Ezekiel låg på rygg på en särskilt tjock trädgren, med vingarna utbredda runt sig och tittade på stjärnorna som skymtade fram genom den tjocka trädkronan. Han hade inte trott att han kunde ta sig upp i trädet så här högt — han befann sig ju ändå flera meter upp i luften — men han hade försökt ändå, för han var trött på att vara feg. Han ville vara som sin storebror Kolzak. Kolzak var alltid modig och stark, och Ezekiel ville vara likadan. Dessutom var livet mycket roligare när man slutade oroa sig för minsta lilla sak, hade han märkt. 
    Han hade vaknat för någon timme sedan, helt klarvaken, men hade inte velat väcka Kolzak som sov bredvid utan bestämt sig för att ta en promenad, själv mitt i natten. Varje gång han slogs av tvivel och ville gå tillbaka sa han till sig själv att han aldrig skulle bli modig om han höll på så. Dessutom hade han sina vingar och luftens kraft, som han började bli bättre och bättre på. Han var noga med att inte gå för långt bort också. Ville inte riskera att tappa bort Kolzak. 
    Så hade han lagt märke till stjärnorna, som lyste extra starkt i natt, och klättrat upp i ett tjockt träd för att se stjärnhimlen bättre. Han visste att hans mamma och syster fanns där uppe bland de gnistrande punkterna, och vetskapen värmde hans hjärta. De hade inte lämnat honom, de skulle alltid finnas där. Den svarta ynglingen log svagt för sig själv. Hej, mamma. Hej, Ezra.

[Pax till Alii!]

Aliital hade vaknat med ett ryck när det knakade intill henne, hon hade legat och sovit under en rosenbuske hela dagen och nu när hon vaknade var stjärnorna framme. Hon lyssnade spänt på vem eller vad det var som rörde sig utanför hennes sovplats. Hjärtslagen pulserade i hennes öron medans ögonen flackade runt, hon ville inte stöta på problem där hon låg. Även om rosenbuskarna skyddade henne med sina giftiga taggar så skulle hon själv riskera att bli skadad om hon snabbt skulle fly ut från busken. Mellan två rosor såg hon nu en varg klättra uppför ett träd, hon spetsade öronen och nosen doftade efter vem det kunde vara. Det var ingen hon kände igen så hon kröp närmare utgången för att få en bättre blick på vem det var. Blicken var fylld av nyfikenhet och sakta stack hon ut nosen, snöflingan i hennes ansikte började glöda när den träffades av stjärnorna och månens ljus. Försiktig tog hon sig ut från busken med blicken fäst mot trädtoppen där han satt. Hans vingar var majestätiska och Alii såg hänförd på hans kropp, lite blygt smög hon in bakom en buske och kikade mellan bladen. Ge dig nu Alii, han är säkert trevlig. Gå fram. Hon tog ett darrande steg framåt och öppnade munnen, det kom inget ljud. ALII, SKÄRP DIG! Hon svalde hårt och provade igen.
-" eeh.... H-h-Heej. " Hon försökte låta lite modigare än hon kände sig men försöket var dömt att misslyckas. Rösten var hes och darrande, leendet hon hade på läpparna var åtminstone genuint.

Ljudet av en tvekande röst fick Ezekiel att vrida på huvudet så plötsligt att han tappade fästet om grenen han låg på. Med ett överraskat litet utrop föll han, och slog i marken som en liten boll av päls och fjädrar. Det värkte i ena axeln som han hade landat på, men i övrigt var han oskadd. Det var helt enkelt bara hans vanliga otur som var framme igen. Med en liten grimas tog han sig snabbt upp på fötter och de stora ögonen fästes vid främlingen som orsakat hans plötsliga och inte särskilt eleganta entré. 
    “Öh”, sa han intelligent. “Hej.” Ett löv föll ner i pannan på honom och Ezekiel skakade snabbt på huvudet för att få bort det. Herregud, vad klumpig han var! “Förlåt”, fick han fram med en nervös utandning, bestämde sig för att börja om och gav henne ett försiktigt leende. “Jag … Jag är Ezekiel. Vem är du?”
    Hon var väldigt vacker, tyckte han. Hennes päls ägde en mjuk lilaaktig ton och hennes ögon var i olika färger. Men det häftigaste var snöflingan runt hennes ena öga. Den glödde mjukt och Ezekiel såg imponerat på markeringen. Utan att tänka sig för tog han ett steg framåt, men hejdade sig sedan och såg på henne med bekymrat rynkad panna och huvudet på sned. 
    “Är du medveten om att du har en lysande snöflinga i ansiktet?” frågade han, men insåg strax att frågan kunde tolkas som om han var otrevlig, så han skyndade sig att släta över den. “Jag menar, den är fin och så. Jättefin.” Han bet sig i läppen. Det var pinsamt hur dålig han var på att interagera med andra. Det fanns kanske en anledning till att det var Kolzak som skötte det mesta av snacket när de träffade folk.

Aliital drog förskräckt efter andan när hon såg hur han ryckte till och sedan föll till marken, hon rusade genast framåt för att försöka hinna dit och fånga honom. Det var inte en chans att hon skulle hinna dit då hon varit alldeles för långt ifrån och hon kved oroligt när han landat.
-" Åh herre jösses, förlåt!!!! " Pep hon och öronen föll ut åt sidan, svansen mellan benen och hela kroppsspråket såg skamset på honom. Pannan var djupt veckad och hon såg hur han började resa sig upp, han hade överlevt i alla fall! Det vore just typiskt henne att ha skrämt ihjäl den första vargen hon mötte i dom här skogarna. När hanen tittade upp svarade han på hennes hälsning, samtidigt som ett löv landade i hans panna och Alii kunde inte hindra en fnittring från att lämna hennes mun. Leendet sprack upp lite försiktigt på hennes skamsna uttryck och öronen spetsades försiktigt mot honom. Han pratade igen och Alii lyssnade uppmärksamt, hans namn var Ezekiel. Hon smakade på namnet i huvudet och lagrade det.
-" J-j-ag är Aliital. F-f-förlåt för att-t-t jag skrämde dig. " Hon stammade osäkert fram och sneglade bort.
-" Jag hoppas du inte slog dig. " Bad hon ursäktande.

Ezekiel tog ett steg framåt och Alii ställde bak ett bakben men lyckades hindra kroppen från att rygga undan snabbt - var lugn Alii. Ezekiel ser ut som en trevlig typ. Hon möte hans blick när han plötsligt påpekade hennes utseende, specifikt hennes snöflinga i ansiktet. Ett tveksamt leende spred sig över dom svarta läpparna eftersom hon inte visste om han var imponerad eller nedlåtande. Mer hann hon inte fundera över det hela innan han sa att den var fin.
-" Tack. " Svarade hon mer avslappnat den här gången.
-" Ja jag föddes med den, min ena bror har en blixt och den andra har en eldslåga på samma plats. " Hon bet sig i tungan för att inte fortsätta babbla - snälla Alii skräm inte iväg honom med allt ditt pladder.
-" Jag har den här också. " Sa hon och vred sin högra sida mot honom för att visa tatueringen på låret. Hon sneglade mot den och sedan mot Ezekiel igen.
-" Jag gillar dina vingar, dom är mäktiga! " Hon fnittrade till nervöst.

Åh herre jösses, förlåt!!!!! Främlingen skyndade framåt och kroppsspråket var skamset. “Det gick bra!” försäkrade han henne när han rest sig upp, och hon fnissade när lövet föll ner i pannan på honom, vilket fick honom att återgälda hennes leende. Hon verkade trevlig. Hon hette Aliital, förstod han, fast hon stammade förskräckligt, som om hon var nervös. Det behövde hon verkligen inte vara. Såg hon inte hur klumpigt han precis hade fallit från trädet? Jag hoppas du inte slog dig. Ezekiel ryckte på axlarna, ignorerade den som värkte och vände huvudet uppåt för att beräkna höjden på trädet. Sedan såg han åter på tiken. “Äsch, det var inte så högt”, sa han och log. “Jag lever.”
    När han tog ett steg närmare såg hon ut att vara på väg att backa, så han stannade. Tydligen hade hon fötts med snöflingan, och hennes bröder hade liknande. “Wow”, mumlade Ezekiel imponerat, och när hon visade markeringen på låret blev han bara ännu mer hänförd. “Den är jättecool! Varför lyser den?” frågade han fascinerat.
    Hon gillade hans vingar, kallade dem mäktiga. Mäktiga skulle han kanske inte kalla dem, åtminstone inte nu, men de kunde nog bli riktigt breda när han vuxit till sig. De såg i alla fall inte lika löjligt stora ut på honom nu som de gjort när han var mindre. 
    “Tack!” Han bredde ut vingarna till deras fulla längd där han stod, så att hon kunde se dem bättre. “De hjälper inte så mycket mot att ramla ner från träd”, erkände han fåraktigt, “men de är bra på andra sätt.”

Aliitals blick var pigg och nyfiken mot Ezekiel, hon ville gärna se på honom närmre men vågade inte riktigt flytta sig när hon nyss tagit ett steg tillbaka. Hon ville inte verka alldeles förvirrad och udda åtminstone inte mer än hon var. Hon suckade lättat ut när han sa att han var okej, det hade inte varit ett så högt fall. Nej tänkte hon men man kan slå sig riktigt illa i alla fall.

Hon log varmt mot honom när ett imponerat woow kom från honom, hon var inte så imponerad själv. Hon hade sett betydligt mycket finare tatueringar som mångudarna gett andra vargar än henne, men hon var tacksam över att ändå blivit utvald att få inte bara en utan två tatueringar av gudarna.
-" Den lyser tack vare månljuset, jag är en månvarg. " Rösten var glad och lite mer avslappnad än tidigare men hon vågade inte riktigt skina upp som den hon var riktigt än.

När Ezekiel slog upp vingarna kunde hon inte hindra käken från att öppnas en liten bit.
-" Wow, vingar är så häftiga! " Hon tog ett tveksamt steg fram mot honom och tittade på hans vingar.
-" Får jag känna på dom? " Hon ångrade sig direkt när hon sagt det, Alii hur dum får man va? Man frågar inte en okänd varg om man får ta på dess vingar?!

När honan berättade att markeringarna lyste på grund av månen gick det upp ett ljus för Ezekiel — han kom ihåg att han hade träffat på en annan månvarg, som också hade lyst. Det var ganska länge sedan nu, men de hade haft kul. Ez var ganska säker på att månvargen hetat någonting på C, Charlie kanske. Eller Chandler. Chander? Han mindes inte riktigt. Nu såg han på Aliital med ett imponerat leende. “Jag önskar att jag också var en månvarg, så att jag också kunde lysa! Det är så fint.”
    Hon verkade gilla hans vingar, vilket han inte riktigt fattade varför. För honom var de mest i vägen. Men det var förmodligen samma grej som med hennes tatueringar — han tyckte att de var jättehäftiga, för henne var de vardagsmat. Men han gillade komplimangen, i alla fall, även om han blev lite överraskad när hon frågade om hon fick känna på dem.
    “Öh, visst”, sa han efter ett ögonblicks tvekan och sträckte ut den vänstra vingen lite extra i hennes riktning, så att hon kunde nå den lättare. “Jag har precis putsat dem”, upplyste han henne, “typ igår. Så de är rena, jag lovar.”

Aliitals leende spred sig över hela hennes ansikte när han satt han önskade att han också vore en månvarg, det var väl som alla andra? Man önskade alltid att man hade det man inte hade, dom som hade det önskade något annat. Hon fnittrade lite nervöst och nickade sedan instämmande.
-" Tack, men det är ganska jobbigt.. Man är så klumpig på dagen. " Rösten klingade i takt med hennes ögon och hon ville nästan pipa av lycka när han sa att hon fick röra hans vingar. Även om reaktionen inte var helt övertygad från första början så sträckte han ändå fram en av vingarna mot henne. Alii höjde sin högra tass, hennes tassar var silkeslena och hon sträckte försiktigt ut den och vidrörde hans vinge. Den var mjuk, mycket mjukare än hon hade förväntat sig.
-" Wow..." Sa hon hänfört och strök över dom mjuka fjädrarna. Hon satte ner tassen igen och log mot honom.
-" Tack! " Hon tog ett snabb steg framåt, hon var ivrig att hitta på något. Skulle Ezekiel kanske vara sugen att jaga eldflugor med henne? Hon älskade verkligen att hoppa efter dom små insekterna men han kanske skulle tycka hon var löjlig? Blicken vändes hastigt mot en gren som knäcktes, blodet hennes frös till is och hon stirrade mot busken där ljudet kom ifrån.

Hon sa att det var ganska jobbigt att vara månvarg för att man var så klumpig på dagen. Var det en grej som var typisk för månvargar? Ezekiel log brett. "Jag ska inte säga något om det, med tanke på hur jag gjorde entré." Han hade ju trots allt ramlat ner ur ett träd. Kanske inte det mest smidiga sättet att dyka upp på. 
    Han studerade henne medan hon kände på hans vinge, och hon verkade väldigt imponerad. Sedan tackade hon och tog ett steg närmare. "Öh", sa han, "vill du hitta på något?" Han hann knappt avsluta frågan innan ljudet av en gren som knäcktes fick dem båda att vända uppmärksamheten ditåt. Ezekiels panna rynkades fundersamt och det ryckte i nostryffeln när han vädrade efter någon doft som kanske kunde berätta vad det var. Hjärtat slog lite hårdare i bröstet och den första instinkten var att fly, klättra upp i trädet igen. Men han skulle ju bli modig, så det kunde han inte göra. 
    Istället stod ynglingen kvar, och förvånades över hur stadig rösten var när han frågade: "Vad var det?" Aliital såg ut att vara lika osäker som han kände sig, så han tvingade sig — för hennes skull — att räta upp sig och gå fram till busken där ljudet kommit ifrån. Han kände sig löjlig som var så rädd, det var säkert ingenting, men den lilla risken att det faktiskt skulle vara något stressade honom. Ezekiel stannade vid busken, sänkte huvudet och nosade försiktigt på den. Om vad det än var som befann sig bakom busken bestämde sig för att hoppa fram nu skulle han inte ha en chans att hinna fly, så nära som han stod. Men han måste vara modig. Han hade ju klarat av det han ställts inför hittills. Som den där vargen i Måntemplet. Skillnaden var att då hade Kolzak varit med. 
    Ezekiel svalde och gick ytterligare lite närmare busken. Det var tyst en liten stund, och han vågade sig på att vända på huvudet och se på Aliital. "Det är nog inget", sa han, men så knäcktes ännu en gren alldeles intill honom, och han vred huvudet mot busken så snabbt att han nästan sträckte nackmuskeln. Någonting var där, så mycket stod klart. Frågan var bara vad.

Aliital fnissade lite för högt åt hans kommentar om att han ramlat ur ett träd, men lät det sedan glida förbi. Hon ville inte skapa konstig stämning mellan dom men tänkte inte glömma bort hans stiliga entré han gjort inför henne. Hon nickade ivrigt på hans fråga om han ville hitta på något men avbröts av knakandet innan hon kunde svara.

Alii drog häftigt till sig andan när han frågade henne vad det varit och började röra sig mot busken.
-" ååh, nej försitigt! " pep hon hest fram och kände hur hennes ben började darra. Hon svalde hårt och tog ett försiktigt steg framåt, men benen skakade hysteriskt så hon trodde att benen skulle skaka sönder. Hon slöt ena ögat och kisade med det andra när han var framme vid busken.
-" Ezekiel.... " väste hon fram som svar när han sa att det inte var något. Aliitals ögon var stora som tefat nu och hon stirrade över hans rygg. Hon höjde tassen darrandes och svalde sedan hårt.
-" SPRING! " Hon tog ett stort hopp framåt och knuffade honom framåt just i tid innan en stor svart enhörning brakade genom busken med huvudet sänkt mot Ezekiel. Aliital kunde knappt andas medan hon sprang.

Ezekiel … Tonfallet i hennes röst fick honom att titta upp och han märkte att hon stirrade på något över hans rygg. Hon höjde tassen för att peka och han vände långsamt på huvudet. Nu var han så rädd att han kunde höra sitt hjärta bulta. Han hann bara se något stort svart innan någonting — Aliital? — knuffade till honom och det väldiga djuret hoppade fram. Dess hovar träffade marken precis där han stått bara sekunder tidigare, och marken pulserade av dess steg. Ezekiel hävde sig upp på fötter och såg att Aliital börjat springa — en snabb blick mot enhörningen fick honom att fatta varför. Djuret hade sänkt huvudet mot dem och närmade sig med uppspärrade näsborrar och det vassa hornet som om den ville spetsa dem på det. 
    Ezekiel rusade efter Aliital, följde henne så gott han bara kunde. Var inte enhörningar bytesdjur? Han kände inte för att stanna och fråga den. Kanske hade den känt sig hotad av dem och ville jaga bort dem, kanske vaktade den ett föl. Det var inte viktigt. Det viktiga var att de undkom den. 
    Brakandet bakom honom talade om ungefär hur nära enhörningen befann sig; för nära för att han skulle känna sig bekväm. Den var snabbare än de, och skulle onekligen hinna ikapp dem såvida de inte hejdade den på något sätt. Ezekiel tänkte inte; plötsligt kände han kraften strömma genom kroppen och fick syn på den lilla tornadon han skapat. 
    "Hallå! Aliital, akta!" ropade han och styrde virvelvinden åt sidan, mot enhörningen. Vinden var inte stark nog att slita upp träd, men den slet loss grenar och buskar i sin väg och skulle kanske kunna hindra den. Men de skulle vara tvungna att skynda sig, kanske hitta någonstans att gömma sig, för han skulle inte orka hålla igång virvelvinden och springa samtidigt särskilt länge. 
    Plötsligt fick han syn på ett nedfallet träd — de skulle kunna gömma sig i mellanrummet mellan stammen och marken tills förföljaren passerat. Det skulle kanske funka. Han hojtade för att påkalla hennes uppmärksamhet. "Aliital! Vi kan gömma oss under trädet!" 

Aliital kastade ett öga bakom dom båda hela tiden, hon kände hur hjärtat snart skulle hoppa ur bröstet på henne för så hårt slog det. Munnen var öppen för att få in maximalt med syre när hon sprang, hon sprang för allt hennes ben bar och hon hoppades bara att Ezekiel skulle kunna hänga med och framförallt komma undan från den elaka enhörningen. Öronen låg slickade på hennes huvud och hon fick nästan kisa av fartvinden, adrenalinet fick musklerna att arbeta för all kraft dom hade.

Alii fick plötsligt syn på en mindre sten som låg framför henne och hon fick snabbt kasta sig över den, i landningen landade hon snett och hon pep till av smärtan men fortsatte. Den lilla pareringen hade fått henne att bli ouppmärksam på vägen framför så när Ezekiel plötsligt skrek till henne att akta tittade hon upp och hoppade åt sidan för att undvika virvelvinden. Hon följde den med blicken och sedan mot Ezekiel. Plötsligt hojtade han efter henne igen men nu för att påtala om att dom skulle gömma sig under ett träd. Hon tittade dit han tittade och styrde sina steg mot den, hukade sig och kröp in i utrymmet som var precis stort nog åt dom båda men dom skulle få sitta kloss i kloss för att lyckas rymmas.

Framför honom verkade Aliital trampa snett och han uppfattade det lilla ljudet av smärta som lämnade henne. Ändå fortsatte hon och svängde mot trädet han pekat ut. Ezekiel följde efter och mosade sig in under trädstammen bredvid henne, så nära att deras skuldror pressades mot varandra. Med andan i halsen stirrade han uppmärksamt ut från under trädet. Han släppte greppet om kraften och fast han inte kunde se det kände han hur virvelvinden blev svagare och försvann. Bröstkorgen rörde sig ansträngt upp och ner när han kippade efter andan. 
    Så dundrade marken till och från deras gömställe såg de enhörningens hovar passera förbi. Ezekiel väntade tills ljudet dog bort i fjärran innan han vågade vända sig till Aliital. Ögonen sökte hennes och rösten var låg och andfådd när han frågade:
    "Är du okej? Din tass … jag såg att du ramlade förut." Han makade lite på sig för att ge henne mer plats, vågade sticka upp huvudet och se sig om nu när enhörningen tycktes vara borta. "Vänta", sa han, och så kröp han ut från under trädet och spanade i olika riktningar. Det fanns inget tecken på att enhörningen var på väg tillbaka. Ezekiel vände sig mot Aliital. "Det verkar vara säkert att komma fram", meddelade han. "Jag tror inte att den kommer tillbaka." 

Aliital andades häftigt, kände hur huden fortfarande vibrerade av adrenalinet och hon kunde inte hindra sig själv från att blunda hårt tills att hovarna försvunnit. När sista hovklappret hördes andades hon plötsligt ut och hennes andning hon trodde hon utfört visade sig vara skakningar av rädsla. Hon hade suttit och hållit andan under hela förloppet. Hon hörde Ezekiels röst fråga om hennes tass och hon tittade ner på sitt vänstra framben.
-" Det... Det gör jätte ont. " Gnydde hon försiktigt och höll upp sitt framben. Dom tvåfärgade ögonen tittade upp på Ezekiel när han bad henne vänta och sedan kröp ut från trädet, han trodde inte den skulle komma tillbaka och Alii hoppades innerligt att han hade rätt. Hon ville inte ha besök av den elaka enhörningen igen.
" Okej. " Sa hon lite försiktigt och hoppade ut på tre ben tills hon kommit ut från trädet då satte hon försiktigt ner sin tass men gnydde till så fort hon lagt vikt på benet.
"Aj... " Hon såg oroligt på Ezekiel.
" Tror den är stukad. " Rösten var tvekande och lite orolig, hon villle inte vara skadad om enhörningen eller något annat kom tillbaka.

Han knep ihop munnen när hon höll upp frambenet. Det var inte brutet, såvitt han kunde se, men det var kanske stukat? Så var han ju knappast någon helare heller. Han visste egentligen inget om skador, men han ville gärna hjälpa henne om han kunde. Hon linkade ut efter honom och grimaserade illa när hon stödde på benet. Stukat. Toppen. 
    "Jag kan inte hela, men vi kanske kan … linda det på något sätt?" Rösten var bekymrad och lite tveksam. Han ville inte att hon skulle få för sig att han var någon slags expert, för då skulle han bara göra henne besviken. Ezekiel såg sig omkring efter något som kanske kunde hjälpa, samtidigt som han rådbråkade sin hjärna på allt han eventuellt visste om att behandla ett stukat ben.
    Skulle man kanske kyla benet också? Han och Kolzak hade passerat en källa med friskt, kallt dricksvatten under dagen, mindes han. Ezekiel bestämde sig för att åtminstone nämna det, även om det kanske inte kunde göra så mycket.
    "Det finns en liten källa med kallt vatten i närheten av min och min brors sovplats. Det kanske kan hjälpa att kyla ner det om benet gör mycket ont? Jag skulle nog kunna flyga dig dit." 
    Ja, det skulle han. Han skulle orka bära henne. Det fanns inte utrymme för att tvivla, det var antingen det eller att lämna henne här. Ezekiel såg på Aliital. Det var upp till henne. Annars skulle han ju kunna springa dit ensam, men hur skulle han då transportera vattnet tillbaka? Dessutom fanns risken att enhörningen skulle komma tillbaka om han lämnade henne här. 
    Nej, Ezekiel var inte särskilt pigg på den idén, men han överlät det till Aliital att bestämma. Det var ju trots allt hon som var skadad.

Alii tittade ner på sin bultande tass medan tankarna cirkulerade i hennes huvud. Hon behövde verkligen inte det här just nu, kunde hon inte snubblat när hon var på väg till vattenhålet eller inte alls vid närmare eftertanke? Det fanns nog ingen bra dag att stuka tassen på. Blicken åkte upp på Ezekiel när han pratade om att dom kanske kunde linda den på något sätt, ja det var en bra ide!
" Ja det var en bra ide, vi kanske kan hitta några blad eller något? " Hon började söka runt med blicken i hopp om att hitta något? Alii hade aldrig stukat något förut så hon kände sig helt tom på idéer. Vad brukade man göra när man skadade sig? Tvätta sår, stötta upp ett brutet ben med något typ en pinne? Det kanske var något man kunde göra, hitta en pinne och göra benet starkare och mer stabilt med en pinne på både in och utsidan? Alii hann inte tänka mer på det innan Ezekiel sa att det fanns kallt vatten i närheten som hon kunde kyla ner tassen i. Ja!! Kyla var en toppen idé, sen höll Alii nästan på att svimma när han sa att han skulle flyga henne dit.
" Ka....K...Kan du flyga mig dit? " Hon blinkade storögt, kände hur fjärilarna rusade i hennes mage och hon började nästan darra i knäna av lycka.
" J...J...Jaa! " Pep hon alldeles för högt och alldeles för ivrigt. Kinderna började hetta på henne och hon slog pinsamt undan blicken, snälla Alii du kommer skrämma bort honom!!

Hon kom med idén att hitta någon typ av blad att linda runt benet. Det lät vettigt. Skönt att veta att han inte var helt ute och cyklade åtminstone. Ezekiel lät ögonen skanna av omgivningen i jakt på något användbart. 
    "Här, ta de här!" Han fick syn på ett par stora blad av en okänd växtart vid foten av ett träd och skyndade sig genast att bryta av dem och hålla fram dem mot henne så att hon kunde linda sitt ben som hon själv kände. Han kunde inte låta bli att skratta när hon blev så glad över hans erbjudande om att flyga med henne. 
    "Såklart jag kan!" log han. Nåja, han kunde försöka. Men det fanns ingen plats för negativa tankar, påminde han sig om, det fanns bara kan eller kan inte. Det var för hennes skull. Hennes ivriga pip fick honom att le återigen. Han skulle klara det här. Kanske kunde han dessutom använda luftens kraft för att underlätta flygturen ytterligare? 
    "Klättra upp", uppmanade Ezekiel henne med en nick mot sin rygg. Han bredde ut vingarna till deras fulla längd och sjönk ner i en nästan bugande ställning för att hon lättare skulle kunna komma upp på hans rygg. Han vinklade den ena vingen lite åt hennes håll så att hon skulle kunna använda den nästan som en brygga upp, och så sa han åt sig själv att inte tvivla. På den positiva sidan var i alla fall att han såg mycket lugnare ut än han kände sig.

Alii såg på Ez när han kom med bladen och hon la dom över tassen med hjälp av sina krafter, hon tittade på sitt ben och följde bladen när dom varsamt la sig omlott och tillslut knöts ihop med hjälp av en mjuk rot. Ali satte ner tassen och stödde lite försiktigt på benet till en början, det oroade ansiktsuttrycket sprack upp i ett lättat leende.
" Det gör inte lika ont när det är lindat! " Kvittrade hon glatt och såg på Ez när han sa att det var självklart att han kunde. Alii måste verkligen ha fått sina böner hörda av mångudarna eller så har dom uppskattat hennes flitiga arbete eftersom hon nu skulle få flyga!!! Han bugade ner och lät ena vingen bli som en landgång upp på hans rygg. Alii haltade ivrigt fram och en rysning gick genom hennes ryggrad när hon kände hans vinge under sina framtassar.
" Ez... " Sa hon försiktigt men log brett.
" Tack! " Fortsatte hon sedan och klättrade upp på hans varma rygg. Alii såg på hans breda vingar på vardera sida om henne och hon kände hur hjärtat bultade hårt och ivrigt i hennes bröst, hon skulle alltid minnas det här.

Han vacklade till lite när Aliital klättrade upp på hans rygg, men han lyckades hålla sig på fötter även om det var av ren viljekraft. 
    "Håll i dig", sa han och sedan tog han sats — ett par springande steg, några flaxande vingslag och sedan var de uppe i luften. De svarta vingarna slog med all kraft Ezekiel kunde uppbåda för att föra dem högre och högre upp, och det funkade. Inom mindre än en minut befann de sig närmare tio, femton meter upp, högt nog för att kunna flyga ovanför även några av de högre träden. Han försökte dock hålla sig tillräckligt lågt för att kunna se källan när den dök upp. 
    Det var en sak att vara modig när han bara hade sitt eget liv att ansvara för, men nu var Aliital med också. Trots oron var han tvungen att skjuta den åt sidan och åtminstone låtsas som att han var säker på vad han gjorde, om så bara för Aliis skull. Det gick långsammare att flyga än han var van vid eftersom det nu var både hans och Aliis tyngd som pressade ner honom mot marken, men han kämpade och för varje kraftfullt vingslag ökade farten ytterligare. 
    "Går det bra?" Ezekiel vred på huvudet och sneglade på henne över axeln. "Vi är strax framme. Jag ser källan nu!" 
    Där under dem glittrade vattnet avslöjande. Ezekiel saktade ner och tog sikte på dammen, och så påbörjade han landningen. Den blev lite vinglig men den fungerade, och han hade nog aldrig varit så lättad — eller utmattad — i hela sitt liv. Men de var här i alla fall. 
    "Här är det", sa han, vilket var helt onödigt. Om hon inte hade blivit blind under färden skulle hon se vattnet själv.

Alii höll i sig ordentligt när han uppmuntrade henne till det, andningen stannade nästan helt när vingarna började slå. Hela hennes inre kittlade nervöst när dom lättade från marken, hon såg ner mot marken och leendet som sprack upp i hennes ansikte hade aldrig varit större. Hon slöt ögonen när dom nådde höjd och andades in den friska vinden som färdades mot hennes ansikte, Alii släppte framtassarna från hans rygg och sträckte ut dom. Hon pep av lycka när hon öppnade sina ögon och Ezekiel frågade plötsligt om det går bra. " Om det går bra? Det här är det mesta fantastiska jag upplevt Ezekiel! " Tårarna fyllde hennes ögon och hon log så tacksamt mot honom. Att dom snart var framme var dock inte alls lika roligt men hon skulle leva på det här ögonblicket under många år.

Ali höll sig stadigt kvar när dom gick ner för landning vid källan. Hon steg ner så smidigt hon kunde från honom utan att varken göra sig själv eller han illa. Sakta hoppade hon fram mot källan och sänkte ner sin onda tass. Kylan kom omedelbart när tassen träffade vattnet, det var fantastiskt skönt att få känna det kalla vattnet sluta om den onda leden. Alii log mot Ezekiel. " Tack ännu en gång Ezekiel. "

Trots ansträngningen var han tvungen att skratta när hon sa att det var det mest fantastiska hon upplevt. Han gjorde sitt allra bästa för att göra landningen så stabil som möjligt, fast landningar aldrig varit hans starkaste sida. Det gick ändå relativt bra, i hans eget tycke, även om han var väldigt lättad när han äntligen kunde sätta ner Alii på marken. Han stretchade vingarna lite medan hon gick mot källan och doppade tassen i vattnet. Hon log mot honom, och Ezekiel fällde ihop vingarna och log tillbaka. 
    "Äsch, så speciellt var det väl inte! Man hjälper varandra, det är vad vänner gör." Han ryckte på axlarna och gick närmare henne för att ta en närmare titt på hennes ben. "Hjälper det?" 
    Han stannade med henne ett tag, försäkrade sig om att hon skulle klara sig, men så mindes han Kolzak och att Kolzak inte visste var han var. Tänk om han vaknade och trodde att Ez hade övergivit honom? Nej, det var nog bäst att gå tillbaka. 
   "Jag måste nog gå tillbaka till min bror", sa han till Alii med en ursäktande grimas. "Han kommer bli orolig om han inte kan hitta mig. Tror du att du klarar dig?" För han kunde ju inte, och tänkte inte, lämna henne ensam om hon inte mådde bra. Men han var rätt säker på att hon skulle bli bra, hon hade ju allt hon behövde precis här. 

[Dags att börja runda av detta kanske? :D]

Alii svepte med tassen i vattnet för att snabbare kyla ned det, hon höjde förvånat upp huvudet när Ezekiel nämnde att man hjälper varandra, det är vad vänner gör? Var dom.. vänner? Aliis ansikte såg först förvånat på honom men sedan fyllde hennes ögon med värme och kärlek. " Åh Ezekiel... Ser du mig som en vän? " Hon rodnade plötsligt och såg ner i marken. " Ja det hjälper, det känns mycket bättre. " Hon var så tacksam över att Ezekiel hade stannat med henne, hon ville inget annat än lära känna honom bättre och framförallt kunna återgälda tjänsten han just gjort henne. Den hade inneburit så mycket mod och styrka och Alii var hänförd över hur mycket han besatt av båda två. Lugnt tog hon sig upp på strandkanten på tre ben med sin stukade tass stötte hon försiktigt när marken blev för ojämn, hon ville inte riskera att ramla. Öronen spetsades när han talade och hon tittade upp på honom, han behövde tillbaka till sin bror. " Tack Ezekiel, jag klarar mig nu. " Rösten var lugn och varm, hon var så tacksam över att det var just honom hon hade träffat på. " Jag hoppas snart få se dig igen, min vän. " Hon sträckte fram huvudet och gav honom en mjuk kram som tack. " Ta hand om dig. " Hon tog ett steg tillbaka och log varmt mot honom.

Åh, Ezekiel, ser du mig som en vän? Han log brett mot henne. "Såklart jag gör!" Hon var så snäll, och han var glad att ha träffat på henne. Han kunde inte göra annat än att instämma helhjärtat när hon sa att hon hoppades få se honom igen. 
    "Samma här", sa han glatt och återgäldade hennes mjuka kram. "Ta hand om dig du också." 
    Sedan backade han lite, blinkade retsamt mot henne och bredde ut vingarna. Med ett par kraftiga vingslag var han uppe i luften. 
    "Hej då, Aliital!" hojtade han, och sedan fick han fart under vingarna. 

[Avslutat!]