Under de tidiga timmarna hade hon stampat iväg från reviret. Hon var fortfarande så arg att den lätta hältan hon dragit på sig under striden inte drog ner hastigheten på hennes stampande.
Ju mer hon tänkte på striden desto argare blev hon. Det spelade ingen roll att striden varit kort, det spelade ingen roll att förlusterna varit få och skadorna ytliga, det hade bara varit onödigt. Ingenting hade de fått veta, ingenting som de inte kunnat ta reda på ändå. Och ändå kunde hon inte sluta tänka på den dumma striden, hon tänkte på den tills arga tårar började rulla längs hennes kinder.

Förblindad klampade hon förbi både träd och stenar, ut från reviret och mot Kawazatriskogen. Ilskan fick inget annat utlopp än de arga tårarna som hon inte längre kunde få stopp på.
Hon önskade bara att hon kunde få prata med Cerulean i fred. Prata med en vettig varg som inte var helt förstoppad i huvudet.
Tillslut stannade hon till mellan två knotiga träd och skrek. Hon skrek tills lungorna gjorde ont och sedan skrek hon lite till. Det var så länge sedan hon varit arg på det här viset att Huyana inte visste vart hon skulle göra av all ilska.