*petar upp den så att den syns*

Den svarta tiken vandrar genom rosorna. Hon undviker de största buskarna endast för att det är sådan möda att försöka trassla sig ur dem. Annars bryr hon sig inte.
"Stanna!" Utbrister hon och fryser mitt i steget. Hon slappnar snabbt av och en dov morrning rullar uppför strupen.
"Vad är det nu då?" Frågar hon buttert och piskar till med svansen. Hon känner sig rastlös. Varför ska hon stå stilla för?


"Rosorna sjunger". Svarar hon glatt och hummar med. Hon gör en grimas.
"Det är inte rosorna ditt dumhuve!" Hon fnyser skarpt. Rosor sjunger inte. Rosor är inte vargar. De har ingen röst. De äger inga stämband och ingen mun. Rosor kan inte sjunga.
"Tyst då" Säger hon och spetsar öronen framåt och lyssnar. Hon hummar tyst med.
"Äh! Du inbillar dig bara" Säger hon och börjar gå igen. Hon vill inte stå stilla. Det kliar i kroppen av rastlöshet.

"Men lyssna" Hon börjar bli otålig. Hon stannar igen.
"Du inbillar dig!" Hon höjer stämman och öronen lägger sig mot nacken. Sedan börjar hon gå igen.

Han fortsätter nynna på låten medan han går, tillsynes helt utan någon fruktan för de giftiga rosorna som slingrade sig över marken. Det dröjer inte länge fören den ljusa rösten istället bjuder upp på en sång, en sån på ett språk som inte ens han själv förstod. Men han visste den ungefärliga innebörden, och så gillade han hur hans ljusa höga sopranstämma smekte fram de främmande orden. Någons stämma avbröt hans sång och han stannade till, lite sur över att de avbrutit hans sång. Men han kom genast på bättre humör. Någon man kunde skoja lite med. Äntligen! Han vred sig mot källan av ljudet. Det lät som om någon tjafsade, men de båda 'rösterna' var på pricken lika. Kanske pratade någon med sig själv?

Tassarna bytte riktning och istället rörde han sig sakta mot främlingen, eller främlingarna. Med långa graciösa steg. Huvudet var högt buret och svansen hängde neutralt neråt. Kanske var det en person med personlighetsklyvning? Han hade hört talas om sådana förut. Snart skymtade han en mörk siluett bland de vackra rosorna. "God kväll främling" Ett leende prydde läpparna, och de lila(skrev fel i tidigare inlägg) ögonen höll en stadig koll på främlingen, ifall denne var en vresig sådan.

Hon hade inte hunnit långt förrän hon hör en glättig stämma som hälsar henne. Hon vänder sig snabbt om och den udda blicken fästs på främlingen. Hon ser misstänksamt på denne.
"Där var ensamhetens ljuva bubbla spräckt". Säger hon torrt och piskar till med svansen.
"God afton". Svarar hon glatt och öronen spetsas på huvudet. Hon tar ett nyfiket steg mot främlingen. Sedan stannar hon.

Hon höjer huvudet på ett något högdraget sätt och fnyser lätt.
"Det kan diskuteras". Hon ger främlingen en dömande blick.
"Var snäll nu. Hej, mitt namn är Ivy. Vem är du?" Först tillrättavisar hon sedan ler hon glatt mot främlingen igen.

Öronen lägger sig mot huvudet.
"Jag vill gå nu" Säger hon klagande.
"Sitt" Hon sätter sig ner.
Svansen börjar vifta fram och tillbaka över marken bakom henne.
Öronen står spetsade framåt igen. Hon grymtar buttert till och ser ner i backen. Snabbt höjer hon den udda blicken mot främlingen igen. Full av nyfikenhet.

Främlingen vände sig snabbt mot honom och han breddade på leendet, fortfarande spred sig den falska doften av hon runt om honom. Orden som lämnade den svartes mun fick honom att rynka pannan genom att dra ihop ögonbrynen. Vad? Han hade ju bara hälsat. "Jag kan gå ifall du vill" Han fick tonfallet att låta både sårat och surt. Den andre borde vara glad att han kommit! Han skulle precis vända om för att gå. Då den andra snabbt sade med ett nytt tonfall. 'godafton' Han backade några steg. Jo tanken han haft för någon minut sen verkade stämma. Eller så gillade främlingen, precis som han, att skojja med andra. Åter pratade främlingen med tjurig röst innan den bytte och tillrätta visade sig själv. "Hej Ivy, Jag är Etzlenil" Namnet hade han själv gett sig eftersom han fann namnet Kiwo allt för Maskulint. Hur skulle man kunna säga att man är en tik om man heter Kiwo? Nej nej, så istället hade han bytt sitt namn mot det mer könsneutrala Etzlenil.

Åter tjafsade vargen med sig själv. Han väntade lugnt på att de pratat klart, som om inget var fel. "Vem är din kompis som bråkar?" frågade han lugnt och satte sig ner, noga med att undvika rosorna. Han log igen.

Etzlenil?
"Vilket fint namn". Svara hon glatt och hennes ansikte lyser av glädje. Som om inget i världen skulle kunna få henne att tappa sin tro.
"Vad är det för namn?" Fnyser hon och vänder bort huvudet. Hon har ingen lust att inleda ett djupare samtal med en främling. Och Vad är Etzlenil för namn? Det låter inte ens vidare feminint.
"Vad är Ivy för namn?" Kontrar hon snabbt och den lila tungspetsen smiter ut mellan läpparna.
Hon ger ifrån sig ett missnöjt läte?

Vem är din kompis som bråkar? Hon vänder sig mot Etzlenil. Ser faktiskt väldigt oförstående ut. Hennes anletsdrag skiftar mellan oskyldig ovisshet till misstänksamt oförstående. Sedan brister hon ut i skratt.
"Vem då? Det är ju bara vi här?" Vad lustig Etzlenil är. Ser hon saker? Hon kanske är en sådan där som ser spöken eller något. Finns spöken?
"Du är ju helt pantad. Jag ser ingen annan här". Svarar hon och flinar nedvärderande åt den främmande tiken. Det verkar som att Etzlenil inte är riktigt klar i skallen.

"Det kanske är smittsamt. Det är nog bäst att dra. Jag vill inte bli smittad. Men ni verkar passa tillsammans". Säger hon och reser sig upp och piskar till med svansen. Flinet pryder hennes svarta läppar.
"Vad elakt att säga så. Bry dig inte om det". Det sista säger hon vänd till Etzlenil. Hon ler ursäktande. Sedan börjar hon röra sig bortåt.

Han ler, självklart är det ett vackert namn. Varför skulle han annars döpt sig till det? Men eftersom han vet att man kommer längst med artighet ska han precis komma till att säga tack då vargen plötsligt hasplar ur sig 'vad är det för namn?' och vänder bort huvudet. Han rynkar nosen men hindra morrningen från att växa tillräckligt för att höras. Vargen kontrar snabbt sina egna ord och han rester sig förvirrat upp. Vad är det för konstig varg? En som pratar med sig själv? Hon måste vara galen.

Plötsligt skrattar vargen åt hans fråga och säger att de bara är dem där. Ja men varför pratade den med sig själv. Genast svarade vargen sig själv och började åter tjafsa, med sig själv. Förvirrat backade han några steg. "Vem pratar du med?" Han var beredd, på ifall den sinnessjuka vargen skulle attackera. För det skulle inte förvåna honom ifall den gjorde det, den var ju trots allt sjuk. De lila ögonen stängdes för att sedan öppnas i en blinkning.

Främlingen verkar helt förvirrad. Bara det inte är smittsamt. Ivy stannar upp och ser bak på främlingen. Vem pratar du med?
"Med dig såklart". Svarar hon och lägger bak öronen mot nacken. Främlingen verkar inte helt klar i bollen. Ser hon saker? Eller hör hon saker? Det kanske är en sådan där sinnesförvirrad sak som tror sig höra röster. Hon fnyser skarpt.
"Men jag kan gå om du vill vara ensam". Säger hon och sveper till med svansen. Vill inte beblanda sig med skumma individer som beter sig på sådant här underligt vis. Det är nästan läskigt hur en del beter sig. Och de flesta Ivy har mött på verkar väldigt lättretliga och sura. Nä, sådana är hon gladare utan. Hon vänder sig om igen och fortsätter vandra bortåt.

Honan svarade, lätt. Simpelt, men fel. En lögn. "Du är ju helt sjuk i huvudet" Sade han surt med öronen tätt i nacken. Han backade ytterligare några steg. "Ja du borde gå, jag vill inte beblanda mig med konstiga, korkade vargar" Hans röst var hög och ljus men ändock vacker, trots ilskan som tydligt visades i den. Detta var en konstig var som han helst inte ville träffa igen. Hon var psykiskt sjuk. "Skaffa hjälp när du ändå går" Han kanske var dumstridig som retade upp honan men han höll sig inte för att säga som han tycker och tänker. Om honan var psykisk sjuk och inte visste om det var det väl bara rätt ifall han berättade det för denne? Ja, med ärlighet och artighet kommer man längst, ond eller god.

Vad är främlingens problem egentligen. Hon spottar ur sig både det ena och det andra. Ivy himlar med ögonen. Det är de som ser fel hos andra som besitter de största felen själv. Och det märks tydligt på denna främling som verkar försöka applicera sina egna fel på Ivy. Vilken sorglig individ.
"Du borde ta en ordentlig titt på sig själv innan du börjar spotta på andra". Svarar hon bara lugnt. Hon har inte tänkt att låta denna patetiska främling reta upp henne. Det är inte värt det. Hon skakar lätt på huvudet och fortsätter gå. Främlingen är både otrevlig och oförskämd. Har denne inte fått någon ordentlig uppfostran eller?
"Patetiskt". Sådana typer borde inte få gå lösa. Nej nej. Ivy mår bäst av att hålla sig borta från sådana. Ja, hon ska lugnt fortsätta sin vandring och hoppas på att i framtiden få möta på främlingar som faktiskt vet hur man uppför sig.

Han kunde inte låta bli att skratta "Ska den som pratar med sig själv säga, men du kanske inte vet själv att du gör det? Vilken Patetisk varelse" Han skakade på huvudet, Stackars varg som inte ens såg sina fel och skyllde dem på andra. Om de bara varit fler på den här platsen nu så de kunnat säga till henne. Ja han hoppades att hon fann hjälp. Inte skulle sådana psykfall få befläcka numooris fina jord? Nej. Kanske skulle han avsluta dess lidande? Inte för Att han gillade att skada folk, nej bara för att vara barmhärtig. Avsluta det lidande den skulle stå ut med? Kanske.

Plötsligt byttes träden och rosorna ut mot en sten vägg, en illusion, en väldigt trovärdig en. Fåglarnas kvitter dog ut och man kunde inte längre känna rosornas doft. Det var omöjligt att veta om han teleporterat bort dem eller inte. Man kunde till och med känna väggens kyla.

Främlingen börjar verkligen gå henne på nerverna. Men hon tänker som sagt inte låta sig retas upp i onödan. Hon ska vara den bättre av dem och inte starta bråk trots att främlingen muckar så mycket. Nä, psykfallet här är främlingen. Det är ju helt klart. Ingen vettig person går omkring och muckar gräl med alla de möter. Främlingen måste vara trött på livet. Ivy skulle mer än gärna göra lidandet kort för denne. Och hon skulle njuta av det. Men hon ignorerar främlingen. Det är ingen idé att käfta emot. Det kommer inte komma några vettiga svar från den käften i alla fall.

Plötsligt är det en stor stenvägg som uppenbaras framför henne och hindrar hennes väg. Öronen lägger sig mot nacken igen. Så främlingen verkar ha någon jordkraft? Precis som den hon mötte på förut? Kan främlingen bli mer patetiskt. Istället för att erkänna sig besegrad och lomma iväg med svansen mellan benen verkar främlingen försöka spela tuff. Inför vem egentligen? Ivy fnyser hårt och vänder sig mot främlingen igen.
"Du verkar ha svårt att inse när en konversation är över". Säger hon med förrädisk silkeslen röst.

[Så. :3 Du kan ju svara i den ruta du redan skapat. ^^]

Honan vände snabbt om mot honom när hon märkte muren, uppenbarligen lurad av illusionen. "Jo, men den här konversationen är inte över. Inte än." Han log, ett leende som kunde tolkas på två sett beroende på betraktaren. Det kunde vara ett vänligt leende men även ett illvilligt. "Jag vill bara hjälpa dig" de lila fästes på muren bakom henne. Han hade redan lugnat ner sig från sin raseri utbrott och försökte nu istället komma på ett sätt att förklara för honan att hon faktiskt pratade med sig själv. Försökte få henne förstå så att hon visste mer om sig själv.

Många skulle kunna se Etzlenil som en galen person, men nej, han hade bara lätt att bli sur, men det gick oftast väldigt snabbt över. Hans röst var vänlig igen "Ivy, kan du komma ihåg någon gång då du talat med dig själv?" han hade åter satt sig ner. Lugn.

Han skakar på huvudet, denne verkar inte kunnas hjälpas. Inget denne sade var av något värde alls. Han lät muren bakom Ivy skimmra till innan den försvann. "Eftersom ditt dålig uppförande och brist på hjärnceller verkar få sin redan tilltryckta hjärna förvirrad så finner jag ingen vikt av dina ord. Du är fri att gå, men om du inte gör det ska jag gärna se till att du förvinner, men inte bara från min åsyn utan från numooris jord, för alltid" Han lät även sin egen illusion, den om att han var en tik försvinna. Doften han av söndrade sig, doften av tik, ersattes av hans valiga, han doft.

Hon sträcker på fin hållning. Svansen reses i luften och hon ser på främlingen med en väldigt road men lite dömande blick. Som om hon känner sig överlägsen den andre. Svanstippen vippar lite lätt från sida till sida och öronen står spetsade på huvudet. Hon känner sig faktiskt överlägsen den andre. För under det här mötet är det faktiskt främlingen som har tappat ansiktet och all värdighet.
"Då borde jag kanske tacka er för eran vänlighet över att ni skonar min ringa existens".
Säger hon och sänker nacken lite. I en spelad respektgivande gest såklart. Sedan sveper hon till med svansen och gör sig beredd att gå sin väg. Ser sig själv som segrare över detta möte. Men när främlingen helt plötsligt går som tik till hane stanna den lilla fläckiga tiken mitt i steget. Hon vrider på huvudet och ser på främlingen igen.
"Och du anser mig vara bortom mina sinnen". Hon lämnar platsen i ett skratt.

[AVSLUTAT tycker jag där för de kommer bara störa sig på varandra mer och vem vet vart det kommer leda. xD De får helt enkelt tänka att den andre är helt pantad så lämnar vi det där. x3 Till nästa gång. xD]