Han stod bredbent vid den smala bäcken som rann vid hans stora tassar. Den mörka huvudet var sänkt mot vattnet och han mötte sin egna lila blick i vattnet.
Hur länge hade han inte stått där och försökt formulera orden i hans huvud. Men de virriga tankarna förrådde honom och han suckade tungt, säkert för tionde gången den morgonen.
Hur skulle han kunna förklara för den enda vän han haft att han gillade henne, kanske för mycket?
Det hjälpte inte heller att känslan var helt ny för honom, och det var än mer udda då det i hans förr flock bara handlat om att skapa krigare, att visa känslor var oanständigt.
Men han kunde inte undgå dem. Det var när hon såg på honom, hur hennes klumpiga försök till att vara social plötsligt var söta.
Han log innerligt av tanken. Drog luft djupt i lungorna och började vända sig för att leta upp henne. Det var bara att göra.
Men han var rädd för konsekvenserna. Som sagt var deras uppfostran ingen som gynnade för detta, och han var rädd att hon fortfarande höll i deras gamla seder, precis som han ibland kom på sig själv med att göra och det var för det mesta bara hon som kunde ta ur honom ur det tänket.
Han fann henne snart och såg på henne att det var något som störde henne. Men han började tala ändå och snart hade de talat i mun på varann, med exakt samma enkla mening.
"Vi måste tala om något viktigt" Han log innerligt, och man kunde se i hela hans anlete, specifikt ögonen, att han var glad.
"Börja du" log han vänligt.

Många tankar hade ekat genom Araiels skalle. Längtan och sorg. Hon hade inte låtit något skina igenom och visa det för Tamon. Istället höll hon sig tyst. De båda hade gemensamt vandrat till Eldskogen.
   Men snart skulle det vara slut på det. 
   Vrenhonan reste sig upp från sin liggande ställning och såg missnöjt ner på sina ben där den askblandade jorden fläckat ner hennes päls. När hon såg upp igen var han på väg mot henne.
   "Vi måste tala om något viktigt-", började hon med avbröt sig när hon insåg att han ekade precis samma sak. Orden krockade i luften och hon avbröt sig. Han log men hon hade som vanligt svårare att få till rörelsen. Leende föll sig inte naturligt för henne, precis som skratt och kärlek inte föll sig naturligt.
   Han lät henne börja. Hon nickade. 
   "Jag tänker söka upp en flock.", sa hon, rätt på sak. "En krigarflock." Tamon kanske aldrig hade klagat på Imperio, men hon var säker på att han heller aldrig längtat tillbaka. Han hade nog aldrig älskat konceptet på samma sätt som hon. Han hade varit lyckligare som fri. Det var därför hon inte kunde utnyttja deras vänskap och 
   "Och jag tror det är bäst att vi går skilda vägar.", avslutade hon allvarligt.

Han stod där handfallen då hon sa sina ord. Han var beredd att göra det. Var det en krigar flock hon ville till skulle de gå till en krigarflock. Inga problem, så det måste vara något mer hon ville, något större. Han log mot henne och nickade, för att på något sätt visa de tankar han hade. Han skulle precis fortsätta med att fråga vilken flock hon tänkt sig, vart hon ville att de skulle gå härnäst, då han såg att hon skulle säga något mer och väntade in hennes nästa mening. Något han önskade att han inte hade gjort.
Det genuina leendet försvann ifrån den lång smala ansiktet och han stirrade lätt och tomt framför sig.
Han visste inte vad han väntat sig att hon skulle säga, men det var inte detta. Hur länge hade de inte känt varandra? De hade lett en trupp i sin förra flock. De hade tränats sida vid sida.
De hade ensamma klarat av en hel fiende flock.
De hade tagit hand om och fostrat en valp, de hade sörjt tillsammans när hans liv blev skördat.
De hade vandrat, skrattat, lett. De hade jagat och levt tillsammans. Och nu menade hon på att det skulle ta slut?
Exakt samma dag som han hade tänk erkänna sina växlande känslor för vännen, samma stund som han hade tänkt be henne ge honom än mer av hennes tid. När han velat be henne bli hans.
Han andades ut i en förvånad fnysning. Samlade sig snabbt, alla hans funderingar hade inte tagit mer än en halvminut, vilket ändå tedde sig vara en lång stund. Han log igen, men leendet nådde inte hans ögon och när han talade var rösten mer monoton än med samma glädje den haft bara två minuter sen.
"Jah, jag hade väl tänkt något liknande" han pressade fram ett litet leende som snabbt dog ut. Den lila blicken hade åter funnit hennes och han sökte efter något, vad som helst, som inte var samma stela fasad hon bar upp. Han hade trott att han kände henne. Men kanske var det bara så att det inte var sant.
"Hur länge har du funderat på detta?" frågade han efter en kort, men väldigt talande, tystnad. Han hade trott att han visste.

Tamon såg lite stel ut. Araiel kände sig själv lite stel, men det var ett av hennes standard-uttryck. De må ha växt upp tillsammans, men det hade inte givit dem något. Imperio hade starkt avrått från sådant, och hon hade lytt. Om än att hon lärt sig att han gick att lita på, så hade han fortfarande varit en främling. Resan var vad som fört dem ihop. Det hindrade henne inte från att känna sig lite nedslagen över beslutet. Tamon var en av hennes vänner, och hon planerade inte att glömma det. Även om hon inte gärna gjorde vänner, så värnade hon om dem hon skaffat.
   "Hur länge har du funderat på detta?" Araiel vände sin intensivt gröna blick mot hans lila. För en gångs skull var hennes blick tankfull.
   "Inte alltför länge." Öronen spelade på huvudet när hon rakryggat tog ett steg mot vännen. Respektfullt vilade hon pannan mot hans i en kort gest innan hon drog tillbaka huvudet och såg på honom.
   "Jag tänker inte glömma vår vänskap, Tamon." Hennes röst var klar. En aning kall, men det var inte medvetet. Det var bara en klang som fortfarande dröjde sig kvar i hennes röst. Hon var verkligen en krigare in till benen. Det var under stränga förhållanden och order som hon klarade sig bäst. Frihet smakade fint, men flocklivet var sötast. 
   Ariaiel backade för att ge honom utrymme. Lätt hummandes såg hon ut över Eldskogen. Nytt liv spirade. Gröna små strån stack upp ur marken, blandat med svart aska. På vissa ställen syntes det inte att elden varit där, men på andra låg forfarande döden tung. En eftertänksam suck lämnade tiken medan hon väntade på att han skulle säga något.

Hon hade inte märkt stelheten, hade inte märkt det sträva i rösten. Inte märkt. Inte vetat. Han tog ett andetag och lystrade till hennes ord. Inte allt för länge, men länge nog för att ha bestämt sig, länge nog för att dölja det for honom.
Han log igen men lät blicken glida ut  skogen, se mellan svärtade stammar. Hon talade igen, ord som letade sig in i honom och värmde på någotsätt samtidigt som hela han tycktes sakta frysas av dem. Sakta så att musklerna kändes segare med tiden, som om han kulle frysa fast där han stod.
Han hummade tyst och sneglade på henne i ett flyktigt ögonblick innan han behövde se bort. Klarade inte av att se på henne samtidigt som han kände att han behövde se på henne, bara litet mer innan han måste sluta med det, föralltid? Skulle hon alltid vara svunnen ur hans blick? Hans liv?
Var det här de skulle sluta. Sagan om de två vännerna som fann varandra trots regler som talade emot dem? Sagan om deras vandrig med skratt och gråt? Glädje och sorg.
Var det så slutgiltigt?
Åter fann blicken hennes gestalt och han drog omeveted efter andan i en behaglig suck, som om en smärta inom honom lättade något av hennes uppenbarelse.
"Är det något jag gjort?" började han men tystnade igen när han insåg hur dumt hans osäkerhet lät med den djupa stämman, men ändå. Han kunde inte låta bli att undra. Var det hans fel? Hade han omedvetet drivit hennes undan sig?

"Är det något jag gjort?" Den högresta varginnans blick sökte sig tillbaka mot varghanen. För ett ögonblick såg hon tyst på honom. Osäkerheten klädde hans drag, fläckade hans djupa stämma och återspeglades i hans blick. Hon kände till Tamons historia. Hon visste att han knappast kunde haft någon annan vän än henne, precis som hon inte hade någon annan än honom. Det var logiskt att fundera över vad som kanske gått snett.
   "Anser du dig ha gjort något?" Hon såg på honom i en kort sekund och skakade sedan på huvudet. "Beslutet är endast påverkat av mig själv. Jag vet att du aldrig riktigt trivdes i Imperio, och jag vill inte tvinga med dig in i en ny." Hon stod fortfarande rak, men en rynka mellan ögonbrynen hade uppkommit.

Han såg på henne och hennes ord fick en skräck att gripa honom, för hon såg sådär misstänksam ut, som om ho var och nosade honom i spåren, som om hon faktiskt inte missat så mycket som han trott. Kanske var det så att hon visste, att hon sett och istället för att behöva bli besvärad valde att gå. Han släppte henne snabbt med blicken och hela han var stelfrusen.
 En suck lämnade henne och hon fortsatte tala, men isen gick inte ur hans ådror, utan värmdes sakta och han började slappna av. Han såg på henne igen.
"Jag kan inte säga att jag inte trivdes, men den här friheten vi blev förärade har inte heller tyngt mig" svarade han väldigt formellt. Nej Impero var i hans blod, man såg det i hans hållning, i hans sätt. Det var bara det att Araiel kunnat bryta ner den väggen som flocken byggt upp. Det var inte bara friheten, det var hon. Utan henne som vän, hade friheten inte känts på samma sätt och han skulle definitivt inte stått där på samma sätt, hade inte varit beredd att be om hennes liv.
"Med det sagt önskar jag heller inte att tvinga dig till att undersöka den här nya världen mer med mig, men jag hade heller inget emot att gå vid din sida ifrån dess ena sida till den andra" Han såg på henne och hoppades att det inte var att säga för mycket.