Lune hade hittat Lev sittandes i ett hörn nära en ingång till deras imponerande hem i bergets hjärta. Han satt något ihopkurad och såg mycket bister ut. Lune kunde verkligen se hans morbror i honom, kunde minnas mint tre tillfällen hon sett Kolzak ha exakt samma uppsyn. Men det gladda henne inte att något verkade ha gjort systerbarnet upprörd. Med lätta steg tog hon sig fram till valpen och gav honom ett varmt leende.
"Hur är det med dig Lev?"
Frågade hon och satte sig ner. Det var ovanligt att se hanen sitta ensam, han brukade alltid vara den som höll koll på sina syskon. Nästan som att det var hans uppdrag att hålla rätt på dem. Kanske hade det blivit ett bråk?

Kinderna var fortfarande våta av tårar när han hörde Lunes sällsamma röst. Lev var arg på mycket, men ändå kändes det omöjligt att säga varför. De starka känslorna i hans runda lilla kropp tycktes tampas om att få plats. Med en surmulen min såg han upp på Lune, men vek genast bort blicken igen, rädd att hon skulle se att han gråtit.
     “Bra,” svarade han till en början. Ilskan Han hade egentligen inte tänkt säga mer än så, men ändå tycktes han inte kunna hålla igen. “Förutom att Katya är dum i huvudet,” sade han lågt. Han visste att man inte fick säga så och det var med en ursäktande blick som han såg tillbaka på Lune.
     “Förlåt,” viskade han.

Hon log svagt emot valpen men öronen ryckte något, ströks för ett ögonblick bakåt. Det var hårda ord, ord hon bara hört från sin biologiska familj förut. För ett ögonblick blev hon tveksam, var det ett normalt beteende, var det så en familj alltid betedde sig mot varandra. Om det varit så för henne, för Sezja.. Om Lev kände likadant. Kanske var det inte misshandel, förtryck, kanske var det bara helt naturligt och så som det skulle vara. Kolzak hade talat om liknande erfarenheter, en dominant och nedtryckande fader och storebror.
Lune ruskade kort på huvudet, ville inte att det skulle vara så. Och om Cirkeln lärt henne något var det att det fanns alternativ. Hon litade på Ez, och han sa alltid att en familj var något vackert. Det var kärlek. Hans röst ekade i hennes huvud, orden han använt för att lugna henne då paniken och rädslan tagit överhanden så många gånger i hennes förflutna. Och hon skulle föra hans visdom vidare till deras nya generation. Ögonblicket av tvekan hade bara varat i någon millisekund.
"Åh Lev, ibland blir familj arga på varandra och det är okej. Men du menar inte det egentligen, eller hur?"
Sade hon mjukt.
"Jag förlåter dina ord, men det viktigaste är att du kan förlåta dig själv och lära dig att förlåta andra. Förlåta Katya."
Mjukt strök hon med sin ena framtass över hanens nacke och rygg.
"Vad var det som hände?"
Ibland var det skönt att bara få ventilera sina känslor, ofta hjälpte det att komma över dem.


[För att vara en av flockens Hämnare så är hon himla vis kring förlåtande asso]

Lev pressade ihop läpparna till ett smalt, sammanbitet streck. En skamsenhet fyllde genast honom när han lyssnade till Lunes ord. Öronen lade sig mjukt bakåt och han sjönk ihop lite till. Huvudet hängde lågt och hans rygg kutade ut.
      “Mm,” svarade han litet. Till en början vågade han inte riktigt se på henne, men hennes mjuka sätt gav honom mod att möta hennes blick med sin egen ångerfyllda.
     “Katya,” han tvekade, trots att han faktiskt tyckte att hon varit riktigt dum då ville han inte skvallra på henne, “lyssnar aldrig. Sa åt henne att sluta skvätta men-” Lev frustade till och skakade lite på huvudet. Efter ett ögonblicks tystnad suckade han djupt och kände ilskan rinna av honom. Han var envis, men inte långsint.
      “Jag förlåter Katya,” sade han slutligen. Ett prövande leende drog i hans mungipor när han såg upp på Lune igen.

Lune log emot ungvargen och såg uppriktigt stolt ut.
"Det var stort av dig Lev."
Svarade hon då han efter en stund begrundande kom fram till sin förlåtelse. Hon var inte dum och misstänkte att det fanns mer än skvättande att förlåta. Systrarna i syskonskaran var inte de mest eftertänksamma, inte för att någon av valparna riktigt utvecklat den förmågan än. Tenn brukade skämtsamt säga att det var Torano-blodet, men Lune såg samma egenskaper både hos Kolzak och Vassya. Det var fint att se personer hon älskade reflekteras i andra, och häftigt att valparna var så lika alla i sin familj - biologisk som icke.
"Vill du hitta på något roligt?"
Frågade hon med huvudet lutat lätt på sned. Hon uppskattade valparnas sällskap barnsligt mycket, och hade ofta roligt med dem. Kanske var det en rest av att hon själv aldrig riktigt fått ha en barndom. Lev var dessutom en av de enklare valparna att hålla i shack, så länge det inte gällde läggdags. Hanen verkade uppskatta det mesta hon själv gillade, allt från bus och brottning, vanliga lekar eller regelrätt träning. Han hade till och med hjälpt henne och Ayira i trädgården ibland.

Den tidigare ilska som tagit honom med sådan storm att han börjat gråta hade nu lämnat honom. Lev förstod inte egentligen varför han blivit så arg, eller varför han känt så intensivt över Katyas ord. Men det grundade sig egentligen i en osäkerhet. Alla andra syskon hade redan börjat visa tecken på behorningar. Den enda som inte fått horn i pannan förutom honom var Katya, men ändå hade hon ett på nosen. Om än Lev inte förstod sina känslor, eller vad de kom ifrån och betydde, var de mycket äkta. Men Lune gav honom tillfälle att lämna det dåliga humöret bakom sig. Han ruskade på sig, som att få det sista av ilskan ur pälsen och mötte upp Lunes blick på nytt.
     “Som vadå?” frågade han intresserat. Stubben till svans fick upp fart igen när den valpiga ivern kom över honom. Lev var rätt medgörlig på det mesta, åtminstone till en början. Om det visade sig att Lev inte var speciellt bra på det falnade intresset fort. Ännu hade han inte förstått poängen med övning.
     “Brottas?” föreslog han med en glittrande lekfullhet i de gröna ögonen. Lev var den största i kullen, om än inte med mycket, och det kom alltid till hans fördel när han lekte med sina syskon. Han var den självutnämnde brottarkungen, även om han visste att de andra skulle förneka det.

Lune såg genast på glöden i unghanens ögon att brottas var mer än bara ett förslag, och hon tänkte inte kontra med någon annan aktivitet. Istället log hon busigt och sänkte överkroppen. Med till en början försiktiga, återhållsamma rörelser började hon knuffa lätt på valpen med tassarna. Som för ett reta upp honom lite men också för att påbörja leken på visst avstånd. Hennes ben var betydligt längre så hon kunde hålla sig själv utom räckhåll.
Busiga morrningar ekade mellan stenväggarna och valpen nafsade gång på gång efter hennes tassar innan hon gav honom en fri väg in att tackla. Genast var han över henne och försökte använda sina tyngd för att få henne ur balans. Såklart hade Lev inte en chans egentligen, men Lune såg till att rulla över på rygg eller göra små misstag mer än hälften av alla försöken. Det kändes inte helt rätt att lura honom till att tro att han vann, men samtidigt skulle han ju aldrig lära sig om han bara blev nedslagen direkt varje gång.
Busljuden ökade i volym och hon kände sig faktiskt något andfådd när hon för tredje gången blev nedtryckt i ett nacklås.
"Du börjar bli riktigt duktig på det här."
Erkände hon och beslutade sig för att ta i lite hårdare. Med vana rörelser motade hon honom bakåt.
"En dag kommer du bli en jättebra beskyddare."
Längre än så kom hon inte innan valpen gjorde ett synnerligen skickligt utfall och stångade henne i hakan. Han verkade förstå att han fått in en fullträff och fortsatte genast genom att nafsa henne i ett av dem långa öronen.
Att det faktiskt blev lite av en utmaning, och att Lev hade en sådan inlevelse, gjorde leken tusen gånger roligare. Lätt frustrerat knuffade hon undan honom men valpen tacklade henne igen. Med en duns dundrade han in i hennes bröstkorg och hon kände hur andan för ett ögonblick gick ur henne. Ett ljud som var en kombination av ett förvånat gnyende och en lekfull morrning lämnade henne innan hon gjorde nästa utfall, en kanske något för hård smäll emot hans framben för att fälla honom till marken.


[Lune, ett dagisbarn, blir lite för investerad i leken]

Lev skyggade sällan undan för att ta i även om han fått en hel del tillsägelser av de vuxna tidigare. Men om hans motståndare själv var vuxen behövde han väl inte förhålla sig till dem reglerna? Det tog inte mer än den första knuffen från Lune att få igång honom riktigt. En blandning av eggade morrningar och gläfsningar lämnade honom när han kämpade med allt han hade för att få ner henne till marken. Det gick inte att undgå det lilla flinet av stolthet när han mottog Lunes ord. Det var allt han ville växa upp till och han hoppades att hon hade rätt. Det gav honom ny energi i striden och trots att han redan flåsade var han inte i närheten på att ge upp.
     Leken blev allt mer jäktad och likaså blev han mer och mer otyglad i sitt sätt. I samma ögonblick som han kände hur han fick in en fullträff med sitt skallande så kände han ett stygn av skuld. Det var en instinktiv känsla av att han visste att han gått över gränsen och om det varit något av hans syskon hade leken avbrutits här, eller om det varit Mara hade det kanske utbrutit ett krig. Men nu var det Lune, och tacksamt nog så var hon mycket äldre och tåligare. Istället utgav hon en egen attack, och Lev som fortfarande var mer rund än hög snubblade i ett försök att undvika henne. Hennes tänder om hans ena bakben fick honom att skratta och sprattla högt. Just där vid insidan av låret kittlade hennes andetag och lätta tänder.
      “Stop!” tjöt han gällt. “Prekrati eto!*” Han drog ett par djupa andetag när leken avbröts. Det hetsade, andlösa skrattet fastnade i halsen på honom. “Oavgjort,” flåsade han. Egentligen visste han att han var förloraren som gett sig, men att kittlas var fult spel.

* sluta upp

Lune stämde in i valpens skratt men stod flåsande kvar halv böjd över honom då han deklarerat att leken behövde ta slut.
"A nich'ya govorish'?"
Oavgjort säger du? Frågade hon retsamt på hans modersmål, nöjd med att hon börjat lära sig så pass mycket av det. Det blev faktiskt lättare att lära sig då hon hade valpar som själva också behövde öva runt sig. Lektionerna med Kol och Vassya blev mer naturligt integrerade i vardagen nu, innan behövde dem hitta designerad tid till det.
"Vad var det du sa jag skulle sluta med, jag tror jag glömt?"
Fortsatte hon på ruski och höjde med en busig uppsyn på det ena ögonbrynet innan hon snabbt stack ner nosen i valpens mage och blåste ut. Det bästa knepet för att få valparna att skrika av skratt som hon hade. Men bara efter någon sekund gav hon med sig igen, ville ändå respektera hans önskan om fred.

Lev andades med blåsande andetag, fortfarande med ett lågt skratt i andan. Men han hann aldrig riktigt återhämta sig innan Lune gav sig på honom igen. Hans tjutande skratt ekade mot bergsväggarna och hur mycket än han försökte kunde han inte hålla det tillbaka. Men Lune var barmhärtig och lät honom till sist sprattla undan.
      För några långa sekunder hyperventilerade han nästan, men leendet färgade fortfarande hans ansikte med glädje. 
      "Fult spel," anklagade han retsamt, "det vet du." När han återhämtat sig lite till rätade han på sig till sittande position. Den gröna blicken höjdes för att möta hennes.
      "Oavgjort," sade han bestämt. Trots det undslapp ett litet fnitter honom. Den tidigare barnsliga ilskan var som helt utplånad och hade inte lämnat ett enda spår efter sig. Faktum var att Lev inte ens lade en tanke på hans tidigare konflikt med Katya. Nog för att han hade lätt för ilska, så hade han även lätt till glädje. Även om han inte förstod det själv så hade Lune gjort mycket för honom.

"Okej, oavgjort."
Skrattade Lune till svar, han var en hård förhandlare Lev.



[Avslutat]