[Ensamroll, för att komma in i karaktären. Svara ej tack.]


“Varför följer du efter mig? Försvinn!”
Den färgglada hannen stannade upp vid tikens verbala utfall. Han svarade henne inte, utan flinade bara. Ja, varför hade han egentligen följt efter henne? Av intresse? Uttråkning? Troligtvis lite av varje. Hon var inte speciellt söt eller upplyftande för ögat, sedan var hon ju inte motbjudande heller. Han kunde inte placera hennes sort, troligtvis var hon en gråblodig varelse, en aning mindre än han själv. Det var i utkanten av slätten som hon hade fångats i hans synfält, och han hade börjat ströva efter henne på avstånd. De hade hunnit en bra bit in på den karga slätten innan hon hade stannad och ifrågasatt hans närvaro. Nu stod hon där och stirrade stint på honom, som om hon förväntade sig kunna få honom att försvinna genom viljekraft. Han log åt tanken; nej, gumman, det var inte riktigt så enkelt. Istället för att backa undan, vilket hon säkert föredrog att han hade gjort, så rörde han sig långsamt närmare henne.
“Miss”, började han och skakade svagt på huvudet samtidigt som han smackade med läpparna. “Ni vet väl om att det är farligt att vistas här ute helt ensam?” Han sänkte huvudet en aning och fångade upp hennes flackande blick. “Jag har hört att det finns monster här ute...”
Hon verkade inte alls uppskatta hans omtanke kring hennes säkerhet, utan fräste något ohörbart som svar och började backa ifrån honom. Ett retsamt flin spred sig på hans läppar, och han fortsatte att röra sig närmare henne.
“Jag är inte rädd för monster”, snäste hon och blottade tänderna mot honom. Sachie skakade återigen på huvudet, denna gånget med ett något hånfullt flin på läpparna. Han skyndade sig fram till henne och ställde sig bredvid henne.
“Vi borde göra sällskap, du och jag”, han mötte hennes blick. Han dock inte säga eller göra någonting mer innan innan tiken högg efter honom. Han kände tänderna mot skinnet, men hon lyckades inte få grepp kring hans hals.
“Det där var onödigt”, morrade han. Tiken vände sig snabbt om och tog till flykt. Hon verkade dock inte ha något vidare starkt intellekt, för istället för att springa mot Numoorislätten så började hon springa djupare in i det kala området. Det var väl så att när paniken bryter ut är det svårt att tänka rationellt. Sachie skakade uppgivet på huvudet och spände ut vingarna. Sedan tog han sats och sköt ifrån marken med bakbenen. Han lyfte från marken och började följa efter tiken. Långsamt tog han sig närmare och närmare marken. När tiken efter ett tag började bli trött, och hennes steg blev betydligt långsammare, såg Sachie sin chans och svepte ner från ovan. Tiken gav ifrån sig ett gällt tjut när han med hela sin tyngd tacklade henne, och tillsammans tumlade de runt över marken några varv. Sachie ställde sig över tiken och pressade en tass mot hennes bröstkorg.
“Om jag säger så här då; ni följer med mig, punkt slut. Har jag varit tydlig nog då?”
Kroppen hos den lilla tiken skälvde till, men hon nickade svagt. Hennes ögon var tårfyllda, men hon varken grät eller snyftade. Sachie lät henne resa på sig.
“Bra. Då går vi nu”, sade han och manade på tiken framåt.