Oblivio hade rörst sig norrut från Civitas, in i Rosenskogen i ett försök at undvika eventuella sökpartier efter Valpen, det var lättare att gömma sig i en skog än på en slätt trots allt så öster till Azheka hade aldrig varit på agendan, härifrån kunde han röra sig till den västra huben om Ken-Yak, kanske finna någon där som var villig att följa hans mål.
   Han sneglade mot den sovande valpen, det såg inte ut som mycket för världen, men valpar var en utmärkt början på en lojal, och vältränad armé. 
    Med en lätt suck rörde han sig ifrån valpen för att hålla koll på omgivningarna, de ville inte ha någon som smög sig på dem, även om han gjort ett litet krypin till den lilla, han själv var relativt stor och svår att gömma dock.
   Han smakade luften tryckte dofter upp mot nosen med tungan och stannade upp, det fanns en tik någonstans i närheten. Han vandrade omkring tystare, fast beslutsam att ta reda på vem den här vargen var, om hon var ett hot och om han var tvungen att göra sig av med henne.
   Snart såg han henne, lite mörk i färgen och hon skulle varit svår att se i mörkret om det inte vore för de lysande tecknen i hennes päls, underbart, en månvarg, mer troende vargar var svårt att hitta, han skulle nog hålla tyst om sitt mål att störta gudarna och utplåna Numoori... Men han behövde åtminstone tala med henne, kände han.
   Han gick lugnt fram och skickade ut sin telepati som långa tentakler, maskandes sig in i hennes sinne, försökte att ta reda på vad han kunde om henne och vem hon var.
   "Hallå där fagra dam, jag heter Oblivio och kunde inte undgå att märka dina lysande märken, Månvarg?" han log snällt på sit falska sätt.

Natten var hennes tid, hennes stund att finna styrka och mod... Ha vilket skämt, Alii skakade på kroppen och sträckte ut dom trötta musklerna. Hela dagen hade gått åt till att jaga och utforska området i väntan på Ez. Även om hon skulle ha hittat något av värde skulle det inte varit detsamma utan att ha hittat det tillsammans med honom. Varför tänkte hon ens på det här? En trött gäspning lämnade den blåa tiken när hon ställde sig upp. Eldflugorna härjade runt henne men minnet när hon blir utskälld efter att ha jagat dom fick ångesten att komma tillbaka - hon skulle aldrig mer göra det igen.

Huvudet sänktes ner mot den lilla bäcken för att släcka hennes törst när steg bröt den ljuva tystanden och bara någon sekund efteråt kom en mörk röst att bryta ljudvågorna. Alii ryckte till och mötte en varg hon aldrig skådat förut, han var... vacker men udda. Oblivio hade han namngivit sig som. Alii svalde hårt och försökte ta fram några ord att besvara honom med.. " H-h.... hej Obli..vio.. " Hon rätade på ryggen och stirrade bara mot honom innan hon kom på sig själv med att inte ha besvarat honom med hennes namn. " Aliital. J-jag heter Aliital. " Rösten var låg och osäker, hon hade stött på ett par vargar som gett henne intrycket av att man inte kunde vara säker med någon. " Ja.. det stämmer. " Ett svagt leende letade sig fram över hennes läppar

Tiken verkade nervös, det bar inte bra, nervösa vargar kunde göra dumma saker, och Oblivio ville inte att något dumt skulle hända här... han kunde ju bara döda henne litet snabbt och få hotet överstökat, men han tvivlade på att hon var ensam, och om folk började leta efter henne också så skulle hans lilla gömställe i skogen vara ett minne blott.
   "Trevligt, Aliital, gör det något om jag stannar här med dig en stund? för att ta något att dricka, och vila ett kort tag?"
   Han tänkte inte nämna valpen som han hade gömt, i en lya under en rot av ett träd, inte ännu iallafall, han tvivlade på att Månvargen, Aliital var ond då hennes måntecken lyste klart, men det var inget han ville riskera, det kunde bara vara ett rykte han hört om tecknen. 
   Hans kluvna, nästintill lysande blå tunga började lapa i sig vatten och han suckade lätt mot henne och log.
   "Är du härifrån eller är du en vandrare ifrån måntemplet?" frågade han nyfiket, han hade undvikit det stället då han inte trodde en månvarg skulle gå att få med på hans plan, en gud var trots allt källan till deras krafter.

Alii var så förstelnad av Oblivios närvaro att hon inte var säker att hon skulle kunna fly om han tog till strid. Hjärtat bankade hårt i bröstet och allt hon ville var att han skulle ge henne ett tecken på att han inte var ute efter annat än det hon själv varit - vatten. Tanken hann inte mer än uppkomma i hennes huvud fören han sa just precis detta och musklerna reagerade direkt med att slappna av. Hans lugna fråga och den neutrala uppsynen fick henne att tro att han bara råkat stöta på henne - han hade ju lätt kunnat ge sig på henne om han ville eftersom hon hade hört honom så sent. " Ja.. Ja absolut! " det svaga leendet låg kvar i hennes mungipa men hon drack ingenting, hon ville inte sänka garden helt ännu. Frågan om hon var härifrån eller en vandrare fick tankarna att åter komma tillbaka till hennes familj som hon nu inte träffat på väldigt lång tid. " Neej.. ja.. jag kommer inte från det här landet men anser att Itrozo är mitt hem. " Rösten var något stadigare men fortfarande väldigt svag. Måntemplet.. hon måste besöka det där templet någon gång nu träffade hon på ännu en varg som nämnde detta tempel men hon hade ingen aning om vad det var för ställe. " Vart kommer du ifrån, Oblivio? "

Oblivio's blick vilade lugnt på henne, han log litet och nickade när hon svarade, hon sade ja, men han antog att hon menade nej, att det inte gjorde något, så nervös, denna lilla tik.
   "En vandrare, men Itrozo är ditt hem, det låter som om du sökt efter en plats att tillhöra, har jag rätt?"
   Den kluvna tungan smakade återigen på luften, dansandes framför hans nos innan den försvann tillbaka in i flinet som han haft klistrat på ansiktet sen han kommit hit.
   "Jag vet känslan av att tillhöra till något större, att söka efter ett hem, ett mål... en känsla"
   Han hörde henne fråga vart han kom ifrån och han skrattade gott, för de flesta skulle de låta vänligt, men hans skratt dolde det djupa mörker som hans sinne höll.
   "Jag är rädd att jag inte är särskilt intressant, och vart jag kom ifrån skulle inte intressera dig särskilt, om du visste"
   Sade han artigt, eller det var så det verkade, i alla fall.

Modet hon hade haft för ett par dagar sedan var bortfluget, hon var återigen den lilla och sköra individen hon alltid varit. Den obefintliga flugan som alltid var i närheten men som ingen brydde sig om fören den irriterat surrade framför ansiktet på en - det var Alii. " Ja jo det har du. " Hon svarade lite undrande på hans fråga, vem sökte inte en plats att tillhöra och känna sig trygg på? Var han inte särskilt intressant? Det var allt Alii hakade upp sig på, det enda hon faktiskt hörde. " Alla är vi intressanta på ett eller annat sätt, det gäller bara att se varje individ för det just dom är - en egen individ. " Ett litet leende letade sig fram på hennes läppar.