Hennes skratt får honom att flina lätt och han kan inte låta bli att skratta lätt själv. Sen ruskar han lätt på huvudet och öronen klipper till innan de spetsas igen. Den blodröda blicken fäster sig i tikens regnbågsfärgade när hon ser på honom igen.

"Kanske är det så. Du är ju mycket större än en liten fågel". Svarar han och kan tänka sig hur trilskit det måste bli med vingarna. Även om han inte kan förstå hur det är att ha vingar kan han nog gissa att de kan vara i vägen en hel del.

"Visst är det okej att sova här om du vill det. Det här är en väldigt lugn skog". Säger han. Lite lätt missnöjd känner han sig nog ändå. Nu vill hon säkert bli lämnad ensam så hon kan sova ifred. Akira reser sig upp till sittande.

Hyzenthlay ser att Akira sätter sig upp och höjder förvånat och ogillande på ögonbrynen.

- Måste du gå? Väntar de på dig i flocken?

Hon hade hoppats att han tänkte övernatta här tillsammans med henne. Hon gillade hans sällskap och avskydde att sova ensam på ett nytt ställe oavsett hur säker skogen kunde vara.

Han fäster åter blicken på henne när hon frågar om han måste gå.
"Nej, inte direkt". Svarar han. Så länge han stannar i skogen är det lugnt. Då kan mor lätt finna honom om hon skulle behöva det.
Med lugna rörelser lägger han sig ner i gräset igen.
"Behöver du en nattvakt?" Frågar han lite retligt och flinar. Själv har Akira alltid föredragit natten. Han trivs bättre i mörkret. Och med alla månblommorna och eldflugorna är det här en väldigt vacker plats. Mörkret stör honom inte.
Och med alla energierna så är hans värld väldigt vacker, förunderlig och magisk.

Hyzenthlay har alltid varit en morgonvarg. Var mer aktiv under dagen då hon jagade och vandrade. Natten har alltid varit en tid för legender och drömmar.

- Klart jag inte behöver en nattvakt. Tänkte bara att det blir trevligare att sova tillsammans och inte var för sig. Du tänker väl sova?

Hyzenthlay kände sig ganska generad över att så öppet klänga sig mot en i princip främmande ungvarg, men denna natt ville hon verkligen inte vara ensam.

Han flinar lätt mot henne.
"Jag lovar att inte röra dig om du inte vill det". Svarar han retligt och rullar sedan över på rygg. Framtassarna vilar mot hans bröstkorg och den långa svansen vilar tungt i gräset bakom honom. Han ser på Hyzenthlay upp och ner. Flinet vilar på hans läppar men han ser oskyldigt på henne.
"Såklart jag tänker sova". Lägger han sedan till ändå. Även om han gillar att vara aktiv på natten så är ju de flesta andra mest aktiva på dagen. Det gäller att anpassa sig.

- Vad menar du? Det är väl varmare om vi sover nära varandra?

Hyzenthlay flyttar sig närmare honom så att hon rör vid honom med sidan och vänstra vingen. Trots att hon har levt i Norra Bergen där det alltid var kallt så var hon väldigt lätt frusen och i flocken sov de alltid mycket nära varandra så att tassarna kunde man gömma i grannens päls. Vingarna skapade skydd över alla och tillsammans höll de värmen väldigt bra. Valparna fick alltid sova i mitten, skyddade från kyla och kalla vindar.

Vill hon sova nära? Han rullar runt på sidan när hon makar sig närmare. Han ser på henne först lätt misstänksamt men sedan accepterar han att hon rör vid honom.
"Jag antar det". Mumlar han lätt. Det är mest bara syskonen och föräldrarna som han har sovit nära tidigare. Och Wen.
"Är du alltid så här lätt med främlingar?" Frågar han och studerar henne. Han tycker det verkar konstigt. De har just träffats och nu helt plötsligt ska de spendera natten tillsammans. Inte för att han klagar. Men Hyzenthlay verkar vara en udda tik.

Hyzenthlay ser upp på honom med höjda ögonbryn och ett retsamt leende på läpparna.

- Rädd för mig?

Undrar hon och klipper med öronen. Hon kanske är för öppen med främlingar men hon känner helt inte någon anledning att distansera sig från andra. Vad bra skulle komma från detta? Antingen accepterar de henne eller så gör de inte det.

- Är att sova för att hålla värmen tillsammans med någon ett intimt för dig? Jag ber ju inte dig att följa med på min vandring. Bara vänta ut natten tillsammans.

Hon skrattar lätt och lägger sedan huvudet på framtassarna.

Han fnyser kort. Rädd för henne? Det är hon som borde vara rädd för honom. Men han håller sina tankar för sig själv. Istället lutar han demonstrativt huvudet mot henne.
"Jag har syskon. Jag vet hur det är att bråka om plats i lyan". Svarar han henne likgiltigt. Nej, han har inget emot att ligga tryckt mot någon annan. Gynnar det honom klagar han inte. Men i det här fallet vet han inte vart det leder. Ska han agera något sorts värmekudde så söta Hyzenthlay slipper frysa om tassarna i natt?

Hyzenthlay lägger huvudet mot tassarna när han lutar sitt huvud mot henne. Känslan av déjà-vu sköljer över henne. Så sov hon hemma i Norra Bergen, tillsammans med familjen. Hon suckar lätt.

- Jasså? Hur många syskon har du?

Undrar hon halvt sluddrigt, hennes ögon var slutna

Han kan känna hennes energier så nära. Han skulle gärna vilja känna dem ännu närmare. Göra dem till sina egna. Men han håller tillbaka. Det här kan kanske bli en rolig lek.

"Jag har en bror och tre systrar". Svarar han lugnt.
"Har du några syskon?" Frågar han sedan. Men det verkar som att Hyzenthlay helst vill sova. Akira andas lugnt ut och sluter själv ögonen.

Omedveten om Akira's tankar somnar Hyzenthlay lugnt i hans sällskap. Hon hörde hans svar och lyckades till och med uppfatta hans fråga men precis när hon tänkte svara så kom sömnen över henne. Hon drömde om de Norra Bergen.

Han märker att hon somnat. Då lägger han själv ner huvudet och snart sover han oxå. Men det är en lätt sömn. Han kan känna Hyzenthlay så nära och hennes energier leker med hans.

När det börjar ljusna igen vaknar Akira och han höjer huvudet och gäspar. Han ser på Hyzenthlay som verkar sova fortfarande. Tyst reser han sig upp och går några steg bort där han sedan ruskar på kroppen och sträcker på sig för att få igång kroppen.

Så ser han på Hyzenthlay igen. Sen lämnar han henne där. Springer iväg in i skogen. Efter en stund är han tillbaka igen. I munnen hänger en fet hare. Han stötte på ett harbo och slukade själv harpaltarna. Han är vanligtvis inte så här givmild med främlingar men någon gång ska det väl hända.

Han släpper ner haren framför nosen på Hyzenthlay och sätter sig för att vänta.

Hyzenthlay sov ovanligt länge och bra. Hon vaknade inte inte när solstrålarna rörde vid hennes ansikte, eller när Akira vaknade och gick iväg, det var doften av nyligen dödad hare som väckte henne. Det första hon fick se var haren som låg framför hennes nos, försiktigt nosade hon över den, doften fick det att vattnas i munnen på henne. Sedan höjde hon huvudet och de regnbågsfärgade ögonen snabbt hittade Akira. Hon log mjukt mot honom innan hon sträckte på sig, vingarna sträcktes uppåt innan de la sig tät mot ryggen, gäspade stort och satte sig upp.

- Godmorgon. Hur har du sovit?

Hyzenthlay sänkte åter nosen mot haren men lät bli den, hon visste inte om Akira också var hungrig och eftersom det var uppenbart att det var han som fångade och dödade haren så  ville hon ha hans tillåtelse först.

Han sitter stilla och studerar henne när hon vaknar och sträcker på sig. Han förundras lätt över hennes vingar. Men visar det inte. Han skulle nog gilla att lära känna henne med. Kanske kan han ha användning av henne med. Han har Wen. Hon är en väldigt bra energikälla i och med sitt band till månen. Det är som att ha en vandrande laddare med sig. Hyzenthlay har vingar. Bara det gör henne så väldigt intressant. Kanske ännu mer än Wen. Men han känner inte Hyzenthlay och det gör honom lätt sur. Men han visar inget utåt. Utåt sätt sitter han lugnt och studerar henne.
"Jag har sovit bra". Svarar han enkelt och öronen klipper till på huvudet. Sen nickar han mot haren som Hyz bara nosat på.
"Ät". Kommenderar han. Den är inte förgiftad. Han hade dragit tillbaka sitt gift innan han jagade. Hyz skulle inte vara till någon användning om hon var död eller sjuk. Även om han kanske skulle vilja testa på hur hon reagerar på några av hans gifter. Men han skulle förmodligen inte vinna någonting på att försöka skada henne nu. Han gör bäst i att försöka vinna hennes förtroende.

Hyzenthlay börjar genast att äta av haren nu när hon fick tillåtelse av Akira.

- Du har varit uppe länge ser jag. Jakten har ju varit lyckad för dig. Men är du inte hungrig själv?

Hon rev haren bakbenet, köttet var saftigt och rött. Hennes nos blev svagt röd av blodet. Hon brukade jaga fåglar mest, då kunde hon fånga de i luften. Harar brukade hon jaga ute på fältet som en örn.

När hon var färdig med frukosten slickade hon sig nöjt om nosen och log mot Akira.

- Tack för haren och för att du stannade med mig över natten. Vad ska du göra idag? Jag antar att du måste tillbaka till flocken. De har säkert börjat undra vart du är.

Han sitter stilla när hon börjar äta av haren. Han låter blicken svepa bortåt en stund.
"Jag visste att harboet fanns i närheten". Svarar han bara lugnt. Han kände av deras energier och då var de lätta att finna. Han hade inte behövd gå så långt och han behövde inte göra så mycket för att få tag i dem. Han fick bara gräva lite. Tassarna är lite smutsiga från grävandet.

"Jag åt innan". Lägger han till.
Blicken fästs på Hyzenthlay igen.
"Jag har inte bråttom. Mor vet vart jag är". Han är säker på det. Om mor ens undrat vart han befinner sig behövde hon bara gå ut i skogen och lyssna. Så kunde hon ta reda på det. Så länge han är i skogen. Och reviret är inte allt för långt borta ändå.

Hyzenthlay nickade, hennes nos var svagt rosa av blodet; hon slickade sig om munnen.

- Tack...
sa hon igen och såg sig omkring. Hon kände sig lite generad över att hon inte kunde ge Akira något i gengäld. Hon ville göra honom glad men kunde inte komma på vad hon kunde ge honom.

Hyzenthlay reste sig upp och sträckte först på kroppen och sedan på vingarna. Vinden grep tag i fjädrarna och fick de att vibrera och svagt "sjunga". Den vita fakarginnan log lätt.

- Så..
Hon tänkte att hon måste iväg snart. Hennes vandring hade inget annat mål än att se världen. Hon ville ta sig till södra havet och se vad som fanns där. Historier berättade även om öar som kunde nås endast via havet eller luften. Hon kanske skulle kunna besöka de. Kanske fler fakarger var gömda på svåråtkomliga ställen.

- Jag måste fortsätta min vandring. Det var kul att träffa dig och jag hoppas att jag ser dig fler gånger. Jag kommer besöka denna skog igen.

Hyzenthlay log och tog några steg bakåt för att inte råka slå till Akira med vingarna. Hon fällde ut de och sträckte på sig, mötte Akiras blick och blinkade lekfullt mot honom innan vingarna slog ner med stor kraft som fick löven och grenar runt henne att darra samtidigt som hon lyftes upp i luften. Hennes kropp var lätt och tunn, aldrig skulle hon bli lika välmusklad som vinglösa vargar. Men denna lätthet gav henne snabbhet och vighet i luften för att klara av att göra de mest avancerade momenten.

Akira blev allt mindre och snart försvann han bakom grenar och löv. Ötamon låg under henne och Hyzenthlay fortsatte sin väg. Hennes tankar låg hos den trevliga ungvargen i Ötamon. Hon skulle definitivt besöka honom igen.

[AVSLUTAD]