Eriinaris isiga vindar rev i röd päls. Såhär nära Snöslätten var det gulnade gräset delvis täckt av snö, gnistrande vit i solens sken. I fjärran reste sig de Norra bergen, som en mur mot vad som än fanns på andra sidan.
Vandringen hade fört dem såhär långt, Kolzak och Ezekiel. Eriinari var delvis bekant för Kolzak. Avlägsna minnen. Minnet av att tappa bort dem. Överges i snöstormen. Det var så länge sedan nu. Men han var inte här för dem. Han var här för att upptäcka, resa. Lämna Ötamon, för ett tag. Kolzak hade vid det här laget släppt alla förhoppningar om att återfinna sin familj, vandringen var inte för att återse dem. 

Men ändå kallade något. 

"Ezekiel," mumlade Kolzak frånvarande och stannade upp i stegen. En doft. Den nästlade sig bekant i hans nos, nostalgisk. Varm, samtidigt fyllde den honom med något. En olustig känsla. Små veck bildades över hans nosrygg när den olustiga känslan grodde i hans buk.
"Vänta."

Han hade glömt vad de pratat om, precis nyss. Det goda humöret var som bortblåst och ersattes av en oro. Ilska. Ånger? Vad hade han att ångra? Han hade inte gjort något fel.

Men något kallade. 

Kolzak klev av stigen och började bestiga kullen, utan att yttra så mycket som ett ord. Gick i doftens riktning. Han hade skyndat på stegen trots ömmande tassar, något desperat och sökande fanns att finna i den ljusblå blicken.

Var det...? Var det verkligen..?

Bävan blandad med hopp och längtan fyllde hans bröst när han besteg kullen, nådde toppen och sökte med blicken efter vad han känt.


Och där.

Kolzaks blick frös till is där den landade på gruppen vargar ute på den snöblandade slätten. De var samlade runt en het källa. Vilade. Blicken rörde sig febrilt över gruppen. De var där allihop. Han tyckte sig höra skratt och ett sting av ilska skar igenom hans bröst. Han stod tyst en stund. Det fanns inget tvivel.

Där var hans familj.


[Till Ezekiel]

De var i Eriinari. Han var i Eriinari. Det var flera år sedan han senast satt sin fot här, men han mindes platsen lika klart som om det var igår han lämnat den. Självklart gjorde han det — det var här han hade bott tillsammans med sin mor och syster, tills han var sex år gammal. Det var här han levt tills de dog och han flydde hals över huvud. Ezekiel betraktade det kyliga landskapet med blandade känslor. En del av honom ville vända, ville skrika och brista ut i gråt, för allting här påminde honom om dem. Hur han brukade leka runt gejsrarna med Ezra, hur mamma visade dem hur man tog ett bad i de varma källorna. Samtidigt var det här det enda hem han någonsin haft. 
    De hade gått och pratat en stund, men blivit tysta alldeles nyss. Nu avbröts han i sina funderingar av Kolzaks röst. Ezekiel. Vänta. Förvånat stannade han och såg på den äldre hanen, rynkade pannan och följde tveksamt efter när Kolzak vek av från stigen och klättrade uppför en kulle. Ezekiel stannade ett par steg bakom Kolzak och följde hans blick mot gruppen med vargar ute på slätten. De befann sig ganska långt bort och deras lukter var obekanta för fakargen, men Kolzak verkade känna igen dem. Plötsligt förstod han. Kolzak hade varit i samma sits som han när de träffades, hade tappat bort sin familj. Det här … det här var Kolzaks familj. 
    “Kolzak …” Han visste inte riktigt vad han menade att säga. Visste inte hur han skulle reagera. Det här borde vara enkelt, Kolzak borde vara överlycklig som hittat dem efter så lång tid. Men han såg knappast ut att vara överlycklig. Ezekiels blick gick från vargarna till Kolzak och tillbaka igen. Där nere på slätten brast vargarna ut i skratt igen, muntra ljud som nådde ända upp till Kolzak och Ezekiel där de stod, men på kullen skrattade ingen.

Kolzak hörde Ezekiel yttra hans namn, men det lät avlägset. Han svarade inte. Blicken var som fastnaglad vid familjen. En figur stack ut mer från mängden än de andra, lite längre bort. En väldig varg, med ett par skarpt krökta horn, mörk teckning.


Pappa.

Något inom Kolzak sade åt honom att gå. Vända dem ryggen. Nu var de en del av hans förflutna, var de inte? Något att lämna bakom sig.
Men något annat gnagde. En dov röst ljöd i Kolzaks bakhuvud, förirrade hans tankar. Kolzak tog ett beslutsamt steg framåt, följt av ännu ett.

J̷a̷g̷ ̷ä̷r̷ ̷i̷n̷g̷e̷n̷ ̷y̷n̷k̷r̷y̷g̷g̷!̷ ̷J̷a̷g̷ ̷s̷k̷a̷ ̷v̷i̷s̷a̷ ̷d̷i̷g̷.̷ ̷D̷u̷ ̷s̷k̷a̷ ̷f̷å̷ ̷s̷e̷,̷ ̷v̷a̷d̷ ̷j̷a̷g̷ ̷b̷l̷i̷v̷i̷t̷ ̷u̷t̷a̷n̷ ̷d̷i̷n̷ ̷h̷j̷ä̷l̷p̷!

Kolzak såg sig inte över axeln, men han visste att Ezekiel följde efter. Det stormade inom Kolzak, av känslor och av ångest, nervositet, osäkerhet. Men utsidan var lugn, och han bar ett svalt uttryck över ansiktet när han närmade sig. Han hade nästan glömt sin familj. Glömt hurdana de var. Så länge sedan.

När de två ungdjuren spatserade över den öppna ytan väckte de flockens uppmärksamhet. Först ljöd några varningsskall. Neznakomets, otvali!*

Att höra språket från en annan varg fick Kolzak att skynda på stegen. Vargarna närmast gav Kolzak otvetydliga blickar. Hostiliteten lades ner, han såg ju så familjär ut.
"Eto ya," talade Kolzak med en dov stämma. Det är jag. "Eto ya, Kolzak."
Kolzak?
Det ringde en klocka hos många i gruppen, verkade det som. Det började tisslas och viskas runt omkring. Nu möttes han av leenden, som Kolzak svalt besvarade. Han kände igen många. Omega Elizaveta, flera av valparna som vuxit upp. Prima, Anastasia, Evgeniy. Bekanta ansikten överväldigade honom, och han kände sig besvärad av sin sinnesstämning. De var ju glada att se honom. Varför var då han inte glad?

En stor varg bröt igenom folkmassan, och för ett ögonblick stelnade Kolzak vid åsynen. Pappa. Nej, vänta. Han var yngre, hornen lite mindre, och pälsen lite ljusare. De iskallt blå ögonen som stirrade rakt in i Kolzaks väckte många barndomsminnen.
"Kolzak! Det är ju du!" 
Storebrodern, mycket större än Kolzak ville minnas, kastade sig fram mot honom och drog Kolzak till sig i en hård omfamning.
"Ilya," andades Kolzak fram. Varför kändes det så konstigt? Fler vargar anslöt sig för att skåda spektaklet, och Kolzak drog på ett leende. Han visste inte om det var ett uppriktigt sådant.
"Vad i... är det här verkligen samma lillebror? Vad hände med den hariga uppsynen och de aviga stegen?"
 Jo. Nog var detta Ilya alltid. Leendet över Kolzaks läppar blev svalt. Han hann inte ta till orda innan Ilya lade märke till den svarta fakargen i sällskapet.
"Vem är din vän?"
Kolzak harklade sig, vände sig mot Ezekiel.
"Min bror," sa Kolzak, nu på nordspråk. Han ville att Ezekiel skulle förstå, och inte känna sig exkluderad. Ännu hellre ville han ge Ezekiel en chans att presentera sig själv.
"Din bror?"
En rynka bildades över Ilyas panna vid det ordet. Kolzak kunde inte avgöra om hans uttryck var oförstående eller irriterat.

Kolzak svarade inte, men det förvånade honom inte heller särskilt mycket; Kol verkade ha försvunnit i tankar. Det gick en liten stund, sedan började Kolzak plötsligt vandra nerför kullen, mot gruppen ute på slätten. Ezekiel följde tvekande efter. När de närmade sig skällde främlingarna varnande, och ropade något på ett språk han inte förstod. Förvånat noterade han att Kolzak svarade på samma språk. Eto ya, Kolzak. Det lät som en presentation. Ezekiel betraktade främlingarna, som börjat viska till varandra runt dem, med stora förvirrade ögon. Han begrep inte mycket av det här. 
    Plötsligt dök en annan varg upp, en som liknade Kolzak så mycket att Ezekiel slöt sig till att det nog var en bror, eller åtminstone en nära släkting. När vargen omfamnade Kolzak på ett rätt våldsamt sätt backade Ezekiel ett par steg. Han kände inte för att vara i vägen. Men hans plan att hålla sig obemärkt i bakgrunden gick i stöpet när han märkte att vargens ögon vilade på honom. Några ord lämnade dess mun, ord som han inte förstod, men ögonen borrade sig in i hans och han kunde inte göra mycket annat än att titta tillbaka. 
    Min bror. Kolzak vände sig mot honom, och Ezekiels ögon rörde sig förvirrat till honom och sedan tillbaka till den främmande vargen. Förmodligen hade denne frågat vem han var. Han tog mod till sig och öppnade munnen. “Jag heter Ezekiel”, sa han. “Jag …” Ez avbröt sig när vargen rynkade pannan och sa någonting på Nordspråket, hans språk. Din bror? Det lät inte som om vargen gav särskilt mycket för den idén. Det stämde väl att de inte var så lika till utseendet, Ez och Kol, åtminstone inte som Kol och hans riktiga bror var. Men det var väl inte det som spelade roll? Vargens tvivelaktiga ansiktsuttryck gjorde Ezekiel osäker, och det blev inte bättre när den fortsatte:
    “Tja, ni är ju lika som bär, så jag antar att det är vad ni säger till folk för enkelhetens skull? Att ni är bröder?” Vargen fnös kort och gav Ezekiel en nedlåtande blick för att sedan se på Kolzak på samma sätt, med ena ögonbrynet höjt. 
    “Så vitt jag vet är bröder inget man kan gå och hitta i skogen direkt, men det verkar du ha gjort. Som din riktiga bror kan jag inte låta bli att känna mig en aning ... förvirrad. Inte nöjd med den du har, eller?”

[Ez is confusion  ]

Ilyas ord var gift. Irriterade rynkor veckades över Kolzaks nosrygg och han gjorde en ansträngning för att inte blotta tänder. I barndomens oskuldsfulla dagar hade Ilya varit egoistisk, retsam, men det hade funnits kärlek i hans ord. Men nu när Kolzak såg den nedlåtande glimten i Ilyas ögon kände han inget broderskap.
"Det förvånar mig inte att du har en så skev uppfattning av brödraskap, Ilya," svarade Kolzak med en hård ton. "En bror är mer än blodet som flyter i ådrorna. Det är någon som man ser upp till, stöttar, älskar och beskyddar. Någon man delar ett obrytbart band med."
Kolzak fnös bittert och lät ett hånfullt litet leende spela över sina läppar. "Jag förstår att det är svårt för dig att greppa."
Det nedlåtande uttrycket över Ilyas anlete vreds till något annat. Kolzak förberedde sig på Ilyas motsvar när någon annan trädde fram i folkmassan. Eller, några andra. Först kände Kolzak inte igen sina systrar, men när de talade insåg han genast att det var dem.
"Vi trodde du var död, Kol!" utbrast Galina i en omfamning. Kolzak insåg att han nu var större än båda sina systrar, och jämnstor med Ilya. En obekant känsla.  "Äntligen är du hemma!"
Hemma. Det kändes inte som hemma. "Vi har saknat dig, lillebror."
"Jag-"
"Kolzak."
Den rösten var någon Kolzak skulle känna igen överallt. En våg av nostalgi sköljde över honom när moderns stämma skar igenom luften. Den var raspig och ojämn som han mindes, men varm och moderlig. Motvilligt tårades hans ögon.
"Mamma."
Hon var sig lik. Den ljusa pälsen glänste matt i ljuset, och de bärnstensfärgade ögonen tindrade varmt mot honom. Hon log, sådär skevt och ojämnt som han alltid mindes. Betarna var lika hans egna. De återförenades i en omfamning. Kolzak borrade nosen i hennes varma päls, drog in hennes doft, doften av hem och trygghet. Han var hos dem nu, var det inte detta han alltid önskat? "Välkommen hem."
Kolzak drog sig långsamt undan.
"Det här är Ezekiel," sa han med en darrande röst. Skulle han stanna, skulle Ezekiel också stanna, men han visste vad som låg i moderns ögon när han presenterade den lilla svarta fakargen. En olustig känsla bolmade i Kolzaks buk. Katyusha log, men leendet nådde inte riktigt hennes ögon.
"Trevligt att träffas. Jag förstår att det är du som sett efter Kolzak, denna tid?"


[  Blir så långa inlägg när man rollar 1000 karaktärer och Kolzak har 60 inre konflikter samtidigt ]

Ezekiels inre var ett enda virrvarr av känslor, och då ville han inte ens veta hur förvirrad Kolzak måste känna sig. Han ville inte vara här, för det såg ut som om Kol och hans bror kunde börja slåss när som helst, och han måste erkänna att det var konstigt att befinna sig mitt i Kols riktiga familj. Som om han inte riktigt platsade där, inte borde vara där. Men samtidigt värmde Kolzaks ord om brödraskap i hans hjärta. Han sa att en bror var någon man ser upp till, stöttar, älskar och beskyddar. Någon man delar ett obrytbart band med. Ez fattade inte riktigt hur Kolzak kunde se upp till honom, för Ez var inte stor eller stark eller modig, fast han ville vara det. Men det gjorde honom så otroligt glad att Kolzak gjorde det i alla fall, för Ez beundrade och älskade honom av hela sitt hjärta. Det var sant som Kolzak sa — de hade blivit varandras familj i brist på sina riktiga. 
    Kolzaks bror fnös oimponerat. "Ser upp till", muttrade han. "Snarare ser ner på. Har du sett hur liten han är?" Ez visste inte om Kolzak uppfattat det, för plötsligt dök två andra vargar upp. Kolzaks systrar. Och sedan ännu en till, en hona som Kolzak hälsade på som mamma. Ezekiel stod villrådig när de omfamnade varandra, och känslan av att vara onödig dök upp igen. Det var så konstigt; det hade bara varit han och Kolzak så länge, men nu var det så många här samtidigt och han visste inte vad han förväntades göra. Han ville inte vara otrevlig, samtidigt som han helst ville fortsätta gå. 
    Så hörde han sitt namn, och när han tittade upp log Kolzaks mamma mot honom. Trevligt att träffas. Jag förstår att det är du som sett efter Kolzak, denna tid? Ezekiel tvekade, osäker på hur han skulle svara. Det vore antagligen fel att säga att det var han som sett efter Kolzak när det egentligen var tvärtom. 
    "Eh, jag vet inte", sa han och svalde osäkert. "Vi har väl snarare sett efter varandra." Någon rörde sig någonstans i folkmassan, och så uppenbarade sig ännu en varg. En stor hane som inte kunde vara något annat än Kolzaks pappa. Hanens blick rörde sig från Ezekiel till sonen, och man behövde knappast vara tankeläsare för att veta att han inte var särskilt förtjust i vad han såg. Ez kröp ihop lite under hans fasta blick.

Kolzak skulle känna igen sin far var som helst. Yegor var en respektingivande syn. Stor, muskulös, med tjock fäll. Med åren började den mörka pälsen gråna, och det fanns stråk av silver på sina ställen. Hornen som prydde hans hjässa var kronan på verket. De krökte sig i skarpa vinklar, mycket större än någon i familjeflocken skådat. Kolzak svalde, kände faderns skarpa blick på sig. Det brände. Kolzak motstod den stora lusten att sjunka ihop mot marken. Bara faderns misstyckande blick var tillräckligt för att väga tyngre än bly på Kolzaks axlar.
"Far," Kolzak sänkte huvudet och blicken i respekt. Eller gammal vana. Yegor fnös ljudligt och lät blicken vila på den yngste sonen för en stund, innan den förflyttades. Den landade på Ezekiel. Yegor såg direkt ogillande ut, ja där fanns avsmak i rynkorna som fårade hans ansikte. Ett buttert grymtande. 
"Vad har du tagit hit," muttrade Yegor på modersmålet medan han naglade fast blicken i Ezekiel. Hans blick var gift. "Du försvinner en så lång tid och tar med dig ohyra."
Kolzak stod stel, orörlig inför faderns stigande ilska. "Du har en plats här hos oss. Men inte den. Gör dig av med den."
Var Kolzak verkligen en av dem? Han kände en fruktan inför sin far, en vilja att vara honom till lags, att vara en bra son. Men orden han sagt om hans vän ekade i Kolzaks öron. Hans ord var gift.
Vad var Kolzak för en varg, egentligen?
Vad var han för någon, vem trodde han att han var? Vem var han? Vad stod han för? Vad var viktigare? Att få vara med sin familj igen, som han saknat, som han sökt. Eller att få vara med Ezekiel. Svaret var tydligt för Kolzak. Men först måste han släppa taget.
"Jag går ingenstans utan honom," svarade Kolzak tillbaka på modersmålet, hans stämma klar och stadig. Det var inte rätt svar för dem. Flocken reagerade chockartat, några blev till och med arga. Upprörda mummel ljöd i samlingen, men det var bara som ett avlägset sorl i Kolzaks öron. Allt han hörde var sina egna hjärtslag, och allt han kände var faderns brinnande blick. Vrede. Yegor behövde inte säga något, för Kolzak förstod precis vad den blicken betydde. Då kan du ge dig av.
"Jag väntade på er," En paus. "Jag trodde ni skulle hämta mig. Men ni övergav mig. För att jag var svag? Var det ett lägligt tillfälle att lämna mig i snön, eller hade ni planerat det hela tiden?"
Tystnad. Kolzak kokade och skälvde inombords. Var de tysta av chock, eller av skam? En tyst bekräftelse? "Nej. Om det är kravet att ta mig tillbaka så får det vara."
Modern skakade på huvudet. Det var inte värt det. Inte värt. Galina hade ett uttryck präglat av fasa och Vasilisa såg på Kolzak som om han skämtade.
Jo, det var det värt.
"Sök inte upp mig. Ni är alla döda för mig."
Kolzak vände om. Det var dags att gå nu, snabbt, innan han kände ånger i bröstet. Innan han fick för sig att köpslå, vädja till fadern. Nej, Ezekiel skulle aldrig trivas här, och det skulle Kolzak inte heller. Hur mycket han än älskat dem, så skulle han aldrig vara tillräckligt bra här.
"Kom, Ezekiel. Vi fortsätter."
Kolzak log mot sin vän, men leendet nådde inte riktigt hans ögon. Han tog några steg och lämnade allt han trodde han velat ha bakom sig. "Här kan vi inte stanna. Vi ska ju se världen."

Den stora hanen studerade dem med rynkad panna och huvudet högt. Det var uppenbart att varken Kolzak eller Ezekiel levde upp till vad han ville se, för även om Ezekiel inte vågade se honom i ögonen hörde han den buttra rösten och orden. Han förstod dem inte, men eftersom hanen såg på honom medan han talade var det inget långskott att gissa att vad han än sa handlade om Ezekiel, och att det inte var något positivt. Ezekiel böjde ner huvudet, bet sig i läppen, studerade marken istället för ansiktena på de stora vargarna som omringade honom. Han ville be Kolzak att gå, ville inte vara här. Han kände sig rädd och ovälkommen. Men han kunde inte. Det här var ett känsligt ögonblick, det här var familjen som Kolzak inte sett på så länge, och Ezekiel hade ingen rätt att be dem snabba på återföreningen bara för att han kände sig obekväm, även om han gärna hade gjort det.
   Kolzak talade, och även om Ez inte förstod vad han sa förstod han reaktionerna från familjemedlemmarna. Fakargen lyfte blicken en aning och lät den glida över de omgivande ansiktena. De såg chockade ut, överraskade, arga. Det Kolzak sa härnäst fick dem att bli tysta, och under en kort stund vilade orden ensamma i luften i total stillhet. Ezekiel slöt ögonen och öppnade dem när ljudet av Kolzaks steg ljöd bredvid honom. Kom, Ezekiel. Vi fortsätter. Ezekiel besvarade inte Kolzaks ihåliga leende. Det var i alla fall inte ett leende som ville ha ett svar. Här kan vi inte stanna. Vi ska ju se världen.
   Ezekiel vände om och följde efter Kolzak, tog ett par snabba steg så att han kunde gå jämsides med honom. Han kände inte för att springa efter som en hunsad valp, särskilt inte när hela Kolzaks familj såg på och hade gjort sina åsikter om honom väldigt tydliga. Han var oerhört lättad att vara på väg igen, men å andra sidan gnagde en lätt oro för Kolzak i bröstet.
   “Kol”, sa han försiktigt när de hade gått en liten stund. “Är du okej?” Han kunde inte föreställa sig hur det måste kännas att ta farväl av sin familj så. Själv hade han ju inte direkt haft något val.

Bakom sig hörde Kolzak upprörda röster, vissa ropade efter honom. Men nu var det försent. Han hade gjort sitt val, och han skulle aldrig ändra sig. Aldrig återvända.
Kolzak och Ezekiel gick bort en bit, och då suckade han tungt. Släppte på leendet lite. Först nu upptäckte han hur han skakade.
Brevid sig hörde han Ezekiels försiktiga röst. Kol. Är du okej?
Kolzak såg mot Ezekiel, nu med uppriktig förvirring och en uns av förtvivlan i blicken.
"Jag..." Han såg bort. "Jag trodde att det var hos dem jag ville vara."
Kolzak bet sig i läppen. "Jag hade hoppats att vi skulle hitta dem tillsammans. Att de skulle ta in dig också. Men nu vet jag bättre."
Solen sken starkt i Kolzaks ögon och han fick lov att kisa mot de starka ljusstrålarna. "De gav mig mycket, men nu vet jag att jag aldrig kan återvända. Jag är inte som dem längre."
Han log. Nu ett genuint, litet men varmt leende. Han såg mot sin bror med stor kärlek, glad att han hade honom vid sin sida. Hade det inte varit för Ezekiel hade Kolzak tveklöst återvänt hem, trots att det skulle innebära att han inte kunde vara sig själv. 
"Det är du och jag, Ez. Vid din sida vill jag vara."
De två unga hanarna vandrade vidare över Eriinari. Trots att Kolzak nu kände hopp inför framtiden, var det fortfarande något som gnagde. Orden han sagt kunde aldrig tas tillbaka.


[Avslutat]