitta henne igen. Han hade inte en susning om vart hon tagit vägen, eller exakt när hon gett sig av. Han var rätt värdelös på att spåra, och måste lägga energi på att försöka överleva för egen del. Innan Ezekiel försvann ner i ledsna tankar, påminde han sig själv om att han inte var ensam. Chander var fortfarande kvar och ville vara hans kompis.
    Den andra valpen nappade på erbjudandet om att hitta på något. Till Ezekiels lättnad kom han sedan med ett förslag på vad, vilket räddade fakargen från att själv behöva göra det. Gå till sjön. Han nickade och gjorde sitt bästa för att se glad ut.
    “Okej!” sa han, och svansen viftade lätt bakom honom. “Vi går dit. Vet du var sjön ligger då?” Bäst att Chander hittade dit, för själv hade Ezekiel inte direkt brytt sig om att lägga sin omgivning på minnet, vilket betydde att han inte visste var denna sjö låg.

Glatt nickade Chander till svar, och gjorde en gest åt den andra att hänga med. Sjön låg inte särskilt långt bort, så det skulle inte ta dem mer än några minuter. Den lysande valpen travade på, och såg sig om då och då för att försäkra sig om att Ezekiel hängde med. Efter en kort stund kunde han skymta sjön mellan träden.
   "Där ä' den!", deklarerade han, trots att det var uppenbart. Uppspelt tog Chander några skutt fram, så att han precis nådde fram till vattenkanten. Vattnet var en perfekt kopia av natthimlen, och han trodde sig nästan kunna fånga stjärnorna. Prövande doppade Chander nosen i vattnet. Från platsen där han rört ytan spred sig små ringar ut och förstörde den perfekta bilden. Det påminde honom om att det fortfarande bara var vatten, inget annat.
   "Fin va?"

Chander satte fart, och Ezekiel fick bråttom att följa efter ifall han inte ville bli lämnad kvar. Han skyndade efter den andre valpen så gott det gick med vingarna som var svåra att balansera på ryggen och helst ville släpa i marken. Men han släppte inte Chander ur sikte och efter en kort stund glittrade sjön mot honom mellan träden. Chander hoppade fram till vattenbrynet, men Ezekiel var lite tveksam och gick långsamt fram, satte ena tassen i vattnet, sedan den andra och på det viset vadade han ut ungefär en halvmeter. Han var tvungen att sprida ut vingarna för att inte vingspetsarna skulle nudda vattenytan.
  Fin, va? sa Chander, och Ezekiel kunde inte annat än att hålla med. Stjärnorna ovanför huvudet tycktes plötsligt ha flyttat sig till vattenytan, så att det såg ut som om han vadade i stjärnljus. Han andades ut ett ja.
  Ezekiel hade sett hur Chander stoppade nosen i vattnet och bestämde sig för att prova samma sak, att luta sig framåt och lukta på stjärnorna. Men uppenbarligen lutade han sig för långt fram, för det var inte bara nosen som doppades utan halva huvudet. Valpen greps av panik och drog sig bakåt, men snubblade på sina otympliga vingar som han glömt hålla upp och satte sig på ändan i vattnet. Som tur var, var det inte särskilt djupt. Ganska snart insåg Ezekiel att vattnet inte skulle skada honom och att hans reaktion var rätt överdriven, och när han reste sig med ett skratt droppade det om honom.
  “Kom nu, badkruka!” utbrast han med ett stort leende på läpparna.

Badkruka? Bah! Ezekiels utmaning fick Chander att släppa alla tankar på försiktighet. Glatt plaskade han ut i vatten under små gläfs. Det var lite kallt, men han bestämde sig för att det inte spelade någon roll. Han hade tjock päls som skulle hålla honom varm, det var han övertygad om. Valpen stannade när vattnet var strax under hakan. Det kändes obehagligt att gå längre ut, speciellt eftersom han redan tyckte att det var svårare att andas. 
   "Bor du här i Ötamon?", frågade Chander istället. Om Ezekiel bodde här så kunde de göra om det här!

Chander gick ner i vattnet, och stannade när vattnet nådde honom till hakan. Ezekiel lyfte vingarna, som råkat bli doppade trots hans försök att hålla dem över ytan. Han upptäckte att vattnet bara rann av dem, utan att egentligen blöta ner fjädrarna. Varför det blev så förstod han inte, men det betydde att han kunde använda dem för att doppa vingspetsarna och försiktigt skvätta lite åt Chanders håll. Han stod upp till magen i vattnet, och fann sig själv skrattande. Ja, det här var precis vad han behövde för att slippa tänka på Mishi.
  När Chander frågade om han bodde här tittade han upp efter att ha studerat sin spegelbild. “Ja, det tror jag”, sa han en aning förvirrat. “Jag bodde här med hon som är försvunnen, men jag vet inte om jag ska stanna nu när hon är borta. Tycker du att jag ska göra det?”
  Det är klart, om han stannade kvar kunde de ju bada fler gånger. Och det var faktiskt ganska roligt. Han skvätte lite mer vatten på Chander och log. “Då kan vi ju bada här varje dag!”