Kolzak och Ezekiel var vid det här laget oskiljaktiga. De hade bildat ett starkt band, ja, det var som att de var bröder. Kolzak kände ett oerhört ansvar för Ezekiel, som en storebror. 
"Titta där, Ezekiel! Där är Måntemplet!" utbrast Kolzak efter en stund och skyndade på stegen litet. I fjärran av den mörknande skogen kastade eld långa skuggor på den lövtäckta marken. "Eller.. visst är det?"
Kolzak visste inte hur Måntemplet såg ut, eller var det låg. Bara att det låg i Ötamon, norrut. Men runt området fanns dofter av många vargar, så det kunde ju inte vara annat än rätt. Eller?
"Har du varit i Måntemplet förr, Ezekiel? Vet du hur det ser ut?" frågade Kolzak sin vän. Han var hungrig vid det här laget, och lite trött efter lång vandring, och han gissade att den lille kände samma. Men hans trötthet ersattes av en starkare känsla av nyfikenhet. Han ville utforska hela stället med Ezekiel.



[Ezekiel]

Ezekiel hade aldrig varit gladare än just nu, när han vandrade tillsammans med Kolzak. Han såg upp till den äldre som en bror, den bror han aldrig haft, och det var skönt att ha någon vid sin sida. Han försökte att inte tänka så mycket på Ezra och mor, för han visste att han bara blev ledsen varje gång han gjorde det, och istället fokuserade han på att vara närvarande i nuet och hitta på saker tillsammans med sin nya bror. De hade vandrat ett tag nu och valpen började bli trött, men i samma ögonblick som han tänkte öppna munnen och tala om det utbrast Kolzak någonting.
Titta där, Ezekiel! Där är Måntemplet!
    Ezekiel lyfte huvudet och spanade framåt, och där skymtade han eldar som brann, skuggor av vargar som rörde sig och då och då röster som ropade glatt. Eller kanske sjöng de? Hans ögon blev runda som tefat och när Kolzak skyndade på gjorde han det också.
    När Kolzak frågade om han varit där förut och visste hur det såg ut skakade han på huvudet. "Nej", sa han, "jag visste inte att det fanns! Kom nu, så kollar vi vad det är!" Det här var ju spännande! Ju närmare de kom, desto högre blev ljudet av andra vargar och desto tydligare såg han det. Han var ivrig att komma fram och utforska det, och tröttheten var som bortblåst; han skuttade framåt med de stora vingarna på släp.

Ezekiel svarar att han inte visste om att Måntemplet ens fanns, men han var ivrig att undersöka saken. Kolzak var med på noterna och skyndade med Ezekiel närmare lägereldarna, där andra röster och skratt blev tydligare att urskilja. Värmen strök hans päls medhårs och Kolzak kunde knappt bärga sig. Han ville gärna värma sig, då han var lite frusen med tanke på det lätt kyliga vädret. Hans päls skyddade men nu hade de ändå vandrat ett tag, och tårna kändes kalla.
Templet var synnerligen magnifikt. Lägereldar, vargar av alla dess sorter. Det var som att allt av det var byggt av de präktiga trädens rötter.
"Wow, har du sett!" utbrast Kolzak hänfört och bara gapade åt allt. Det fanns mat, sovplatser, allting! Hur kunde man inte bo här? Att hans flock inte besökt stället tidigare? Måntemplet hade ju allt! Kolzak vände blicken mot sin vän och log lite småbusigt.
"Ska vi ta och utforska stället?" frågade han med glimten i ögat. Utan att vänta på ett svar satte han av bland lägereldarna och vargarna, sög in allt han kunde se. Många här verkade intressanta, kanske någon kände till något om hans flock?
En särskild urholkning i ett av de stora träden var synnerligen intressant. Kolzak saktade in och gestikulerade åt urholkningen. "Kolla där! Vad tror du finns där i, Ez?"
Den röde tänkte precis kliva fram och sticka nosen i urholkningen när ett argt ansikte uppenbarade sig. Förvånat backade han nästan in i Ezekiel.
"Hörrö!" grymtade vargen, en mörk hanne som visst gjort sig hemmastadd inne i trädet. "Vad troru att du håller på med, din gris? Rotar runt i min lya? Skäms!" 
Hanen verkade äldre än dem, men var inte jättestor. Ändå var Kolzak var inte alls beredd på vad som hände och backade ytterligare. "Förlåt, det var inte meningen. Jag ville bara-"
"Bara och bara. Jag ska nog allt visa dig."
Den mörke hade präktiga kloförsedda tassar, och riktade nu ett slag mot Kolzaks ansikte.

Templet var fantastiskt, Ezekiel hade aldrig sett dess like. Där fanns eldar att värma sig vid, vars lågor dansade i ögonen på vargarna som satt runt dem, där fanns lyor och ingångar till mystiska, mörka utrymmen, matplatser. Kolzak frågade om de skulle utforska stället, och Ezekiel nickade ivrigt och skuttade efter sin storebror. Hjärtat slog exalterat inom honom och han fick en plötslig lust att skratta. Någon höll på att trampa på hans vingar som släpade efter honom och Ez skyndade sig att vika upp dem på ryggen för säkerhets skull. 
    Kolla där! Vad tror du finns där i, Ez? Han såg inte riktigt vad Kolzak menade eftersom den äldre stod i vägen, men plötsligt backade Kolzak och Ezekiel hann precis hoppa ur vägen för att undvika att bli överkörd. Hans stora öron uppfattade ljudet av en ilsken röst, som inte lät speciellt trevlig. Den kallade Kolzak för gris. Ezekiel duckade, smet in under Kolzaks mage och kikade fram mellan hans framben. Kolzak bad om ursäkt men det verkade inte bita på främlingen, som lyfte tassen för att klippa till honom i ansiktet. Någonting argt vaknade inuti valpen. Främlingen hade ingen rätt att slå Kolzak, han hade ju inte gjort något! 
    Ezekiel frigjorde sig från sin plats, tog ett hopp uppåt och satte tänderna i främlingens tass innan den hann träffa Kolzak. Främlingen gav ifrån sig ett tjut mer av överraskning än av smärta, men det hade den önskade effekten — den mörka vargen drog åt sig tassen. Istället blängde han ilsket, på Ezekiel denna gång. 
    “Vid gudarna!” utbrast främlingen. “Vad är det där för något litet?” Men den lille valpen stod på sig, vilket var en konstig känsla. Han brukade inte göra det.
    “Du får inte slå Kolzak! Han har faktiskt inte gjort något.” Ez blängde tillbaka. “Du får inte göra så mot min brorsa!”

[Ez goes gangsta  ]

Plötsligt hoppade Ezekiel fram och högg tag i främlingens tass, precis innan den drämde till Kolzak i nyllet. Främlingen gav ifrån sig ett överraskat läte, och gav Kolzak tillräckligt med tid att hoppa bakåt ett slag, så han undgick att bli måltavla för den kloförsedda tassen ännu en gång. Men nu riktades främlingens vrede mot Ezekiel, något Kolzak inte tänkte tillåta.


"Vid gudarna! Vad är det där för något litet?"


"Du får inte slå Kolzak! Han har faktiskt inte gjort något. Du får inte göra så mot min brorsa!"

Kolzak hade inte sett Ezekiel så uppeldad förut, och det var faktiskt ganska häftigt att se sin lillebrorsa stå upp emot en främling som till på köpet var både äldre och större än honom själv.


"Just det!" utbrast Kolzak för att backa Ezekiel och visa att han inte stod ensam. "Så passa dig hörru."

Han var uppriktigt imponerad av Ezekiels mod och ville också vara lika modig. Främlingen, uppenbart irriterad, fräste åt den lille svarte valpen och blängde med stora, arga ögon.
"Era slyngel," morrade han argt och såg ut att vara påväg att klättra ut ur trädets hålighet. "Jag ska allt lära er att veta hut..."
Kolzak insåg att vargen som gömt sig inne i trädet faktiskt var ganska stor, när han reste sig. Avskräckt backade Kolzak några steg.
"Vi springer, Ez!" utbrast han skrämt när flammor slickade den främmande vargens fäll. Det blev helt enkelt för mycket för Kol, han kände inte för att bli grillad redan innan han fått se hela Måntemplet. Han tog ett skutt åt sidan och såg mot Ezekiel, för att försäkra sig att han följde efter.

Pulsen bultade hårt i öronen på Ezekiel, så högt att han nästan inte hörde Kolzaks svar. Det var skönt att veta att Kol fanns där bakom honom, och det var faktiskt inte så illa som han trodde att stå här framme — faktum var att han för varje sekund kände sig säkrare, mer förvissad om att främlingen förtjänade att få på nöten, och mer övertygad om att han kunde klara av det. Såklart han fixade det, han var inte så svag som han såg ut, han … 
    Modet försvann lika fort som det dykt upp när främlingen började klättra ut ur trädet. Era slyngel! Jag ska allt lära er veta hut … Främlingen tornade upp sig över dem, och för Ezekiel som var ganska liten verkade främlingen enorm. Han backade snabbt, så snabbt att han nästan lyckades snubbla över Kolzaks framtassar, och plötsligt började det slå upp eld om den främmande vargen. Lågorna speglades i valpens ögon, som vid det här laget var stora och runda som tefat. Om inte Kolzak hade ropat åt honom att springa hade han nog stått kvar, paralyserad av rädsla men också fascination. Vargen brann ju, för sjutton gubbar! 

Tack vare Kolzak återvände Ezekiel till nuet och satte fart efter brorsan. De korta benen tillät inga högre hastigheter, och i ögonvrån såg han den arga vargen följa efter dem. Han slog panikslaget med vingarna, lyckades stiga någon meter upp i luften och fann att det gick snabbare att flyga än att springa, så han slog hårt med vingarna och slöt upp vid Kolzaks sida. Han var egentligen livrädd för att han skulle göra fel och störta, men han var ännu räddare för att vargen där bakom skulle få tag i honom, så han tillät sig inte att tänka så. 
    De rundade en lya, trängde sig förbi folk som promenerade omkring, var allmänt i vägen och fick många att fnysa ogillande. Ezekiel kände att han började bli trött, och plötsligt slutade vingarna flaxa. “Kol, vänta!” ropade han och han föll till marken med en duns. Han hann inte se om Kolzak stannade innan han var tvungen att rulla ihop sig till en liten boll för att skydda sig i fallet, och när han tittade upp hade den främmande vargen nått fram till honom och stod bara någon meter bort, brinnande och arg. Det skulle inte hjälpa att springa nu, insåg han. Han kunde bara hoppas att Kol kom till undsättning eller att vargen lugnade ner sig en aning. 
    “Döda mig inte”, viskade han till den ilskna vargen och svepte vingarna om sig som en filt där han kröp ihop på marken. Det gjorde ont i ena frambenet efter fallet. Han sökte med blicken efter Kolzak och med skälvande röst ropade han vännens namn. “Kol!” 

De sprang bland lägerplatserna, trängde sig förbi andra vargar som tog det lugnt i templet. Minst sagt orsakade Kolzak och Ezekiel stor uppståndelse, men det var behövligt med tanke på att de jagades av en brinnande främling som ville dem illa. Kolzak slängde en blick över axeln som hastigast, för att se att Ezekiel tog jämna steg, och såg att valpen flög efter honom. Stolt log han, klart de skulle ta sig ur det här! Kolzak vände blickåt igen och de rundade en lya. 
Kol, vänta!
Kolzak bromsade in och slängde en blick över axeln. Ezekiel hade fallit till marken, och den brinnande vargen stod nu alldeles nära, med lågor som slickade hans fäll. Kolzak hade fegat ur vid blotta åsynen annars, men något hindrade honom från det.
Kol!
Ezekiel behövde hans hjälp, det fanns ingen tid för tvekan. När han såg hur den vuxne främlingen hotade ett litet barn så bubblade något inuti Kolzak. Han tänkte inte ens efter. Ett dovt morr rullade ur hans strupe, ett ljud han aldrig gett ifrån sig tidigare, medan han stormade till Ezekiels undsättning. Morrandet steg till ett vrål när främlingen tog ännu ett steg närmare.
"Du RÖR honom inte!" röt Kolzak och kastade sig emellan. Huvudet var sänkt och han hotade med hornen. De var inte så präktiga, men han hade ett hårt skallben och noshornet kunde åsamka rejäl skada, liksom betarna. En obekant känsla fyllde Kolzak. Han var orädd.
Under de tre vargarna skakade jorden, Kolzaks gärning. En mindre jordskakning fick dem att skälva, och främlingen stapplade förvånat till. 
"Vad i-"
Kolzak kastade sig framåt med sänkt huvud. Vid en första anblick såg det ut som att Kol ämnade att stånga rakt in i vargen, men i sista sekund väjde han. Han lät jorden pulveriseras vid hans fötter och sprätte jordkokor rakt i vargens ansikte. Främlingen fräste och spottade, och Kolzak tog tillfället i akt att se till Ezekiel.
"Ez! Är du okej?"

Du RÖR honom inte! 
Ezekiel såg storögt på när Kolzak vände om och kom tillbaka. Kom tillbaka för hans skull. Fast han var livrädd kände han en stark värme i bröstet. Men Kol såg så annorlunda ut när han var arg, och fast Ezekiel visste att det inte var riktat mot honom kunde han inte låta bli att känna sig lite orolig när Kol sänkte huvudet och viftade med hornen. Ezekiel hade aldrig sett honom så. 
    Han fick inte mycket tid att fundera — plötsligt började hans synfält skaka. Han förstod inte vad som hände, men under tassarna rörde sig marken och när den brinnande främlingen blev distraherad tog han sig klumpigt upp på fötter. Jord sköt upp i främlingens ansikte och där var Kol. 
    Ez! Är du okej? Ezekiel nickade, osäker på om han hade röst nog att svara, och kastade en blick på den främmande vargen. Han fattade inte vad som hade hänt eller varför jorden helt plötsligt börjat skaka, men … vänta ett tag. Kol! Han sträckte på nacken för att kunna se på sin storebror, med ett beundrande ansiktsuttryck. “Marken … var det du som gjorde det? Så att det skakade?” Kolzak blev bara coolare och coolare i valpens ögon. 
    Men de kunde inte vara kvar här. “Vi måste härifrån”, utbrast Ezekiel intelligent och såg sig om efter en flyktväg. “Jag kanske kan sitta på din rygg? Eller så delar vi på oss och springer åt olika håll, så att han inte vet vem han ska jaga.” Han tvivlade dock på att han skulle kunna springa ifrån vargen med sina korta ben. Om de delade på sig och vargen bestämde sig för att följa efter honom skulle han i princip vara körd. Å andra sidan skulle han kunna sinka Kol annars, och om Kol råkade snubbla och ramla skulle de hamna i klistret båda två. 
    Bakom dem hade vargen återhämtat sig från attacken och Ezekiel såg hur han skickade en boll av eld i deras riktning. “Kol, akta! Ducka!” ropade han för att göra Kol medveten om bollen. Det fanns ingen tid att fundera — de behövde bestämma sig NU.

Ezekiel frågade, med beundran i rösten, om det verkligen var Kolzak som orsakt det lilla skalvet. Kolzak log lite mot honom, insåg att han inte riktigt demonstrerat sina krafter för den lille tidigare. 
Vi måste härifrån.
Kolzak nickade, de kunde diskutera mer om saken när de undkommit fara. Tiden var knapp och Kolzaks manöver hade inte vunnit dem många minuter. Ezekiel vägde olika flyktalternativ, och Kolzak tänkte precis ge sitt svar när ljudet av fräsande, sprakande eld ljöd.
Kol, akta! Ducka!
I precis rättan tid kastade sig Kolzak mot marken. Han kände hettan fara rakt över hans huvud. Kolzak tänkte inte. Han sänkte nacken och lät Ezekiel snabbt klättra upp på hans rygg, ja det var knappt så att Kol hann låta Ez sätta sig tillrätta innan han satte av i högsta möjliga fart.
"Håll i dig!"
Trots att Kolzak var klumpig så var han snabb. De långa benen bar Kolzak snabbare än Ezekiels ben, och han tänkte inte överge sin lillebror. Bakom dem hörde Kolzak någon morra och han gissade att fienden fortfarande var dem i hälarna. Han frustade, något uttömd på kraft efter den lilla manövern han gjort tidigare. Men han behövde vinna tid åt dem. Han lät resa en vägg av jord, bakom dem, inte jättehög men tillräckligt hög för att ge främlingen ett hinder. Under tiden kastade sig Kolzak i en snäv sväng åt sidan. Förhoppningsvis skulle de vara svåra att spåra bland de andra vargarna i Måntemplet.
"Hallå pojkar, se er för!"
"Så oförskämt..!"
"Förlåt!" ursäktade sig Kolzak till de upprörda tempelbesökarna han stormade förbi.
När de sprungit iväg en bit saktade Kolzak utmattat ner och såg sig över axeln. Var främlingen fortfarande efter dem, efter allt detta?
"Jag... jag tror att vi klarade det..?"

Kolzak undkom eldbollen med nöd och näppe, och Ezekiel kände hjärtat flyga upp i halsgropen. Men Kol var okej, för sekunden därpå sänkte han huvudet så att Ezekiel kunde kravla upp på hans rygg. Håll i dig! Det fanns inte mycket annat han kunde göra — det gick verkligen undan när Kol fick upp farten, och Ezekiel gjorde sitt allra bästa för att vara så lätt som möjligt och samtidigt hålla sig kvar. Han vred på huvudet och såg främlingen dundra efter dem, bara för att tvingas tvärstanna när en vägg av jord reste sig i hans väg. Han måste hjälpa till, insåg han, och med hjälp av sin kraft välte han ett ungt träd precis framför främlingen. Sedan försvann deras förföljare ur hans synfält när Kol svängde åt sidan. Folk började bli irriterade på deras vilda framfart och talade om det också — vissa högre än andra. 
    Så saktade de ner. Jag tror att vi klarade det? sa Kolzak. Ezekiel fick fram ett “vänta, jag kollar!” och lyfte från Kols rygg, hävde sig upp i luften med några kraftiga vingtag, så högt att han kunde se ut över tempelområdet. Om han kisade såg han förföljaren som mycket riktigt gett upp och såg ut att vara på väg tillbaka till sin lya. Ezekiel landade och levererade sin observation med andan i halsen. 
    “Han går tillbaka till trädet”, berättade han stolt. “Vi gjorde det!” Svansen viftade glatt, men han var oerhört trött. Även om incidenten varit ganska kort hade den varit enormt intensiv, till den grad att Ezekiel på allvar betraktat döden som en möjlig händelseutgång. Han andades ut och fångade Kolzaks blick. 
    “Där fick han så han teg!” Han var tvungen att se sig omkring när han sagt det, som om han inte var riktigt säker. Sedan sprack han upp i ett leende och tog ett litet skutt på stället. “Nej, du gjorde det! Du var sååå tuff. Och hur du bara fick jorden att röra sig … det var jättehäftigt!”

Ezekiel hävde sig upp i luften. Spänt inväntade Kolzak svar, och en suck av lättnad undslapp honom när Ezekiel landade med de goda nyheterna.
Vi gjorde det! Där fick han så han teg! Nej, du gjorde det! Du var sååå tuff.
Kolzak kände att han rodnade lite under pälsen och skakade i protest på huvudet.
"Niet, jag... Jag bara använde min kraft, och..."
Han log lite, ovan vid att få såna komplimanger. Det kändes samtidigt bra, att hans insats hade gett resultat. 
"Det var väl inget ... Du skulle se vad min pappa kan göra! Han kan bända jorden helt efter sin vilja! Och hans jordbävningar... !"
Han hade glimten i ögonen när han tänkte på sin far, samtidigt kände han ett sting av sorg i sitt bröst. 
"Tack, Ezekiel."
Han log brett mot sin vän. "För att du tror på mig. Om du vill kan jag visa dig mer?"
Kolzak såg sig om. Vid det här laget hade skogen mörknat omkring dem. "Vi borde kanske hitta en plats nära elden där vi kan sova."

Ezekiels svans viftade glatt från sida till sida, och ögonen vilade på Kolzaks ansikte. Han var uppriktigt imponerad, men tydligen var det möjligt att göra ännu coolare saker med jorden, vilket han knappt kunde fatta. “Wow”, andades han när Kolzak berättade om sin pappas förmåga. Tänk om Ez hade haft en sådan kraft. Det var inget dåligt med vindens kraft, men han kunde knappast skapa jordbävningar. Däremot välta träd och skapa kraftiga vindbyar kunde han göra, och han bestämde sig för att träna så att han blev ännu bättre. Så han kunde hjälpa och imponera på Kol. Så han kunde bli lika duktig som brorsan.
    Tack, Ezekiel. För att du tror på mig. Om du vill kan jag visa dig mer?
    Fakargen nickade ivrigt, men hann inte svara innan Kol fortsatte. De borde hitta någonstans att sova, vid eldarna. Det mörknade snabbt när solen väl börjat gå ner, och snart skulle skogen vara helt mörk. Trots mötet med den arga vargen hade Ezekiel inget emot att tillbringa natten nära Måntemplets eldar — det var varmt och mysigt där, fullt med folk. Så länge de inte råkade stjäla någon annans lya för natten borde de klara sig utan fler konflikter.
    “Okej”, svarade Ezekiel, och de började gå i riktning mot eldarna vars mjuka ljus spred en slags hemtrevlig värme i skogen.

[Du får gärna avsluta om du vill! <3]

Kolzak följde Ezekiel närmare eldarna med ett litet leende. Han var fortfarande lite skakis efter flykten från den där eld-främlingen, men han var stolt över att de i slutändan lyckats. Nästa dag kunde han visa Ezekiel mer av sina krafter, och utforska mer av Måntemplet. Det hade de ju inte hunnit med eftersom de sprungit hit och dit genom hela templet! 
Till slut fann Kolzak och Ezekiel en ledig lya där de kunde kura ihop sig för natten. Innan han somnade, log Kolzak litet för sig själv. Det här livet kanske inte var så dumt.

[Avslutat!]