Lukten av rosor var alltid närvarande i Itrozo. För Aurora, som varit i skogen ett längre tag, så hade den dämpats till en bakgrundslukt. Hon hade lättare att sortera bort den än vad hon haft när hon först kom hit. Det var därför inget större problem för henne att jaga längre. Efter att pappa hjälpt henne i början var Aurora snart ganska duktig på att jaga mindre djur, som harar.

Det var troligen den fällda haren som hade lockat hit den andra, Kolzak. Efter en kort konversation hade Aurora delat med sig av haren. Trots att de inte känt varandra längre gick de bra ihop, och Aurora kände sig modigare och modigare. Medan han åt hade hon hittat en liten, knubbig snigel. Nu petade hon fram den, så att den låg synlig mittemellan dem.

"Vågar du äta den?" frågade Aurora uppmanande. Ett brett, lekfullt leende låg över läpparna. Snigeln såg onekligen äcklig ut, men det hindrade henne inte från att sjunka ner i lekställning och buffa den mot honom.

Kolzak hade vandrat länge och långt. Han var helt vilse, det här var platser han aldrig tidigare sett förut. Ju längre han vandrat, desto mindre och mindre snö täckte landskapet. Var han fortfarande i Eriinari, eller hade han nått ännu längre söderut? För han måste definitivt ha irrat söderut. Norrut från Snöslätten fanns bara berg, och ännu längre norr en stor glaciär. Det hade mamma sagt. Men allt det här... Det här var annorlunda. Skog, grönt och massvis av röda blommor. Luften var betydligt varmare än i norr. Vår? Våren var särskilt speciell på Snöslätten, där kylan och snön täckte landskapet så gott som året runt, men här var det som en helt annan värld.

Landskapet Kolzak nått var en blomstrande skog, där en särskild blomstersort spred sin doft över hela skogen. Den var nästan överväldigande, och det var svårt för Kolzak att särskilja den från alla andra dofter i skogen. Trött och hungrig hade Kolzak irrat omkring, tills han kommit över en doft som stack ut från den söta blomsterdoften. Doften av blod, hare. Magen gjorde sig hörd genom att ljudligt knorra, och Kolzak hade hungrigt slickat sin nos och travat genom skogen i jakt på doftens källa. När han funnit källan insåg Kolzak att en annan varg fällt haren givetvis.  Hungern fick honom ändå att närma sig snarare än dra sig undan. Först hade han blivit rädd att han inkräktat ett revir, men tiken, som var runt Kolzaks egna ålder, hade varit snäll och valt att dela med sig. De kom bra överens, och Kolzak hade tidigt bestämt sig för att han gillade tiken. Aurora, hette hon. Ett vackert namn, som Kolzak hade lite problem med att uttala rätt tack vare sin brytning.

Kolzak högg hungrigt in på bytet som Aurora så vänligt hade bjudit på. Han var så hungrig att han knappt tänkte på sitt bordsskick, och snart var det ljusare nospartiet lika blodrött hans fäll. Vågar du äta den? 
Kolzak lyfte blicken när Aurora talade. Hon hade petat fram ett fult, slemmigt litet  kryp som hon lekfullt buffade emot honom. Kolzak sprätte till när det slemmiga djuret nästan nuddade vid hans tass. 

"Usch! Vad är det där?" utbrast han och stirrade storögt på djuret. Han hade aldrig sett något liknande. "Är... är det byte?" frågade han kort efter att ha stirrat på den lilla slemklumpen, och rynkade nosen äcklat. "Den är ju helt slemmig..."

Visste han inte vad en snigel var? Det breda leendet blev bredare. Visserligen var det tydligt att Kolzak inte var härifrån, men det lät otroligt att han inte hade sett en snigel förut. Kanske fanns det inga sniglar norrut. Hon visste inte tillräckligt mycket om sniglar för att kunna dra en slutsats.

"Det är en snigel", förklarade hon förtjust, "visst är den äcklig?" På henne lät det som något positivt. Aurora tänkte inte smaka, men hon ville gärna veta om snigeln smakade lika illa som den såg ut.

"Smaka, vettja!" 

Aurora förklarade att det slemmiga djuret var en snigel. Kolzak rynkade mer på nosen. Namnet lät verkligen lika äckligt som djuret såg äckligt ut.


"Ja, superäcklig," instämde han äcklat. Han lät inte lika positivt inställd mot snigeln som Aurora gjorde. Hon verkade snarare förtjust över det lilla slemmiga djuret. Hon tyckte dessutom att Kolzak skulle smaka. Storögt såg Kolzak rakt mot henne.


"Smaka på... smaka på en snigel...?" viskade han förfärat och vände blicken ner mot den lilla snigeln. "Tänk om den är giftig..."

Han lutade sig lite närmare snigeln. Den såg långsam ut, så den skulle nog inte hoppa upp och landa i hans ansikte. Den gled långsamt framåt, och vid närmare inspektion lade Kolzak märke till det blöta spåret den lämnade efter sig. Usch!

Kolzak tog ändå mod till sig. En del av honom ville verkligen imponera på Aurora, och en annan avskydde blotta tanken på att ens röra vid det där djuret. Kolzak slöt ögonen och tog ett djupt andetag. Han sträckte ut tungan och gav snigeln en liten, snabb men nervös slickning. Det smakade inte så mycket. Bara slemmigt. Kolzak smackade äcklat med tungan. Okej, okej, du klarar det här. Det är bara en... liten snigel.
"Odin, dva, tri..." räknade han för sig själv och öppnade munnen igen medan han stack nosen närmare mot snigeln. Han tänkte ta hela, men blev nervös i sista stunden och råkade bara bita av halva snigeln. Smaken läckte i hela munnen och Kolzak svalde snabbt. Usch, usch, usch! En sån konstig smak.
"Uuuhhu!" fick han ur sig och försökte spotta ut snigelresterna. "Fy! Usch! Äckligt! Den smakade jätteäckligt, Avrora!"

Giftig? Tanken hade inte slagit Aurora. I Kolzaks sällskap hade hon tuffat till sig, som för att kompensera för den andres ängslighet. Hon visste att vissa växter och skarpt färgade djur kunde vara giftiga, men en liten snigel? Plötsligt fundersam såg Aurora på när han slickade på den. Resultatet verkade inte alltför upprörande, då han bara smackade med tungan.

Kolzak bet av halva snigeln, och Aurora grimaserade. Innanmätet åkte långsamt ur den delen av snigeln som låg kvar på marken. Det såg så oaptitligt ut att hon tyckte intensivt synd om Kolzak. Han spottade, i ett tydligt försök att bli av med snigeln. Ett ursäktande leende spred sig över Auroras läppar. Oron över att snigeln skulle vara giftig hade passerat - han levde ju fortfarande? - och hon vågade på sig ett litet skratt. Hon var imponerad av Kolzak, och sättet han sa hennes namn fick henne bara att tycka bättre om honom. Aurora gillade när andra satte personlig prägel på hennes namn. Det fick henne att känna sig utvald.

"Förlåt!" fnissade hon, men såg lite ångerfull ut. "Det finns en bäck inte så långt härifrån, vill du ha lite vatten?"

Kolzak hostade och spottade vad han kunde, men snigeln var redan svald. Usch, så vidrigt... Han fattade inte att han gjort det. Aurora bar om ursäkt, och såg ångerfull ut trots att hon fnissade. Han måste se rolig ut, insåg Kolzak, där han stod bredbent med raggen rest och tungan hängande utanför munnen. Han försökte återfå fattningen och drog in tungan i munnen igen. Aurora förklarade att det fanns en bäck inte alltför långt därifrån. Kolzak nickade ivrigt, tanken på vatten nu var oerhört lockande.

"Åh, ja tack, vatten," flämtade han och följde efter Aurora mot bäcken. Hon måste bo i närheten, med tanke på att hon verkade ha koll på vad som fanns var. Hela tiden lyssnade Kolzak efter ljudet av porlande vatten.


"Du kan skogen bra... bor du här?" frågade han medan han försökte att inte tänka på snigelns eftersmak allt för mycket.

”Följ efter mig”, svarade Aurora muntert. Hon hade rest sig upp, och ledde nu vägen. Om man lyssnade noga kunde man höra bäckens porlande, och det växte sig högre för varje steg de tog. Vid Kolzaks fråga sneglade hon tillbaka på honom och vinklade huvudet på sned.

”Ja, för tillfället!” Aurora älskade sin familj här, och hon trivdes otroligt bra - men precis av samma anledning som hon lämnat sin första familj kliade det i tassarna att ta sig vidare. Hon älskade att upptäcka saker. Självförtroendet och modet, som efter separeringen från Persephone fått sig en törn, hade byggs upp igen. Trots att hon inte hade någon brådska iväg än, så var Aurora trygg i vetskapen om att hon skulle ge sig av någon gång. Det var också något som gjorde Guardeiron nöjd, och Aurora hade börjat inse att han betydde otroligt mycket för henne. 

”Du då? Var kommer du ifrån?” Var fanns set andra som pratade som han? Det var helt olikt andra dialekter hon någonsin stött på. Mellan träden skymtade ett öppet område. I en liten bäck glittrande eftermiddagssolen. Aurora nickade i dess riktning. ”Tadah!”

Aurora svarade att hon bodde här i skogen, för tillfället. Vad betydde det? Bodde hon här ensam, men var på vandring? Nej, hon hade säkert sin familj. De kanske var en vandrande liten flock, precis som Kolzaks familj. Tanken på de röda fick Kolzak att svälja hårt. Han undrade om de letade efter honom. Undrade vart han var. Han måste ha vandrat söderut, för långt söderut. Eller, österut...? Väst? Eriinari hade legat i väst, så det betydde... Kolzak ruskade tankarna ur skallen. Det tjänade ingenting till att grubbla nu.

"Jag kommer från Snöslätten," svarade han, och man kunde ana saknaden i hans röst. "Det är snö där hela tiden, och kallt, men min flock och jag är vana. Det här stället är så annorlunda. Men på ett bra sätt, såklart. Det är ju väldigt fint här, men det är lite jobbigt också eftersom träden gör så att man inte kan se så långt." Kolzak hejdade sig när han insåg att han börjat babbla. "Förlåt. Jag pratar för mycket," log han ursäktande och såg framåt. 
Träden glesnade framför dem och en liten porlande bäck gjorde sig synlig. Den glittrade av solens strålar, och läskade oerhört med tanke på den obehagliga snigelsmaken som ännu gjorde sig påmind. Synen var väldigt vacker, dock. Vackrare än Snöslätten. "Wow!" utbrast Kolzak utan att tänka och tog några skutt emot bäcken. Törstigt stack han nosen ner i den porlande bäcken och lapade ivrigt i sig av vattnet, både för att släcka törsten och för att tvätta bort snigelsmaken. När han kände sig färdig lyfte han huvudet för att se mot Aurora, och slickade kvickt bort de vattendroppar som fastnat i hans morrhår.
"Har du också en flock som vandrar här i... skogen...? Vad den nu heter," fortsatte han sedan, fortfarande nyfiken på hur Aurora levde och hade det. Kanske hade hon sett betydligt mer än enbart denna skog.

Snöslätten? Aurora hade varit där med P, men bara under en mycket kort tid. Hon hade inte träffat särskilt många andra, vilket kunde förklara varför hans dialekt var så ny för henne.

"Nej nej!" skyndade Aurora sig att insistera när han ursäktade sig. Det var trevligt att ha ljudet av hans röst i bakgrunden. Så fort de kom fram till bäcken tystnade Kolzak för att dricka vatten. Ett litet leende spred sig över Auroras läppar, och hon passade på att dricka lite själv. 

"Nä, ingen flock", svarade hon sedan, "en familj! Varya är min syster, hon är bäst! Hon tar alltid hand om mig när våra pappor är borta och jagar." Aurora nickade för sig själv. "Det är min andra familj. Jag har en i Höstskogen också, men den är mycket större! Har du någonsin varit i Höstskogen?"

Aurora insisterade på att Kolzak inte pratade för mycket, och han log lite åt det. Hon fortsatte att förklara, efter att ha druckit från bäcken, att hon själv inte haft en flock. Ingen flock! Det häpnade Kolzak lite, men han försökte att dölja det. Hon levde med sin familj. Sin syster Varya, och hennes pappor. Det var hennes andra familj, förklarade hon, och hon hade en större i Höstskogen. Höstskogen? 

"Två familjer!" utbrast han imponerat. "Det låter häftigt. Min familj är bara en enda, jättestor. Men de är lite tråkiga, allihopa. De pratar bara om att jaga och sånt. Vad jagar dina pappor? Och hur många pappor har du? Jag har bara en, och han är jättestor. Han har jagat mammutar med sina bröder, det är som jättestora håriga djur med stora betar och en jäääättelång nos! De är lite läskiga men de smakar gott."
Kolzak babblade vidare.
"Nää Höstskogen... vad är det? Hur är det där?" frågade han nyfiket och slog sig ner brevid bäcken. Det lät som en fin plats, tyckte han.

Wow! Aurora gillade att höra på när Kolzak pratade, för världen han kom ifrån lät så spännande. Vad var en mammut? Hon hade aldrig sett en, men med vännens beskrivning föreställde hon sig ett gigantiskt vildsvin med lång nos. Vad underligt!
     ”Jag har massor av pappor! En som jag aldrig träffat”, hon gjorde en sur min, ”och mamma vill inte prata om honom. Men sen har jag tre andra! Naberius heter den första, och han är supercool! Hans klor glöder!” Hon mindes stunden i Höstskogen. ”Och så har jag Even och Grendel! De är mina pappor som jag bor med här! Grendel är jätteliten, men han har så bra historier och han kan så mycket!” Aurora log. ”Even är helt unik!” Det fanns tydlig vördnad i rösten. ”Ibland är han nästan lite läskig, men bara för andra! Inte mot mig.” Hon nickade, och mindes hans nästa fråga. 
     ”De jagar hjortar och rådjur och kaniner och sådant! Men inga mammutar.” Aurora valde att inte nämna Evens behov av vargblod. Varya och hon hade pratat om det: alla kunde inte förstå att han inte hade något annat val. ”Inga sniglar heller!” Ett litet skratt lämnade henne.
     ”Höstskogen är fantastisk! Löven är färgade i röd, orange och gul året runt! Det finns gott om byten och massa vargar att prata med!” Hon andades in. ”Det är helt enkelt bästa platsen! Du borde vandra dit. Varför vandrar du själv, förresten?”

Kolzak lyssnade ivrigt. Aurora berättade om alla sina pappor. En hon aldrig träffat, som hennes mamma inte velat prata om. Och tre till. Naberius. Glödande klor? Kolzak gapade och ivern lös i hans ögon. Sen Even och Grendel. Papporna som bor här. Grendel lät lite trevligare att ha att göra med.  Inga mammutar jagades. Bara hjortar, rådjur, kaniner, vanliga byten. När Aurora nämnde sniglar frustade Kolzak till lite och ruskade på huvudet med ett litet 'blääh'. 
Aurora fortsatte att berätta om Höstskogen. Röda löv, orangea löv, gula löv. Det lät som en skog i eldens alla färger, och Kolzak ville mycket gärna se den. Massa mat, massa vargar att prata med. Utan att tänka på det vevade den korta svansstumpen bakom honom. Varför vandrar du själv, förresten?
Kolzak funderade.
"Det var inte meningen," mumlar han lågt. "Jag kom bort i snöstormen och nu är jag ensam. Jag letar efter min familj. Men de är borta."
Det kändes jobbigt att plötsligt känna sig ledsen mitt i allt det glada och roliga. Han hade för en stund glömt bort sina bekymmer. "Så jag vandrar ensam för att jag inte har någon, antar jag."
Helst ville han inte vara själv. Ibland var det okej, men på natten var det läskigt och ensamt. "Jag tror inte min familj är i... Höstskogen. Men jag vill nog gå dit ändå, och se hur det ser ut. Det verkar väldigt vackert."

"Åh", svarade Aurora, och rösten var tydligt medlidsam. Det gjorde henne lite ledsen att höra att han var ensam, och hon ville inte att han skulle vara det. "Du har inte övervägt att hitta någon att resa med?" Lite av glädjen, som försvunnit under hans ord, återvände till hennes röst.
      "Det finns ett tempel i Ötamon, och där finns det jättemånga vandrare. Där kanske det finns någon!"

Kolzak var lite orolig att han förstört stämningen helt med sin berättelse. Han ville inte att Aurora skulle vara ledsen för hans skull. Han hade ju klarat sig okej än så länge.

Du har inte övervägt att hitta någon att resa med? 

Aurora lät med ens lite gladare och Kolzak sken upp en aning. Det hade han klart tänkt på, men han hade inte riktigt hittat någon kandidat. Aurora berättade om ett tempel som fanns i Ötamon där vandrare fanns. Jättemånga, dessutom. Hon lät ivrig och det smittade av sig på Kolzak.
"Verkligen? Wow. Vad är det för tempel? Det måste jag se!"

Han hade först nästan hoppats att Aurora skulle erbjuda sig själv som vandringskompanjon, hon var hans första riktiga vän trots att de inte känt varandra så länge. Men han förstod att hon säkert ville vara hos sin familj.
"Har du varit där förut?"

"Ja," svarade Aurora glatt, "jag och min syster är där ibland. Måntemplet, tror jag det heter. Det är supervackert!" Den lockiga svansen vevade fram och tillbaka över marken. Det vore super om Kolzak hittade en vän så han slapp vara ensam! Om det inte varit för att Aurora absolut inte ville lämna sin nya familj, hade hon följt med honom.
     "Jag kan ta dig dit?" föreslog hon, och vände sig i templets riktning, halvt övertygad om att han skulle säga ja oavsett.

[Hhnnng segast........... vi skulle kunna avsluta här och säga att Aurora visade Kolzak till templet?]

Aurora svarade att hon besökt templet ibland, med sin syster. Måntemplet. Kolzak smakade på det namnet i sina tankar och bestämde sig för att han tyckte det lät spännande nog att utforska.
"Ja, gärna!" utbrast han exalterat och följde Aurora. Han var glad han stött på henne, annars visste han inte vart han skulle ha tagit vägen.


[Det blir jättebra! :D Avslutat!]