Aliital plockade undan ett par fällar som låg utspridda över grottan, hon hade nyss plåstrat om sitt ben med några nya löv och tvättat med vatten. Här hade hon äntligen känt sig hemma för första gången på väldigt, väldigt länge. Leende gick hon och nynnade på en låt när hon städade upp nattens bravader.

Part of me won't go away
Every day reminded how much I hate it
Weighted against the consequences
Can't live without it so it's senseless
Wanna cut it out of my soul
And just live with a gaping hole
Take control of my life
And wash out all the burnt taste
I made the problems in the first place

Försiktigt klev hon upp på en liten pall för att nå till taket så hon kunde damma av en av dom fina lyktorna. Eldflugorna surrade runt varandra och tittade ut på den blå varghonan som tittade tillbaka in hos dom. Aliital ställde sig på tå och försökte nå hela vägen upp när pallen gled åt sidan och hon vacklade till. " Neij! " Pep hon förskräckt och hoppade av pallen och kände ett hugg av smärta i låret när hon landade på golvet. Omedveten om att någon stått i öppningen och tittat på henne.

Han hade tagit en runda för att få överblick över området, den här platsen som skulle bli deras hem. Nej, det var inte sant. Den var redan deras hem. Var som helst där hans syskon fanns var hans hem. Byggandet av en ordentlig fästning hade dragit igång så fort de kommit dit — endast fantasin satte gränserna för vad som var möjligt, och fantasi hade de gott om allihop. Det skulle bli helt underbart när det stod klart. 
    Ljudet av en sjungande röst hade fått honom att ströva mot den närliggande grottan, fånigt leende. Ez stannade utanför och kikade in genom öppningen. Alii stod på en pall i färd med att damma av en lykta, och han betraktade henne leende ett litet tag. Just som han öppnade munnen för att säga något tappade hon balansen och föll. 
    "Alii! Hur gick det?" Ez skyndade framåt mot henne med bekymrat rynkad panna. Det var trots allt inte länge sedan hon varit skadad efter mötet med den sandfärgade vargen, även om hon var i princip helt återställd.

Alii bannade sig själv för att hon inte varit mer försiktig. Hennes sår var helt läkt men hennes inre hade fortfarande lust att göra henne påmind om monstret. Ezekiels röst bröt tystnaden och hon mötte honom med blicken när han kom inrusande. Alii satte sig upp och fnittrade till. " Det gick okej, jag som försökte vara längre än jag är. " Svarade hon med ett mjukt litet leende. Hon reste sig upp samtidigt som hon pratade. " H-Hur är det med dig? " Dom små tassarna tog ett försiktigt steg mot honom, hans närvaro gjorde att hennes puls slog fortare och hårdare. Dom gula ögonen som mötte hennes fick fjärilarna att kittla i magen. Att dom dessutom stod i det dom skulle kalla hem tillsammans var nästan overkligt. " Ez, jag har inte tackat dig... F-f...För... " Rösten darrade till och hon vek undan med blicken. " För vad ni gjorde. " Orden var nästan en viskning, hon ville inte veta vad som hänt om dom inte haft vägarna förbi.

Hon reste sig upp och log; hon verkade vara okej. Ezekiel stannade och skrattade lättat till åt hennes ord. Hon tackade honom, men det ville han inte höra talas om. Varför skulle hon tacka honom? För att de hade hjälpt henne undkomma den stora treögde när alternativet varit att lämna henne åt sitt öde? Det var något så självklart att han varken ville ha eller tänkte ta emot någon tacksamhet för det. 
    "Det behöver du inte heller", sa han och tog ett steg närmare henne samtidigt som han skakade på huvudet. "Du betyder så mycket för mig, Alii. Vi är en familj. Allihop. Familjer tar hand om varandra, det bara är så." 
    Det hypokritiska i hans ord slog honom redan medan han uttalade dem — han hade trots allt misslyckats ganska fullständigt med att ta hand om sin första familj. Men det här var annorlunda. Han var äldre nu. Klokare och modigare. Och det här var en annan sorts familj, en starkare sådan. Han motade bort minnena, vägrade tänka på dem. Inte här. Inte nu. 
    "Jag var så rädd", fortsatte han. "Under ett par sekunder trodde jag verkligen att du var död. Om jag någonsin ser det där kräket igen …" Han tystnade, pressade ihop läpparna och slöt ögonen, oförmögen att avsluta meningen. Det var i alla fall inte nödvändigt; andemeningen gick fram ändå.

Aliital tittade på honom som hon alltid gjorde, med stora varma ögon. Han var helt underbar att lägga ögonen på, hans närhet fyllde henne med värme och lugn. Behövde inte hon tacka? Hon hade allt att tacka honom, ALLT. Vad han en skulle be henne göra skulle hon göra det, hon skulle göra allt för honom. Öronen spetsades, hjärtat tog ett extra slag när han uttryckte sig att hon betydde så mycket för honom, att dom var en familj. " Att inte tacka vore både oförskämt av mig, ni räddade mitt liv Ez. Du räddade mig långt innan vi mötte... " Den ljusa rösten falnade och hon svalde, ännu visste hon inte vad hon skulle kalla det sandfärgade monstret. Dom var en familj nu och hon visste att dom skulle aldrig bli som hennes, här fanns det ingen hierarki om vad du skulle göra beroende på vad du var född till. Här fanns en gemenskap och en kärlek till varandra. Jag var så rädd. Ett hugg i bröstet när Ez uttalade orden med sådan smärta att Alii kunde känna den själv. Hennes modiga Ez pratade om att gå monstret till mötes. Hon flämtade till och nästan kastade sig om hans hals. " Ez nej! Håll dig borta från honom! " Tårarna trängde fram i Aliitals ögon och hon kände hur dom rullade ner från hennes kinder i Ez svarta päls. Krampaktigt höll hon tag i honom som om han skulle försvinna så fort hon släppte taget.