Trots att han inte hade något direkt ärende i Skuggfall hade Ezekiel kommit på sig själv med att styra stegen ditåt ändå. Av sentimentala skäl, kanske. Åsynen av den väldiga arenan fick en tyngd att lägga sig i maggropen. Han mindes en annan gång, när han stått på läktaren för att med yngre och blåare ögon bevittna ett spännande skådespel; hur Kolzak, hans bror i allt utom blod, hade kämpat och hur de hade träffat Tenn som nu var borta. Det verkade så ofantligt länge sedan. Det kändes som ett annat liv. 
    Utan att veta vad han förväntade sig klev Ezekiel in på arenaområdet. Kanske skulle han inte få syn på Kolzak alls — det var väl det troligaste. Men om han gjorde det? Han kunde inte avgöra om det var hoppfullhet eller bara en tung övertygelse om att det måste ske som fick benen att röra sig. 
    Han stannade vid grindarna som ledde in på själva arenan — och nästan omedelbart snördes strupen ihop. Var som helst och överallt skulle han kunna känna igen den kraftiga, rödaktiga gestalten som just såg ut att ha avslutat en träning och var på väg mot sitt rum, som gladiatorerna förstås måste ha. Men fast det blev tyngre och tyngre att andas tänkte Ezekiel inte låta tillfället gå honom förbi. Tänkte inte låta Kolzak försvinna utan ett ord igen. 
    "Kolzak!" utbrast Ezekiel och förvånades över hur naturligt namnet fortfarande kändes att uttala. Välkänt, på något vis. 
    "Du lämnar väl inte ett fan utan en autograf?" Det lilla skämtet var inte avsett att vara roligt. Det var en utsträckt hand, ett försök att överbrygga det avstånd som omständigheterna mot deras vilja upprättat mellan dem — och samtidigt kunde han inte hålla tonen av bitterhet ur rösten.

"Är du okej?"
Kolzak mötte Herius blick. Den nobla drakargen, härdad av år av strid, hade funnit en vän i Kolzak trots alla odds. Där fanns ett uppriktigt bekymmer i de bruna ögonen när de synade det färska blodet i Kolzaks päls. Trots att det bara var träning, höll ingen av dem tillbaka. Ändå. Kolzak var äldre. Hans huvud ställde ofta till det för honom. Pulserande, isande huvudvärk och onda minnen som drog honom ur nuet. Herius visste inte, men kanske såg han alltid att Kolzak var distraherad.
     "Det är bara en skråma," svarade Kolzak och sträckte på sig som för att visa att det inte smärtade det minsta. Det gjorde det. Särskilt hugget över hasen hade gjort honom illa.
     "Okej, bra! Vi ses ikväll, då?"
"Mh."
     Herius smet iväg och Kolzak rörde sig i riktning mot sitt egna rum. En daglig rutin som blivit nött in i benmärgen. Vakna. Äta. Träna. Äta. Sova. Så mycket sömn han än kunde få. Oron höll honom ofta vaken långt inpå småtimmarna, och inatt skulle förmodligen inte bli ett undantag.
     Väldigt sällan skedde ting som drog honom ur rutinen. Något nytt som skakade om dagsrytmen. Men allt som krävdes var en röst. 
"Kolzak!"
     Kolzak stelnade mitt i ett steg. Det var en röst han aldrig kunde glömma. En röst som tillhörde en av de som betydde allra mest för honom. Någon han inte sett på väldigt, väldigt länge. Långsamt vände han sig om, och såg Ezekiel stå vid grinden. Han stod bara några kliv bort, ändå kändes det som en djup spricka fanns mellan dem. En avgrund han inte kunde korsa.
Kolzak stod tyst en lång stund. Han ville gå fram till honom, men det var som om benen inte ville lyda. Som om rösten inte skulle bära. Ändå talade han.
     "Ezekiel." Där fanns uppenbar förvåning över att se sin gamla vän. Han tryckte undan rädslan som började gro i hans bröst. Han ville be om ursäkt, för allt. Försäkra honom. Fixa det, på något sätt. "Du har säkert många frågor."

Att höra sitt eget namn uttalas av den där välkända rösten var som ett slag i magen. Det var så länge sedan han hört det — det återkallade minnen som han knappt hade vetat att han hade. En sådan våldsam ström av känslor, av saknad och sorg och förvirring och ilska, vällde upp inom honom att han förvånade sig själv genom att överhuvudtaget förbli upprätt.
    Det var bara några steg som åtskiljde dem, några steg och så en grind, men det var också så mycket mer. Så lång tid. Så mycket undran. Besvikelse och hopp. 
    Du måste ha många frågor. 
    "En och annan", sa Ezekiel, men upptäckte att han inte hade röst nog att uttala en enda av dem. Efter en trevande tystnad harklade han sig och började om. 
    "Egentligen", sa han, "har jag nog bara en fråga. Varför? Du försvinner utan ett ord, utan förklaring, och i efterhand får vi veta ..." Han avbröt sig, lite förlägen — det var inte meningen att jaga upp sig, det var inte därför han hade kommit. Och ändå; att stå framför någon som han hade vuxit upp tillsammans med, någon som han betraktade som sin bror, och känna sig så vilsen … 
    "Du kunde ha sagt något", fick han ur sig. "Vi hade kunnat hjälpa dig. Istället försvann du."

Tystnaden besvärade Kolzak. Han trampade lite på stället där han stod allt medan han tryckte undan rädslan. Oron. 
     "Jag vet. Jag borde ha berättat, jag borde ha varit ärlig med er ifrån början. Sanningen är att.. sanningen..."
Det pulserade smärtsamt bakom tinningen. Kolzak hejdade en grimas. "Jag skämdes. Jag stod inte ut med tanken på hur ni skulle se på mig när ni fick veta vad jag gjorde. Jag... jag flydde. Jag svek er."
     Det var svårt att hålla Ezekiels blick. Många gånger fick Kolzak värja undan lusten att se åt ett annat håll.
     "Men jag kanske kan sona mina brott nu, en gång för alla, och bli fri från dem. Så fri man nu kan bli. Kanske kan Maksim se att jag är annorlunda, att jag vill bli bättre. Jag vet inte- jag..."
Det började stocka sig i halsen. Han tog ett tvekande steg närmare Ezekiel. Han klarade det inte, så han bytte samtalsämne. Rösten var ostadig när han talade. "Hur... hur har ni det där hemma? Mår Katya bra? Aleks? Hur är det med Vas?"