[Jag hoppar fram lite i tiden om det är okej. :3]

Mishi och Ezekiel har befunnit sig i varandras sällskap ett tag nu. Tillsammans har de jobbar för att bli starkare. Först var det svårt för Mishi att försöka jaga. Men hon insåg snabbt att den här skogen kryllar av bytesdjur och när hon fick in snitsen så blev det lättare. Ju mer hon rör på sig desto mer får musklerna arbeta och desto mer orkar hon.
Kroppen är fortfarande mager och tanig. Men under skinnet kan nu seniga muskler skymtas. Blicken är lite mer livfull, mycket tack vare sällskapet. Även om hon fortfarande är väldigt trött och ofta lider av mardrömmar som hon inte har någon aning om var de kommer ifrån.

Denna dagen hade de jagar en hare. Mishi känner sig starkare när hon kan springa även om hon snabbt blir trött och måste vila länge efteråt. Men det känns vant att använda kroppen tills den inte orkar mer.
Haren hade varit snabb och fiffig och försökt få vargarna att ge upp jakten, varefter den försvunnit ner i sin håla. Mishi hade inte tänkt ge upp jakten där och då utan hon började vilt att gräva ut hålet. Göra det större. Under vilda morranden skvätter hon jord och smuts omkring sig innan hon tillslut, efter mycket möda och jobb, lyckas komma åt haren och hela dennes familj.

De två vargarna får sig ett skrovmål där de båda kan fylla buken tills de inte orkar mer. Efteråt ligger Mishi under ett träd och vilar. Hon ser inte så smutsig och tilltrasslad ut längre. Saker börjar vända sig till det bättre. Hon trivs i Ezekiel's sällskap och tar dagen som den kommer. Det är allt hon kan göra ändå. Hon har ingen dåtid och ingen framtid. Det finns bara här och nu och denna tiden delar hon med valpen. Hon trivs och mår bättre för varje dag, även om det bara är valpsteg.

[PAX TILL EZEKIEL]

Han har börjat leva igen. Men inte på egen hand. Om det inte vore för Mishi hade han antagligen gett upp. Kanske hade han inte ens levt ännu. Det är helt och hennes förtjänst, och han tycker att hon också ser lite friskare ut. Det värmer honom att tänka att han har hjälpt henne lite, även om det inte är mycket. Även om han inte direkt gjort något vill han tro att han har uträttat något viktigt bara genom att finnas på rätt plats vid rätt tidpunkt.
   Hans päls är inte längre lika matt och glanslös. Hans ögon glittrar igen. Man kan inte längre se revbenen sticka ut på honom, även om han fortfarande är mager så har han gått upp lite i vikt. Det är bra. Han känner sig starkare. Känner det i hela kroppen. Liv. Äntligen har han liv. För första gången sedan Esme och Ezra dog, har han fått liv. Det är förstås långt kvar tills han kan klara sig bra på egen hand, men man måste alltid börja någonstans.
   Med magen fylld av stärkande kött efter den lyckade jakten ligger han i skuggan av trädet där Mishi ligger. Han slår lätt med vingarna för att svalka sig, för det är ganska varmt. Inte outhärdligt, men märkbart. Huvudet vilar på marken. Efter ett litet tag reser han sig upp och viftar glatt på den lilla svansen.
   "Vill du se vad jag har lärt mig?" frågar han.
   Han tar sats och tar ett litet språng upp i luften. Vingarna breder ut sig mer av reflex än erfarenhet, men han lyckas hålla sig i luften och flaxar ungefär en meter ovanför marken i flera sekunder. Han koncentrerar sig och skjuter ifrån med vingarna, och tar sig framåt i luften - flera meter! Sedan försöker han landa snyggt, men dunsar i marken. Han rätar dock på sig, skakar på huvudet och ler stolt mot Mishi.

Den gråbruna tiken sluter ögonen för en stund och njuter av lugnet. Hon hör Ezekiel röra sig nära. Den isblå blicken blir synlig igen och tiken ser på valpen. Hon trivs väldigt mycket i hans sällskap. Och tillsammans har de båda redan kommit en bra bit på vägen att bli starkare.

Vill du se vad jag har lärt mig?

Nyfiket ser hon på den svarta valpen när han tar ett språng upp i luften och breder tur sina vingar. Hans utförande får henne att le. Valpen landning såg lite problematisk ut men när han ler stolt stolt över sig själv sätter sig tiken upp.
"Det där såg jättetufft ut. Bra jobbat". Säger hon uppmuntrande.
"Jag är stolt över dig. Du är jätteduktig". Lägger hon till.

Mishi ler. Hon är stolt över honom. Orden och hennes leende får en varm känsla att sprida sig i bröstet på valpen. Han känner sig tillräcklig. Mishi inte bara ser honom, utan bryr sig om honom också. Det känns skönt. Även om han ibland känner att han är elak mot sin mamma - hon kanske tror att han kanske tror att han har hittat en ny mamma där hon sitter uppe bland molnen och ser på honom? - tycker han om Mishi mycket.
  “Jag vet!” utbrister Ezekiel glatt och bestämmer sig för att testa igen. Vingarna börjar röra sig nästan instinktivt, och de bär honom, lyfter honom upp i luften. Han är inte särskilt stark, men kämpar sig upp allt högre tills han befinner sig ungefär tre meter över marken. Då kastar han sig framåt, och vingarna slår, och han faller inte. Åtminstone inte än. Efter ett litet tag, då han till och med har kunnat flyga runt i gläntan ett par gånger, blir han trött och landar klumpigt i en hög med blommor.
  Han är stolt över sig själv. Det kanske inte verkar mycket, men för honom är det det. Han sluter ögonen, koncentrerar sig, känner kraften gripa tag i en fluga och när han öppnar ögonen svävar den rakt framför näsan på honom. Han öppnar munnen för att bita i den, men släpper avsiktligt flugan just då, bara för att fånga den igen. Så kan han roa sig länge, fånga och släppa. Kanske är det lite som hans liv. Han har försökt fånga mor och Ezra, försökt hålla kvar dem, men nu är det kanske dags att släppa. Det behöver inte betyda att han glömmer dem, eller slutar älska dem. Han bara släpper dem för att själv kunna leva.