Norspiret föll honom i smaken, helt klart. Med de kloliknande bergen och den karga marken. Allt som saknades just nu var snö. Men himlen var täckt av mörka moln, kanske skulle temperaturen falla så pass att den nalkande regnet skulle falla till marken i form av snökristaller? Kanske skulle han ha tur? Kanske skulle molnen istället spricka upp i ett skådespel av blixt och dunder. Bara tiden kunde utvisa.
     Trian hade de senaste dagarna vandrat runt i Norspiret för att lära sig om revirets gränser men också om området utanför. Om kvällarna hade han lagt tid på att lära känna flockmedlemmarna när de samlats vid eldarna och delat erfarenheter. Han hade dock varit noga med att inte berätta alltför mycket om sig själv, inte än. Visst hade han delat med sig av historierna från norr där han vuxit upp i bergen som ständigt vilade under vita slöjor. Men inte hade han berättat om det hemska brott han stod anklagad för. Mordet på sin egen mor. Sin älskade Valendria. 
     Det var Vasilisa som mött upp honom den där dagen när han ansökt till att få gå med i Cirkeln, bli en del av deras brödraskap. Han kunde inte annat än att tycka att hon var bedårande vacker. Inte nog med det så verkade hon också vara en bra ledarinna. Visst var det ovant att ledas av någon ny, då Trian vuxit upp i en flock ledd av hans egen far. Men han skulle nog vänja sig vid att anpassa sig till någon som inte delade hans blod. 
     Han hade ännu inte fått nöjet att träffa sin andra alfa - Ezekiel. Han hade endast hört berättelser om denna hane vid träffarna runt elden. Nu hade han gett sig an utmaningen att leta upp honom. Hans känsliga nos hade lett honom över bergen och ledarens doft stack honom i nosen när han stannade upp för att sniffa i luften. Vinden förde med sig en annan doft dock. En doft av blod. Pupillerna i de ljusblå ögonen vidgades av vildheten som tändes inom honom och han vek av från sitt spår för att istället följa doften av blod. 
     Snart fann han källan. En lama som utmattad lutade sig mot en av de vassa klipporna. Hon hade huvudet sänkt och andetagen var ansträngda. Hennes bakben var blodiga och slemmiga. Trian stannade upp och sänkte sakta huvudet. Blicken blev mörk. Några meter ifrån laman låg ett fuktigt föl vars kropp var deformerad och blodig. Dödfödd. Döden stack honom i nosen. 
     Han såg sig omkring som för att försäkra sig om att han var ensam. Amuletten kring hans bröstkorg glimmade till. Lyckades han släpa med sig laman till revirets bas skulle han absolut tjäna poäng hos flockmedlemmarna. Han slöt ögonen för en sekund och kände mörkret växa fram inom honom. Den senaste tiden hade han experimenterat med mörkret som han så länge försökt fängsla inom sig. Det fysiska mörkret växte fram under hans tassar och spred sig utmed marken, virvlade runt den flämtande laman som förskräckt höjde den långa halsen. 
     Mörkret lade sig kring laman. I Trians sinne växte minnen fram. Lyas otröstliga gråt. Han kunde för sitt inre se Riveris besvikna blick. Kunde kände smaken av metall i munnen. Kunde höra lamans hjärta rusa iväg när dödsångesten fångade dess hjärta. När ren skräck fyllde dess blodomlopp i takt med att mörkret förblindade den. Trian öppnade ögonen och blicken var kolsvart. Raseriet växte inom honom. Hatet. Laman gav ifrån sig de mest fruktansvärda, onaturliga läten när Trians inre mörker förgiftade den. Den tyngsta av sorg krossade långsamt dess hjärta. 
    Trians muskulösa bröstkorg hävdes tungt upp och ner. Så plötsligt tog hans hallucinationer över. Lamans krampande kropp började förvandlas till Valendrias sargade vargakropp. Trian försökte skaka av sig känslan. Hur kunde du göra så Trian? Hans lillasyster Lyas röst ekade i hans huvud. Mördare. MÖRDARE!
     "NEJ!" röt han och hans mörka bergsvargsstämma ekade mellan klipporna. Mörkret kring laman försvann och det inre mörkret verkade rikta sina vassa käftar mot Trian själv. Han tappade helt fäste om verkligheten. Lamans adrenalin tog över och trots att hon nyss förlösts så tog hon sig därifrån i ren överlevnadsinstinkt. "Nej nej nej" viskade han, förtvivlat och lyckades med nöd och näppe att hejda den enorma vargakroppen från att falla till marken. Hans svarta blick var åter ljusblå, förtvivlad.

Han visste inte vad det var, men Ezekiel kände sig inte riktigt som han brukade. 
    Han hade börjat dra sig tillbaka mer, tog ofta långa flygturer eller promenader på egen hand som han motiverade med att han måste bevaka reviret men som egentligen var mer för hans egen skull än någon annans. Sina arbetsuppgifter utförde han mycket noggrant och fokuserat, nästan som för att distrahera sig från att tänka. Kanske var det bara det enkla faktum att han hade blivit vuxen och därför tog mer allvarligt på saker och ting, kanske var det något mer. Med tanke på den senaste tidens händelser — som dock blev allt mer avlägsna i tid, fast inte i minnet — var det kanske inte så konstigt.
    Men naturligtvis gladde han sig åt det positiva som också inträffat; Trians anslutning till Cirkeln, till exempel. Det var Vasilisa som värvat honom och Ezekiel hade ännu inte haft tillfälle att träffa honom men hade bara hört gott om nykomlingen; det var faktiskt honom han tänkte på när ett högt vrål fick honom att titta upp och se sig omkring. Nästan exakt samtidigt fylldes nosen med blodlukt, och under den — varglukt. Ezekiel bredde ut vingarna och lyfte. 
    Trians mörka kropp smälte väl in bland klipporna och Ezekiel såg honom inte först, men i ögonvrån noterade han ett springande djur — det verkade vara någon sorts lama — på väg från Trian, som av allt att döma stod stilla. Varför lät han den fly?
    Blodlukten låg tung över platsen och intill klippväggen låg ett livlöst, rödfärgat föl. Ezekiel var inte säker på att Trian hade lagt märke till honom än, för han verkade vara förlorad i tankar. Fakargen vek ihop vingarna, tog ett par steg närmare den andre och harklade sig lågmält. 
    "Hallå? Är allt okej?" Han lät ögonen löpa över Trians gestalt och sökte sedan efter hans blick. "Hur är det med dig?"

Trian var djupt försjunken i sina egna tankar. Han kunde känna smaken av metall i sin käft, känna den besvikelse som förgiftat Lya, den avsmak som färgat Kleons blick, den upprivenhet som slitit i Riveris hjärta och det nattsvarta raseri som osat i hans fars aura. Hallucinationerna rev i Trians själ och han flämtade av ren och skär smärta. 
     En dov röst knackade på hans ack så trasiga inre, verkade störa hallucinationerna tillräckligt för att få den unga hanen att höja huvudet något. Hur är det med dig?
     Trian drog ett djupt andetag och fäste den splittrade blicken på den mörka hanen som dykt upp. Han förstod fort att detta var hans alfa. Han förbannade sig själv för att ha låtit sin svaghet ta över hans förnuft. Det var inte det här intrycket Trian hade önskat ge Ezekiel. Kanske hade han inte sett skådespelet som utspelat sig? Trian klippte kort till med de lurviga öronen och det sorgsna i hans blick verkade tvingas tillbaka till det fängelse som skapats inom honom.
     Han harklade sig, fyrade av ett småcharmigt leende och såg mot laman som försvunnit. Kvar låg bara hennes dödfödda föl i sina egna fosterhinnor. "Jag missade precis chansen att fälla en grupp med lamor. Du skulle sett dem, jag förstår inte hur det är möjligt att de ens kan bli så feta? Vad käkar dem? Jord?" flinade han till och slog till marken med den enorma tassen så jorden flög upp i luften.
     "Kvar var bara ett nyförlöst, tanigt sto och hennes döda föl, inte särskilt imponerande att släpa hem till flocken, huh?" Han ryckte kort på axlarna och ställde sig upp. Den förtvivlan som tidigare tyngt honom var som bortblåst. Men det var också något som han blivit expert på, att trycka undan sina innersta känslor. Att aldrig visa sin mörka sida. 
     "Så, jag har hört mycket om dig Ezekiel" Han betraktade den mörka, bevingade individen. Wow. Trian hade levt hela sitt liv bland bergsvargar, så när han först ankommit till Numoori hade han tappat hakan så fort han sett någon annan pälsfärg är grå och brun. Vidare hade han blivit helt betagen av en månvarg första gången han träffat en, och nu, nu stod han inför en helt magisk varelse. Men han hade ändå lärt sig att inte stirra och snällt sitta kvar på sin plats, även om allt inom hans unga kropp ville beröra främlingen. Ezekiel var helt klart otroligt attraktiv i Trians ögon och visst glimtade den pojkaktiga flirtigheten till i den ljusblå blicken, trots att han självklart visste att det var högst opassande.
     "Jag är väldigt tacksam för att du och Vasilisa har tillåtit mig att bli en del av Cirkeln" tackade han, jamen lite uppfostrad var han ju ändå. Han sänkte huvudet i en kort bugning, mest för artighetens skull.

Förändringen som den andre hanen genomgick förvirrade honom. Ezekiel visste inte riktigt hur han skulle bemöta det charmiga leendet som Trian plötsligt fyrade av mot honom, men när bergsvargen tog till orda tog han det ändå som ett tecken på att det inte var någon akut fara med Trian. Fakargen slappnade av lite och nickade åt hans ord. 
    "De är förvånansvärt snabba för att vara tvungna att leva på jord", svarade han lättsamt. "Irriterande snabba ibland."
    Så, jag har hört mycket om dig, Ezekiel. 
    Ett mjukt leende bröt fram över läpparna, och Ezekiel skrattade till. "Jaså? Bara bra saker, hoppas jag?" Han lyfte skämtsamt på ögonbrynen och fortsatte sedan, mer allvarligt, när Trian bugade kort. 
    "Självklart. Vi tvivlar inte på att du kommer att vara en riktig tillgång för flocken." Det var sant — det räckte med en blick på den kraftigt byggda hanen för att veta att han var stark nog att hjälpa till med att bygga vid fästningen. Eller i strid. 
    "Jag antar att de andra redan har hunnit berätta det mesta om Cirkeln vid det här laget? De kan vara rätt pratglada när de vill." Det ryckte lätt i mungiporna. "Så du är antagligen ganska införstådd med vad vi gör, hur vi lever?" Ezekiel lade huvudet en aning på sned och betraktade den andre. "Vad vi tror på?" 

Trians ljusblå blick släppte inte hanen, betraktade varje liten detalj i hans ansikte. Trian glömde aldrig ett ansikte, troligen för att han så intensivt studerade varenda ett. 
     Bara bra saker, hoppas jag? Det ryckte till i Trians mörka mungipa och han övervägde att driva med hanen av ren lillebrorsimpuls, men gjorde det inte. "Självklart, endast heroiska berättelser och blyga förälskelser från trånande hjärtan" Han blinkade med ena ögat. Jo men visst hade flocken goda saker att säga om sin ledare, men Trian hade också erfarenhet av att så brukade vara fallet, oavsett om omtyckena var genuina eller inte. 
     Han sträckte en aning på sig när Ezekiel klassade honom som en riktig tillgång för flocken. Trian var designad för att tillhöra en flock. Han var född beskyddare, krigare, försvarare. Hade han fortfarande levt kvar i sin födelseflock hade han varit en möjlig tronarvinge till alfarollen. Nu var det troligen Kleon eller Riveri som skulle slåss om den rollen när deras far blev för gammal. Lya hade alltid varit för klen, för skör. Å Lya. 
     "Ja, de har varit väldigt välkomnande, absolut. De har berättat allt möjligt, så ja, jag är införstådd" nickade han. "Jag gillar hur ni tänker. Det påminner mycket om min barndom. Brödraskap, systerskap, allt det där" Hjärtan sved till av saknad.  
     "Eller var din fråga mer menad som ett förhör? Jag har alltid varit dålig på förhör och prov, tro mig, min lärarinna brukade alltid rulla ögonen" skrattade han till. "Jag kan ju inte lova att jag nånsin kommer veta allt om Cirkeln, men jag kan lova att jag kommer göra mitt allra bästa för att vara en tillgång till flocken. Ni kan räkna med mig, oavsett vad" Hans blick blev en aning seriös, vilket inte hände särskilt ofta. Men han menade det. Hans lojalitet var svuren till Cirkeln och han hade inga planer på att svika dem. 
    "Så, vad hade du för dig innan du hittade mig? Måste vara rätt mäktigt att bara kunna flyga runt sådär" 

Han var tvungen att skratta högt åt Trians svar - "endast heroiska berättelser och blyga förälskelser från trånande hjärtan" - eftersom det lät så malplacerat. 
   "Låter som jag i ett nötskal", svarade han skämtsamt med ett brett leende. Nej, någon bild av sig själv som en stark och beundransvärd ledare hade han inte, även om självförtroendet vuxit en hel del med tiden. Han var långt ifrån den osäkra valp han varit i sin barndom — allt var tack vare familjen, sammanhållningen, Cirkeln. 
   "Åh nej, inget förhör", fortsatte han muntert. "Det viktiga är ju inte att kunna rabbla våra värderingar, det viktiga är att kunna omsätta dem i handling. Vilket jag är säker på att du kan." Fakargen nickade kort som för att understryka orden. Trian hade bara gjort ett gott intryck hittills, och han hade ingen anledning att tro något annat.
    Ett kort litet skratt lämnade honom när Trian påpekade att det måste vara mäktigt att flyga. Det kunde han knappast säga emot, även om det precis som allting som görs ofta hade blivit väldigt vardagligt. 
    "Mäktigt, absolut. Praktiskt också, fast det tar sin lilla tid att lära sig tekniken. Förmodligen har jag, allt som allt, tillbringat mer tid med ansiktet i marken än i luften." Ezekiel log. Sedan rätade han lite på sig och nickade lätt med huvudet åt vänster. 
    "Jag höll faktiskt på med att inspektera revirgränsen. Har du lust att följa med och ta sista sträckan till fots?"

Den grå bergsvargen betraktade Ezekiel intensivt när han pratade. Trian hade ovanan att göra just det när han fann någon extra... intressant. Han var en god lyssnare, kanske av just den anledningen att hans blick inte släppte den som talade. Den ljusblå blicken glimmade av den ungdomliga charmen och självsäkerheten som gömdes innanför det tjocka pannbenet. 
     ... tillbringat mer tid med ansiktet i marken än i luften. Trian petade tungspetsen mot ena mungipan och lyfte ena ögonbrynet. "Ditt fejs verkar i alla fall inte ha tagit stryk trots kraschlandningarna" Han fyrade av ett flirtigt leende innan han lät blicken glida runt omkring sig. Han var fortfarande en aning besviken på att han låtit bytet komma undan. 
     Trians blick återgick till Ezekiel när han frågade om Trian ville hänga med och inspektera revirets gränser. "Absolut, ärligt talat har jag inte vrålkoll på exakt vart gränserna går så det låter toppen" nickade han och slöt upp vid Ezekiels sida när denne började gå. Trian höll sitt huvud något lägre än sin ledares, inte överdrivet lågt såklart men ändå, Trian var uppfostrad i en flock med en stark alfa. Vissa saker satt hårt i den unga vargens kropp. 
     "Så, Ezekiel, berätta något om dig själv. Det verkade ju på dig som att historierna jag hört om dig inte riktigt var sanna, hm? Vem är du? Vad har du för drömmar och mardrömmar?" log han snett och betonade den sista frågan med någon halvt förställd, överdriven hippieröst.

Trians kommentar om hans ansikte fick honom att skratta igen, om än den förvirrade honom en aning. Inte var det väl han som läste in för mycket i orden — och Trians min — om han uppfattade det som en aning flirtigt? Det vore egenkärt att utgå från det, och riktigt så självsäker var han nog inte än. 
    "Efter ett antal gånger och ett antal stukade ben lär man sig vad som är den bästa falltekniken", svarade Ezekiel leende. "Jag fick väl bra reflexer i alla fall."
    När Trian fortsatte hejdade han sig för att fundera. Vad hade han för drömmar och mardrömmar egentligen? 
    "Oj …" Ezekiel gav ifrån sig ett litet pustande ljud och log. "Du är bra på att ställa svåra frågor, det ger jag dig." Han var alldeles för privat av sig för att känna sig lockad att berätta sitt hjärtas hemligheter för någon han ännu inte kände så väl — men Trian var en del av Cirkeln nu, en del av hans familj. Och var det något Ezekiel värderade högre än något annat, högre än sitt eget liv, så var det familjen. 
    "Tja, mina drömmar skiljer sig nog inte så mycket från folks i allmänhet. Cirkeln är det viktigaste för mig, såklart, och jag vill inget hellre än att se den växa och leva. Där ingår du också", tillade han och puffade mjukt till Trian med ena skuldran. "Och mina mardrömmar … heh." Han ryckte lätt på axlarna. "Vänd på det så har du svaret. Jag har … låt säga att jag har erfarenhet av hur det är att förlora sin familj."
   Ezekiel rynkade lätt pannan. Det var länge sedan, men minnet var färskt. Det skulle nog alltid vara färskt.
   "Men nu är det min tur att ställa frågan", återtog han, återvände till nuet och gav den andre ett vänligt leende. "Vem är du själv, Trian? Något säger mig att den som ställer en sån fråga kanske också har funderat på vad han själv skulle svara." 

Trian lyssnade till Ezekiels drömmar. När han puffade till honom fick han en sån otrolig känsla av broderskap. Kleon, hans egen bror, och han själv hade aldrig haft någon särskild känsla av brödraskap. Kleon hade nog förgiftats av tanken på att Trian var en konkurrent till tronen, till platsen som alfa för flocken. De hade alltid tävlat. Kleon hade alltid tävlat med mörk blick och Trian med retsamheten brinnandes inom sig. Men Trian skulle alltid ha försvarat Kleon, oavsett. Kleon däremot hade varit snabb att vända honom ryggen när Trian behövde honom som mest. 
     ... förlora sin familj. Trians blick blev för ett ögonblick sorgen, mörkare. Den föll ner mot marken och ögonbrynen rynkades en aning. "Jag beklagar" sa han med mörk röst. "Jag vet hur det känns att förlora sin familj. Det finns ingen hemskare känsla" Hans röst var djupare. Trian hade en djup sida, men valde att visa den så sällan han kunde. 
     När Ezekiel log väcktes Trian ur djupet och återigen glittrade ögonen av den ungdomliga charmen han så flitigt gömde sig bakom. Han besvarade leendet. "Vem jag är? Hmm, ska man veta det?" skrattade han kort till.
     "Jag har bara en dröm" återigen fick hans röst en djupare ton, mer allvarlig. Det var något med Ezekiels närvaro och hans ord om att han ville se Cirkeln leva och växa som fick Trian att känna att han kanske inte behövde skämta bort allting. "En dröm som aldrig kommer att slå in" han fuktade läpparna och rynkade svagt ögonbrynen. "En tid som aldrig kommer åter, du vet. En tid som jag tog alldeles för mycket given" 
     "Men kanske borde jag svära vid att mitt enda stora mål i livet är att tjäna Cirkeln till sista blodsdroppen? Det är väl det jag borde säga i närheten av min alfa, huh?" Han log snett. Trian trodde inte att Ezekiel var så stram att det var något sådant han krävde av honom. "Och visst, Cirkeln är min familj nu och jag kommer aldrig svika någon av er. Men en del av mitt hjärta kommer alltid tillhöra mitt hem i bergen, mina blodsbröder och systrar, min far, min mor" Något sorgset glimmade till i hans blick. 
     "Och mardrömmar, äsch, räcker det inte med att min dröm var en riktig glädjedödade va?" han flinade till snett. Ville rädda upp situationen. Han ville ju inte att Ezekiel skulle behöva bära hans dystra historia. Han skakade på huvudet. "Vilket party det här blev" skrattade han kort till och puffade mjukt till Ezekiel i sidan, strök kinden lätt mot hans skuldra. "Alltså, vingar, det är så sjukt. Trodde verkligen bara att fåglar kunde ha vingar innan jag kom hit" Hej-jag-försöker-desperat-byta-samtalsämne. "Föddes du liksom med dem eller växter dem ut efter en stund typ?"

Erfarenheten av en förlorad familj förenade dem tydligen; den lättsamma, obekymrade bergsvargen hade en allvarlig sida, som så ofta var fallet med folk i allmänhet. När Trian skämtsamt frågade om han kanske borde begränsa sin dröm till att enbart omfatta Cirkeln i Ezekiels närvaro svarade han leende: "Det är det enda svar jag tolererar."
    Leendet falnade när Trian fortsatte och Ezekiel lyssnade utan att avbryta. "En del av mitt hjärta kommer alltid tillhöra mitt hem i bergen, mina blodsbröder och systrar, min far, min mor."
    "Jag förstår", sa han lågt. Och förstod gjorde han. Hur många gånger hade han inte själv önskat att det vore annorlunda? Var inte Cirkeln, flockbröderna och systrarna, hela hans liv ett enda stort försök att återfå det han hade förlorat för så länge sedan — en familj? Men oavsett hur mycket han älskade flocken gick det inte att ersätta den biologiska familjen med Cirkeln, glömma att han någonsin haft någon annan och gå vidare. Saknaden efter modern och systern skulle alltid vara ett gapande hål. Det var som Trian sa; blodet skulle alltid längta efter att få vara med sina egna. 
    Ett lätt skratt undslapp honom när Trian puffade till honom och återigen uttryckte sin fascination över vingarna. Ezekiel hade behövt vara både blind och döv för att undgå att märka vilket nödgrepp det var, men han sa ingenting om det. Om Trian helst ville byta samtalsämne tänkte han inte envisas. 
    "Både och, tror jag. Jag vet förstås inte hur det var när jag föddes, men när jag växte så växte de helt enkelt med mig." Något retsamt gick att ana i de gröna ögonen när Ezekiel såg på Trian, lätt kisande, som om han granskade honom. 
    "Det är synd att du inte är mindre, annars hade jag kunnat ta med dig på en flygtur. Men som det är nu måste jag tyvärr dra en gräns …" Han lyfte skämtsamt på ögonbrynen. "... eftersom jag råkar tycka om att ha en fungerande rygg."

Trians blick smalnade av något. I det ljusblåa fanns något gäckande. Så plötsligt tog han till ett förnärmat ansiktsuttryck. 
     "Hey hey hey! Kallar du mig fet va?" flämtade han fram. Han körde upp nosen i luften och fnös till. Sedan flinade han till och knuffade Ezekiel i sidan.
     "Du är bara avis på mina muskler, erkänn" han fuktade läpparna. "Vad jag vet så är det inget övertag att ha vingar i -" han sänkte överkroppen mot marken i en lekinvit. "- brottning?" han höjde utmanande på ena ögonbrynet innan han lekfullt flög på den mörka hanen. Svansen svepte yvigt bakom honom och han försökte få tag om Ezekiels framben för att kunna få omkull honom.

"Kallar du mig fet va?" 
    Ezekiel skrattade utan att göra mycket för att avvärja den lekfulla knuffen som Trian riktade mot hans sida. Det var inte alltför ofta han tillät sig själv att helt släppa tankarna på allt som måste göras och bara ägna sig åt lite barnsligt tidsfördriv, men nu verkade det vara precis vad han behövde. När Trian försökte få grepp om hans framben lät han sig fällas till marken så att han hamnade på rygg under den betydligt större vargen; därifrån utnyttjade han sin mindre storlek till att snabbt kasta sig upp på fötter och mjukt nafsa Trian i den tjocka pälsen på sidan av halsen innan han bredde ut vingarna och hävde sig upp i luften. 
    "Inget övertag, eller hur var det?" frågade han leende medan han retsamt lät tassarna dingla i huvudhöjd för Trian. Sedan fick han en idé. Med ett par vingslag steg han ytterligare tills han befann sig kanske två, tre meter ovanför marken. Inte särskilt högt, men så avsåg han ju inte att anfalla med full kraft heller. 
    "Få se hur stadigt du står på fötterna nu", hojtade han och dök sedan mot marken med sikte på Trian för att kunna fälla honom.

Trian skrattade till när den mindre Ezekiel så smidigt undkom hans grepp. När Ezekiel nafsade honom vid halsen försökte Trian få tag i hans skuldra, men den bevingade vargen hade redan tagit sig upp i luften. Trian försökte dölja sin fascination, det fanns inte tid för den just nu ju. 
      "Okej okej okej, vingar kanske har vissa fördelar" erkände han med ett flin. De kraftfulla käkarna smällde i närheten av Ezekiels tassar, utan att ha någon intention att träffa dem.
     Trian höjde den ljusblå blicken när Ezekiel hävde sig upp ytterligare några meter i luften. Solens strålar föll på hans mörka päls och han såg otroligt mäktigt ut mot den ljusa himlen. Så vacker. Så otroligt vacker. Trian kom av sig för ett ögonblick vilket gjorde att han inte alls var beredd på flygattacken och med förvånande lätthet, med tanke på hans enorma kroppshydda, föll till marken. Han frustade till. Jord och torrt gräs flög upp omkring dem. 
     Hans käftar smällde lekfullt i luften. Den yviga svansen svepte utmed marken och han fick ett mjukt tag om Ezekiels framben. Morrade lågt innan han släppte. Blicken var full av gäckande ungdom och kanske en smula flirtighet. De turades om att vara överst i brottningen, svansar vevade och dova morr studsade mellan bergen. 
     Trian tryckte till sist ner Ezekiel mjukt mot marken, borrade in sin stora nos mot hans hals och blåste varmluft mot hans hud. Sedan rullade han av honom och lade sig utsträckt på rygg bredvid sin ledare. Den ljusare pälsen på magen var rufsig och den stora bergsvargen sträckte ut sig ordentligt medan bröstkorgen hävdes flämtande upp och ner. Han låg tätt intill Ezekiel och såg upp mot himlen. Några molntussar svävade däruppe och för ett ögonblick skymdes solen. 
     "Jag erkänner, vingar är ett övertag i brottning" log han smått. "Men har de inga nackdelar?"

Ezekiel gav ifrån sig ett triumferande litet tjoande när han lyckades fälla den betydligt större Trian till marken, men fann sig snart nedbrottad igen. När Trian fick det att kittla i pälsen på halsen skrattade han så att han nästan fick tårar i ögonen. 
    "Inte många", svarade han flinande sedan han hämtat andan lite medan de låg sida vid sida och betraktade himlen. "Man kan ju göra så här, till exempel." Och så daskade han mjukt till Trians ansikte med yttersta delen av ena vingen innan han skrattade igen. 
    "Fast jag erkänner att de är inte särskilt diskreta. Gör det svårt att smyga, gömma sig. Tro mig, du vill inte se mig försöka — det är patetiskt." Plötsligt flöt ett avlägset minne upp i medvetandet; han var en valp igen och sprang, rusade blint, gång på gång fallande över sina egna vingar med ljudet av vilda gläfsanden i öronen. Mor och Ezras röster. Ezekiel slöt ögonen och rynkade kort pannan. Försvinn. Inte nu. Han försökte skjuta ifrån sig bilden, men fastän han ansträngde sig för att tömma huvudet på tankar lyckades han inte helt bli kvitt den märkliga känslan i maggropen. 
    "Vi borde kanske gå tillbaka …" Det var mest en lös fundering, för han hade faktiskt ingen större lust att resa sig. Det kändes lättare att inte tänka på någonting om han bara låg här och himlen fick fylla hela synfältet. Med ett leende vred Ezekiel på huvudet för att se på Trian och lyfte på ögonbrynen. "Innan folk börjar misstänka mig för att ha kidnappat den nya killen eller nåt."

Trian ryckte förvånat till när Ezekiel daskade till honom med vingspetsen i ansiktet. Ett dovt skratt mullrade kort från bröstkorgen. 
     "Hey!" Han buffade till honom i sidan och slöt sedan ögonen för en sekund. Lyssnade till Ezekiels röst. 
     "Tro mig, jag vet vad du snackar om. Har du någonsin sett en bergsvarg försöka gömma sig?" Han slog upp ögonen och gav Ezekiel en lite menande blick och gjorde en kort knyck med nacken mot sin enorma kropp. "Kurragömma toppar inte listan över lekar uppe i Norr om vi säger så" flinade han kort till.
     När Ezekiel talade igen så tyckte Trian sig höra ett skifte av ton, men det var kanske bara något han fick för sig. Han svepte till med svansen och lät ett stor, ljudlig gäsp lämna käftarna. 
     "Ezekiel" Han smakade på namnet som om det var den sötaste av honung. "Ezekiel - kidnapparen" sa han med en sådan där överdrivet episk, mörk röst.  "Låter väl inte så illa va?" Han vred på huvudet och lät nosen helt oförskämt borras in intill Ezekiels hals. 
     "Plus, jag har nyss tampats med en bevingad varg. Helt slut" flinade han med nosen i Ezekiels mörka päls. "Ingen kommer sakna oss förrän det börjar skymma"