[Utspelar sig någon gång efter Naces och Sraos död. Pax till Kasai!]

Livet hade fortsatt som vanligt. Det var som om det fanns en tid innan och en tid efter. Innan Nace och Srao, och efter. 
Ett litet hopp hade brunnit. Att Sraosha överlevt, att det skulle finnas ett efter även med Srao, men så hade de funnit hennes kropp och även den lågan hade kvävts. 
Wami, Nace, Srao; hans hjärta pulsade i takt med deras namn. Blödande sår på hans själ som skavde och skar och gjorde sig konstant påminda. 
Natten var tyst. Utanför Kärnans murar sov Yanamore stilla, med enstaka röster på håll glatt tjoande. Någon hade förmodligen hittat en tunna mjöd och satt kanske ett gäng och delade på den. Berättade kanske skämt och bytte erfarenheter. Så som det skulle vara.
Bara.. att allt var inte som det skulle.
Han ville slå huvudet mot muren, så stark var blixten av ilskafrustrationskam som genomskar honom. Ville låta en jordbävning sluka hans väsen och hela Yanamore när den ändå höll på, ville att något skulle rätta denna orättvisa som vållats dem. Ville att murens skugga skulle svälja honom hel där han satt, utrota hans minne och göra allt ogjort. Kanske skulle det förändra något, kanske inte. Men det spelade ingen roll nu, inte när hans bröst fortsatte eka tomt Wami, Nace, Srao.
"Moriko, snälla, låt någon få betala för detta." sade han, ett anfått yttrande när luften tycktes sina. "Snälla."