Ronia hade aldrig haft särkskilt bra tålamod. Som en ledare vra det dugligt, men hon hade definitivt inte tålamodet för de små, monotona sysslor som krävdes för att fläta korgar och karva träfigurer. Hon hade försökt ett antal gånger efter påtryckningar från välvilliga vänner, men det hade alltid slutat att hon gett upp i ren frustration. Däremot hade de många skapelserna som dykt upp runtom Yanamore de senare åren inspirerat henne till en ny form av experimentell precisionsträning.
   Ronia hade lämnat den vilande gruppen en bit bort för att dricka ur en närliggande bäck, men också för att spendera några ögonblick ensam. Väl där hade blicken vandrat mot den smala randen av fuktig sand som skymtade mellan tufsiga tuvor av fjolårsgräs. Där fanns ett större antal stenar utspridda intill vattnet, och Inferon hade samlat ihop dem framför sig. Det krävdes större koncentration än hon ville erkänna för att framkalla tillräckligt med vind för att de skulle torka, och istället för att fokusera för mycket på det hade hon grymtat missnöjt och tagit till elden istället. Stenarna hade ångat till och varit torra som gulnat gräs på nolltid. Hon gick vidare till att arrangera stenarna i ett udda mönster framför sig. Sedan placerade hon en tass mot den närmsta stenen och fixerade blicken någonstans i mitten. En glöd framträdde genast på den mittersta stenens yta, varpå ett rött mönster långsamt spred sig från stenformationens centrum. I mitten växte en spretig sol fram, med ett hjärta lika ljust som solskenet självt. Från solen sträckte sig solstrålar, som i sin tur utvecklades utåt i flera lager för att omfamna solen. Längst ut framträdde flera vargar. Detaljerna var få, men tillräckligt tydliga för att det skulle gå att urskilja horn, en extra lång svans, eller ett utmärkande tecken; alla i olika positioner och hållningar.
   Ronia släppte slutligen greppet om den sista stenen. Under trampdynan, oberörd av hettan, hade ännu en varg dolt sig. Där blev hon sittandes, kritiskt betraktande sitt eget verk.

[Konstig start, men whatever. Till Aliital.]

Alii snubblade sig fram mer än gick, hon ville inte erkänna det själv men hon var tvungen att röra på sig för att hitta ett skydd. Hon kände sig alldeles för utlämnad och sårbar där hon befann sig i en öppen terräng. Tvekande log hon mot en liten fågel som satt på ett träd, hon undrade om hon kunde fråga den efter vägen? Tanken fick henne att skratta till och säga till sig själv att hon var bra dum, hur skulle en fågel kunna svara på hennes frågor? Sakta skakade hon på huvudet med leendet kvar på läpparna, hon var tacksam att ingen såg henne just nu, snubblandes och trevandes som att hon knappt kunde gå. Dofterna av andra vargar träffade hennes nostryffel och hon kände hur hon stelnade till, vad skulle hon göra om hon träffade på några vargar med onda intuitioner? Blicken flackade runt innan doften av vatten slog henne, hon insåg att hon kunde gömma sig i vatten!

Alii rundade en buske och klev över en stock, fullt fokuserad på sina steg såg hon inte vargen som satt en bit bort vid vattnet. Inte fören hon behövde se vägen framför sig tittade hon upp, hennes muskler tvärnitade och frös fast men den svarta vargen verkade inte ha märkt henne. Hon såg hur denne någon satt och fokuserade på några stenar framför och plötsligt började det glöda. Alii tittade hänfört på medan främlingen fortsatte. Tillslut insåg hon att hon måste ge sig till känna för att inte skapa en onaturlig och udda stämning och den okända plötsligt tittade upp och såg henne.
" Wow, vad häftigt! " Rösten var full av avund och hon insåg snabbt att hon hade inte ens hälsat.
" Ursäkta, hej! " Rösten var fortsatt kvittrande och hon tog några steg närmre för att se vargen bättre.

Ronia såg upp när en främmande röst klöv tystnaden. Blicken föll på en blåpälsad tik. Hon hade ögon i två färger, isande blått och klargult, och över ena ögat fanns ett ljust märke, slående likt en snöflinga. Det såg ut som ett vanligt tecken nu, men Ronia var säker på att det skulle glöda i kontakt med månen. En månvarg, med all sannolikhet. Hon hade mött flera runt Yanamore, vandrare från Måntemplet i väst, men få hade varit så färgglada som den här honan. Hon såg yngre ut än hon själv, och hade en nyfiken uppsyn när hon klev ett steg närmre.
   "Hälsad", svarade Ronia, något reserverat, och såg sedan åter ner mot de glödande stenarna. De hade redan hunnit svalna en aning och skiftat färg, men hettan var ändå nog för att bränna vem som helst som inte hade eldens gåva. Hon lyfte en tass för att maka på en sten som låg skevt i jämförelse med de andra, innan hon lyfte blicken mot månvargen igen. Hon var inte bra på småprat, men det var tydligt att tiken var intresserad av vad hon gjorde. 
   "Det är en teknik inspirerad av Yanamores skapelser", förklarade Ronia. Hon visste inte om främlingen kände till platsen, men anade att hon skulle få veta det i så fall. "Precisionsarbeten är vanliga där, och vargar drar nytta av sina medfödda förmågor för att utföra dem." Hon pausade. "Du har månkrafter, hm?"

Alii väntade nervöst på ett svar, tänk om tiken inte alls var vänligt lagd och här hade Alii kommit instampande och stirrat på hennes arbete? Alii hade själv blivit både stressad och lite trängd i den situationen så vem vet vad en varg med dåliga intuitioner skulle göra? Hon bet sig i läppen och tyckte det kändes som en evighet innan hon fick ett svar, även om det i själva verket kanske handlade om någon sekund. Inombords andades tiken ut med stor lättnad när hon svarade, utåt släppte hon läppen hon nervöst bitit på. Dom tvåfärgade ögonen tittade ner på stenarna igen när hon flyttade på en av dom som legat lite annorlunda mot dom andra - hon var noggrann. Aliis öron spetsades intresserat när hon pratade om det hon höll på med. Yanamore, hon hade aldrig hört talas om det förut.
" Yanamore.... Vart ligger det? " Hon tiltade huvudet på sned och sökte tikens blick.
" Ja det stämmer bra. " Leendet sprack upp på hennes läppar när hon sagt det.
" Mitt namn är Aliital, vad heter du? " Alii hade svårt att prata med någon som hon inte hade ett namn på, hon behövde veta om hon måste varna någon för en viss varg hon stött på. Om hon behövde det så var det betydligt mycket lättare att göra det om man både kunde beskriva vargen och berätta vad denne hette.

Trots att Ronia egentligen inte var förvånad att hon inte hört om Yanamore kändes det ändå främmande att tala om hemmet som den fjärran, okända plats det förmodligen var för den blå honan. Trots att hon själv rörde sig mycket utanför området var det inte lika ofta hon besökte de närliggande platserna. Hon hade visserligen aldrig varit en vandrare, utan värderade ett fast hem mer än något annat. Att möta någon som aldrig hört om platsen, snarare än någon som redan var där, var annorlunda.
   "Österut", svarade Ronia, och mötte månvargens tvåfärgade blick. "Det är långt härifrån, men följer du vandringsleden är det överkomligt." Hon studerade stenarna för ytterligare några ögonblick, sedan reste hon sig upp och använde en tass för att svepa ner stenarna i bäcken, några stycken i taget. Det fräste och bubblade om vattnet när glöden träffade ytan, men det kalla vattnet skulle kyla stenarna snabbare än hon själv kunde. 
   "Mitt namn är Ronia", presenterade hon sig slutligen, och såg åter upp mot Aliital. I vanliga fall brukade hon lägga till av Isil Anar av ren princip, men i skenet av allt som hänt kändes det tryggare att vara något sparsam med detaljerna. I alla fall så nära Kaiwood eller där deras framfart kunde nå olämpliga öron. Hon var övertygad om att det fanns flera, om än de kanske var namnlösa. Ett rike skulle alltid ha fiender. Förmodligen långt innan man insåg det själv, och Yanamores tillväxt skulle knappast ha passerat obemärkt. "Har du vägarna förbi ligger Yanamore i Lövskogen, närmast öarna."

Österut... Fick hon till svar men snabbt återupptog tiken och fortsatte vägbeskrivningen medan Alii lyssnade noga på vart Yanamore låg. Det låg långt bort men om man följde någon sorts vandringsled var det helt okej tydligen. Yanamore var helt klart ett ställe hon skulle besöka, hon ville lära sig mer om dessa vargar och tekniken i Yanamore. Hon såg åter ner på stenarna som tiken svepte ner i vattnet, det ångade och fräste när stenarna bröt vattenytan men det lugnade sig snabbt. Kort efter att sista stenen träffat ytan kom namnet hon väntat på, Ronia... Alii tyckte det var ett vackert namn och det passade tiken.
" Trevligt att mötas Ronia. " Sa Alii och log varmt även om Alii inte kände Ronia skulle Alii aldrig ha dåliga tankar om någon som inte gjort henne något.
" Ronia vad ska du ha stenarna till sen? " Hon var fortfarande nyfiken på vad hon skulle ha dom till, vad syftet var? Alii hade inte kommit så långt i sina krafter tyckte hon men hon försökte öva för att lära sig mer. Hon hoppades stöta på en månvarg här i Numoori som kunde lära henne ännu mer.
" Jag vet inte vart öarna ligger heller..." hon skrattade lite blygt och skämdes samtidigt.
" Jag har nyss kommit till Numoori, så jag har inte hunnit upptäcka så mycket ännu. " Rösten var lite svag och hon tyckte det var lite pinsamt att hon inte hade någon koll på landet egentligen.
" Har du alltid bott i Numoori? " Frågade hon sedan för att försöka lyfta fokuset på landet och kanske lyckas lära sig mer om det.

Det var många frågor som lämnade Aliital, och det var knappt att Ronia hann svara att stenarna endast varit till för träning innan nästa kom. Månvargen verkade sannerligen nyfiken av sig, men det hade sina förklaringar i påståendet att hon precis kommit till Numoori. Ronia lyfte intresserat på ett ögonbryn. Om hemlandets geografi visste hon redan en del, det hade spelat en roll i Blacks undervisning för många år sedan. Vad som fanns utanför hade hon dock inte aning om, och hade egentligen aldrig haft någon önskan om att ta reda på det heller. Hon var en praktisk varg, och såg ingen anledning att fundera över saker som ändå inte påverkade henne.
   "Jag föddes i Numoori", svarade hon enkelt. "Det är mitt hem, men flera vandrare har talat om länder bortom glaciären." Det var omöjligt att inte höra spridda ord och meningar när hon passerade genom Yanamore dagligen, uppspelta diskussioner om främmande platser mellan de som sökt sig utanför Numooris gränser. Ronia hade inte känt till att det fanns månvargar även utanför landets gränser. "Du måste vandrat långt för att ha tagit dig hela vägen hit?"

Frågorna hade varit ett par men hon ville bara veta så mycket som möjligt om tiken framför henne, nyfikenheten var hennes största fiende för det mesta och Alii hade flera gånger hamnat i trubbel för hennes nyfikenhet. Men å andra sidan hade den nyfikenheten lett henne in på många bra saker också. Hon hoppades bara att Ronia skulle vara en bekantskap hon skulle få komma att minnas med glädje. " Har du aldrig varit utanför Numoori? " Leendet dansade kvar på hennes läppar och hon funderade på vad hon ville veta härnäst, det var så många frågor hon ville ställa men att ställa dom allihop på en gång var lite väl... påfluget. Ronias motfråga fick Alii att nästan spricka upp i ett större leende, hon var alltså nyfiken på Alii också? En lätt nickning och sedan tog hon till orda. " Ja det var ett par veckors vandrande innan jag äntligen hittade hit. Jag hade hört talas om Numoori och det blev självklart för mig att jag ville veta mer om landet när jag väl kommit hit. Det är verkligen magiskt vackert här. " Hon såg sig om och tittade sedan tillbaka på Ronia. " Kan du inte berätta lite om Numoori? " Orden ramlade ur henne och hon tiltade huvudet lite på sned.

Det var svårt att inte dra på munnen över Aliitals tydliga entusiasm. 
   "Nej", svarade Ronia och skakade på huvudet. "Jag har sett havet söderut, men särskilt långt norrut har jag aldrig varit. Inte tillräckligt långt för att få se glaciären, och verkligen inga andra länder." Vad som fanns utanför Numoori var aldrig någonting Black undervisat henne i. Nuförtiden var det svårt att undvika att höra ett och annat, små bitar av information som var svåra att sätta ihop till en helhet, men för övrigt visste hon mycket lite. Numooris egna geografi var hon bättre på, trots att hon inte sett särskilt många av de platser hon fått höra om.
   Aliital fortsatte med att be om att få höra mer om Numoori. Ronia hummade jakande och blickade ut över slätten för ett ögonblick.
   "Det är en bred fråga." Blicken återvände till månvargen, som redan nu lyssnade intresserat. "Det beror på vad det är du vill höra."  Det var ett stort land med en utpräglad kultur och fler platser än Ronia kunde nämna från huvudet. Att berätta allt skulle ta en evighet. Aliital kom snabbt fram till att Ronia skulle dra en kort sammanfattning av landet i sin helhet, vilket inferon gick med på.
  "Ju länge norrut du tar dig blir det kallare, och söderut blir det gradvis varmare. Österut finns skogar och vatten. Där kan du finna Yanamore. Västerut blir landskapet kargt och ensligt, men det finns en del skog även där. Måntemplet ligger i Ötamon, intill Västra Bergens fot." Hon såg menande mot månvargen. "Jag har aldrig varit där själv, men det sägs vara en hemstad för månvargar." Hon fortsatte efter en kort paus. "Centralt har du Islagunen, flocken Nordrikets marker. Det finns många olika flockar och revir här. En del har gjort sig ett namn genom att skapa mötesplatser, precis som Yanamore, Måntemplet och Islagunen. Stannar du länge lär du märka av det."
   Ronia pausade återigen och såg på främlingen.
   "Hänger du med?"

[Minimal PP, lol]

Alii häpnades över att Ronia kändes så vis, så klok som att hon levt ett väldigt långt liv utan att ha åldrats särskilt mycket. Även om hon inte sett så mycket utav landet var hon kunnig om det hon sett och upplevt. Ötamon, hemstaden för månvargar. Dit måste hon så fort hon bara kunde, att hon inte hittat dit tidigare? Kan ju bero på att hon inte frågat någon om landet heller - men nu visste hon. " Tack Ronia, det känns som att jag har fått en mycket bättre inblick av Numoori och vad jag vill upptäcka härnäst. " leendet spred sig över hennes läppar igen och hon såg mot buskagen, något rörde sig bakom dom men Alii fick inte känslan av att det var något farligt? Hennes magkänsla brukade ha rätt - ibland. " Jag hoppas hitta den plats jag kommer att kalla hem här i Numoori, mitt första stopp blir måntemplet. " Rösten var varm och fortfarande fylld av nyfikenhet, hon skulle just ställa ännu en fråga till Ronia när något knäcktes bakom busken.
" Ronia, är du här själv? " Blicken vandrade sakta från buskaget till Ronia och Alii hoppades att svaret skulle vara nej.

Ronia log vagt, glad att ha varit till någon hjälp för månvargen. Hennes ord verkade tydligt ha väckt ett intresse för Måntemplet, och Ronia kunde inte mer än hålla med. Det var en plats hon önskade besöka någon dag, om än hon anade att det skulle dröja. Yanamore låg på andra sidan landet, trots allt. Det skulle vara en lång resa dit, alldeles för långt för att ta lättvindigt. Hon hade plikter som kallade, och hon skulle ändå välja hemmet framför upptäckarresor oavsett vad. Det var inte viktigt för henne.
   Plötsligt avbröt Aliital samtalet, och Ronias blick färdades snabbt mot den buske som precis prasslat till. Hon hann inte svara förrän något litet och ljusbrunt pilade ut mellan bladen och sedan rusade iväg i full karriär över slätten. En hare. 
   "Nej, men inte med någon skepnadsskiftare." Det drog roat i läpparna när hon såg efter haren som försvann in i det höga gräset. Sedan vändes blicken tillbaka mot den nya bekantskapen, och hon vände sig åter åt hållet Ronia först kommit ifrån. Det hade blivit en långdragen paus vid bäcken. De andra undrade säkert vart hon var vid det här laget, och hon ville inte låta vännerna vänta. "Jag måste tyvärr gå, Aliital. Mina vänner väntar på mig." Hon nickade kort åt henne i sista hälsning, och började röra sig tillbaka mot gruppen. "Lycka till på resan." 

Alii såg den lilla haren rusa förbi dom båda i halv panik, om man inte vågade så skulle man aldrig komma någon vart. Det behövde Alii ändå ge den lille varelsen. Ronias ord gjorde henne lättad, det verkade bara varit en helt vanlig hare förhoppningsvis. Återigen talade den mörka tiken till Alii och leendet byggdes upp igen. " Tack Ronia, jag hoppas vi ses igen. " Hon såg när den andre försvann innan hon fortsatte sin vandring.

[Avslutat]